Äntligen, en uppföljare till Marx!

Den franske ekonomen Thomas Piketty har skrivit en, internationellt mycket uppmärksammad, bok som skulle kunna beskrivas som en uppföljare till Karl Marxs ”Das kapital”. Varför har den här frågan inte tacklats tidigare? Här verkar ekonomskrået haft ideologiska skygglappar. Jag tycker det är en rackarns klämmig idé.

Marx-o-Piketty

Bokens budskap är att vi kan räkna med en alltmer skärpt global ojämlik förmögenhets- och inkomstfördelning och att denna utveckling innebär ett megaproblem eftersom ekonomisk makt alltid förr eller senare omsätts i politisk makt. Uppkomsten av en klass allt mäktigare och stöddigare globala multimiljardärer hotar att underminera de demokratiska styrelsesätten (tänk på diskussionen om redovisning av partibidrag i Sverige och den amerikanska högsta domstolens beslut om att ta bort spärrar för privat finansiering av partipolitisk reklam).

Drivkraften till den ökande ojämlikheten är det av, Piketty hävdade, faktumet att den globala tillväxten kan långsiktigt förväntas vara låg 1 – 1,5 procent medan avkastningen på kapital kan långsiktigt förväntas vara högre, 4 – 5 procent. Ekonomen Lars Calmfors invänder (DN 6/8) mot Piketty att sparkvoten ofta går ner vid avtagande tillväxt och att kapitalstocken därför inte växer och därmed inte heller förmögenheterna.

Invändningen verkar lite slarvigt hopkommen.

Mycket riktigt, sparkvoten minskar och kan till och med vara negativ vid låg tillväxt. Bara det att sparkvoten gäller allt sparande, alltså både sparande som vanliga inkomsttagare gör och det sparande som görs av de superrika globala miljardärerna. Det verkar nämligen vara så att sparandet inte alls sjunker på samma sätt hos de allra rikaste när tillväxten avtar och är det så kan olikheten i förmögenhetsfördelningen mycket väl ändå skruvas åt även i tider av låg eller negativ tillväxt.


Piketty hävdar att det långsiktigt, tvärt emot vad som var en vanlig föreställning vid mitten av förra seklet, inte finns systemkrafter som effektivt motverkar en skärpt global olikhet och att botemedlen finns i det politiska handlandet.


Piketty vill se skärpta progressiva förmögenhets- och inkomstskatter. Men vi har ju varit där i Sverige, den minnesgode minns Astrid Lindgrens Pomperipossa. Här gäller det att se upp med hur vi läser historien. De höga skatter som Lindgren effektivt polemiserade emot drabbade nämligen även relativt vanliga inkomsttagare.


Det var nog inte så högt i tak i Gunnar Strängs finansdepartement på den tiden. Kan ha varit svårt för någon eventuell pigg uppstickare i departementskorridorerna att hävda att det var dags att backa från att med skatteskruven tappa av relativt vanliga människor på deras pengar. Det var ju trevligt när det blev klirr statskassan och Sträng gillande det ljudet. Så kommer borgarna till makten – dags att demontera hela paketet. Bebisen ut med badvattnet.


Det som ur ett globalt maktperspektiv behövs är progressiva inkomstskatter som tar sikte på de riktigt stora och potentiellt politiskt besvärliga förmögenheterna. Det handlar då inte om förmögenheter, huvudsakligen i små privata fastigheter, på fem till tio miljoner kronor. Det rör sig då om förmögenheter på hundratals miljoner kronor eller stora miljardförmögenheter. Sverige kan givetvis inte ensidigt sätta igång och klämma åt de stora förmögenheterna. Då skulle herrarna och damerna ta sitt pick och pack och dra.


Piketty vill ha överenskommelser om progressiv beskattning av stora förmögenheter inom globala regionala organisationer, han avser i första hand naturligtvis Den Europeiska Unionen. Piketty har självklart rätt. Går det att få med USA och Kina så har projektet en sportslig.

Otroligt spännande tid vi lever i!

Man känner på sig att historien nu samlar sig för att ta ett språng. Härligt! Något Cullbergskt ”kris och utvecklings” stuk över hela tillställningen. Sånt gillar jag. Systemförvaltarna kan springa och gömma sig – nu våras det för systemomstörtarna eller nytänkarna, om man så vill. För  inte så länge sedan hade historien tagit slut, jisses!

  1. Vi börjar med att byta ut BNP mot ett lyckoindex som fångar upp, välbefinnande, miljötillstånd, social harmoni, sysselsättning mm.
  2. Transportinfrastrukturen ställs om till slow-speed och kollektivt.
  3. Detaljhandeln görs mer småskalig/internetbaserad.
  4. Byggsektorn länkas in på lokala material och återvinning.
  5. Energisektorn ställs om till uthålligt, decentraliserat och kärnkraftsfritt.
  6. Gammalt hantverk återupplivas.
  7. Samhällsbyggandet görs mer ekologiskt uthållig.
  8. Vapenindustrin avvecklas.
  9. Ägandet i produktionen ses över.
  10. Det internationella samarbetet tillförs helt nya och mer kraftfulla samarbetsformer.

Men som alltid finns djävulen i detaljen. Många sociala experiment har kraschat under historiens gång, realsocialism, kulturrevolutioner, löntagarfonder, det statslösa samhället och en mängd småskaliga utopiska samhällsexperiment.

Men ändå – det linjära produktions-/konsumtionssamhället klarar inte dagens och morgondagens utmaningar. I vilka former skall det nya stöpas utan att mänskliga rättigheter och demokratiska friheter trampas under fötterna? Svaren finns inte primärt i teorier och analyser utan i verklighetens projekt.

Klarar dagens människa den nödvändiga mentala omställningen? Det vet inte förrän vi försökt. Något val finns inte. Bilan hänger och det är bråttom.