Lövin, tyska brunkolet och KU

Lövin, tyska brunkolet och KU

Regeringens brunkolsförsäljning som nu kritiserats i konstitutionsutskottet (KU)  är bekymmersam för det första pga av sakskälen, dvs att vi måste få ner växthusgasutsläppen innan det är för sent och vi brinner upp eller kvävs av syrebrist och för det andra därför att förtroendet för den demokratiska modellen undergrävs vilket kan utnyttjas av populister som den amerikanske presidenten Trump och hans svenska själsfränder.
 
Jag kan inte låta bli att reflektera över upplägget med statligt ägda aktiebolag. Fram till åttitalet drevs Vattenfall som ett statligt verk. I och för sig var det även med verksmodellen ”förbjudet” med ministerstyre men incitamentsstrukturen i de statliga verken inbjöd inte till uppköp av jättelika tillgångar utomlands, om det ens var tillåtet.
 
När den stora vågen av statliga bolagiseringar kom jobbade jag på en statlig myndighet och vår chef kunde från de månatliga generaldirektörsluncherna som han gick på rapportera om vilken eufori det rådde bland de generaldirektörer som kunde förvänta sig bolagisering. Ett smattrande guldregn i form av 20, 30 40 gånger högre löner exklusive bonusar för de generaldirektörer som övergick till att bli aktiebolagschefer och i form av alla möjliga astronomiska förtjänstmöjligheter för närstående konsulter och mäklare. I bland får man en känsla av att sådana här jättelika uppköp av tillgångar som Vattenfalls uppköp av kol och kärnkraft i Tyskland och Holland överhuvud taget inte motiveras av sakargument under drivits enkom av förtjänstmöjligheter i form av kommissioner för mäklare och möjlighet till ännu högre löner och bonusar för svenskar som får jobba med förvärvade tillgångar utomlands.
 
Hur skulle regeringen ha hanterat avvecklingen? Man kommer inte ifrån misstanken om att det hemligstämplade upplägget med försäljning till tjeckerna är ett rent gangsterupplägg. Skulle kunna vara så att de förutsedda kostnaderna för miljöåterställning beräknades bli mycket höga. Eftersom Sverige som stat hade haft mycket svårt att smita ifrån dessa återställnings- och avvecklingskostnader var det en ”perfekt” lösning att låta ett bolag från före detta Östeuropa köpa hela härligheten. Kanske blir det då inga avvecklingskostnader, kanske visar det sig att det köpande bolaget efter lämplig tidsrymd tyvärr gick i konkurs. Smällen skulle tyska staten få ta.
Från klimat och transparensutgångspunkt borde någon försäljning aldrig ägt rum. Regeringen skulle tvingat fram en extra bolagsstämma och bytt ut styrelsen i Vattenfall därefter skulle försäljningen stoppats. Det är så man gör när det blir kollisionskurs mellan ett statligt bolag och övergripande nationella intressen typ klimatpolitik. De svenska och tyska regeringarna skulle sedan i förhandling kommit överens om att stoppa brunkolsbrytningen och om vem av de två som skulle ta vilka avvecklingskostnader.
För de svenska skattebetalarna hade detta i det korta loppet säkerligen blivit dyrare men klimatet, demokratin och Miljöpartiet hade gått stärkta ur processen i stället för tvärt om.