Kombinera basinkomst med lagstadgad minimilön

Argumenten för basinkomst/negativ inkomstskatt är förkrossande och redan väl redovisade bla på denna blogg. Alltså passar jag på att här utveckla dessa. Men jag  kan ändå inte låta bli en liten referens till den förkättade Milton Friedmans fina argumentering för taxcredits/negativ inkomstskatt/basinkomst på detta Youtubeklipp.

Det som känns skakigt med basinkomst/negativ inkomstskatt är hur sådana skulle påverka arbetsgivarbeteenden. Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att många arbetsgivare skulle komma att använda existensen av en basinkomst/negativ inkomstskatt till att pressa ner redan låga löner för de svagaste på arbetsmarknaden ytterligare.

Basinkomst är mitt i prick men har denna Akilleshäl som följer av fackens försvagade ställning (läs transportbasen, Lars Lindgrens, intressanta DN-debatt i dag) och därmed sammanhängande låga fackliga organisationsgrader. Någon snar bot på det försvagade fackliga greppet är inte inom synhåll.

Ett rätt utformat upplägg för basinkomst kombinerat med en lagstödd minimilön borde kunna leverera en fungerande lösning.

Men skulle  ett sådant framgångsrikt upplägg med basinkomst och minimilön bli ett existentiellt hot mot facken? Kan bli lite problematiskt, det får man ju vidgå (i sammanhanget finns en del svåra frågor att ställa sig för de fackligt engagerade), men vilka är alternativen?

En stigmatiserande och psykiskt nedbrytande försörjningsstödsrulljans i par med en brutal arbetsgivarexploatering av arbetslösa och svaga på arbetsmarknaden.

Det verkar som vi närmar oss en punkt där såväl en basinkomst/negativ inkomstskatt som en lagstödd/lagstadgad minimilön blir oundvikliga.

Vilken politisk kraft har kuraget att agera?

Drake lättar på trycket

Man tycker verkligen synd om drakarna. Men när dom har det svårast kan dom i alla fall lätta på trycket.

drake

DNs Hanne Kjöller försvarar låga löner med sysselsättningsargument. Men om låga löner baserar sej på avtalsbrott då blir det hele lite knepigt och det är detta som fascinerar mest i Kjöllers argumentation.  I vart fall när det gäller Svensk Direktreklam så finns det ett kollektivavtal med facket som formellt följs men vars löneöverenskommelser i praktiken bryts hela tiden av arbetsgivaren genom felaktig tidssättning av distrikt. Låt oss då kalla saker vid deras rätta namn – fusk.

Omfattande, medveten och systematisk felaktig tidsättning är ett avtalsbrott. Punkt. Om man efter DNs egen artikelserie som föredömligt illustrerar detta faktum ändå argumenterar för löner på nivån 50 kronor timmen, ja då är det något som är fel i tänket.

Ställd inför faktumet att det förekommer ett omfattande tidsmätningsfusk hos arbetsgivaren så är ju den självklara reaktionen – hur kan ett sådant avtalsbrott få fortsätta år ut och år in? Är det okey att facket som ju tecknat avtalet förhåller sej passivt trots att det inte finns medlemmar i facket på en viss berörd arbetsplats?

Mitt svar är att det är inte okey. Om man inte är beredd att agera vid avtalsbrott – varför tecknar man då ett avtal?

 

 

Minimilön igen

Insåg att det kan vara lite knepigt att inse skillnaden mellan en kollektivavtalsreglerad lön för t.ex. reklamutdelare på 80 kr i timmen och en lagstadgad minimilön på 80 kr. Båda lönerna kan sänkas i praktiken utan att det sker ett formellt avtalsbrott eller ett formellt lagbrott genom att ett utdelningsdistrikt tidssätt så snålt att det blir omöjligt att hinna med på den satta tiden.

Vad som i praktiken händer är 1) att reklamutdelaren springer för att försöka klara jobbet i tid 2) reklamutdelaren klarar trots springet inte uppdraget i tid och tvingas använda obetald egen tid för att fullfölja uppdraget.

Reklamutdelare

Svensk Direktreklam eller annan arbetsgivare kan om lönerna ifrågasätts bara hänvisa till rådande avtal och därmed anse sig ha ryggen fri. Men avtalslönen är en ren fiktion, endast cirka 60 procent av den avtalade lönen betalas i verkligheten ut.

Den helt avgörande faktorn för drägliga och avtals- eller lagenliga villkor är en fungerande kontroll av efterlevnaden. Svensk Direktreklam har ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet som dock inte driver fråga om avtalsbrott eftersom de anställda inte är medlemmar i facket. Någon ändring i denna frånvaro av kontroll av avtalsefterlevnaden kan vi, i vart fall som det förefaller just nu, inte räkna med.  Andelen utrikes födda med bristfälliga eller obefintliga svenskkunskaper kan nämligen, om något, snarast förväntas öka med förutsedda volymer av asylinvandring och därmed kommer också framöver knappast någon anställd inom reklamutdelning gå med i facket.

En lagstadgad minimilön bör lägga kontrollen av efterlevnad på polis- och åklagarmyndigheter. Det är här klon sitter. Brott mot bestämmelse om minimilön bör alltså falla under allmänt åtal. Vem som helst, alltså inte endast den anställde eller facket skall alltså kunna göra en polisanmälan. Framför allt skall polis- och åklagare ha skyldighet att initiera brottsutredningar vid misstanke om brott.

Rent teoretiskt skulle också facket kunna gå in och göra egna tidsmätningar och sedan hävda avtalsbrott som sedan, förmodar jag, skulle få dras inför arbetsdomstolen. En handlingsväg som även om den ambitiöst skulle fullföljas inte alls har lika vassa tänder som en rätt skött lagföring.