När spricker Kina, rerun från LeonardGreen (15e april 2013)

Sovjets fall tog alla mer eller mindre på sängen. Avsaknaden av realistiska analyser av det sovjetiska samhället och dess ekonomiska apparats alla misslyckanden var, för att uttrycka saken i underkant, anmärkningsvärd.

Skattebetalarna i väst fick helt enkelt inte någon valuta alls för de miljarder dollar och kronor som under decennier pumpats in i underrättelseanalyser och andra ansträngningar för kartläggning av Fi. Ändå var det i dessa tidsepoker verkligen angeläget att så att säga kunna siza upp fi för uttagning av korrekta kompassriktningar för försvars- och utrikespolitiska strategier.

kinaSka nu dessa sorglustiga analytiska haverier upprepa sig med Kina. Det är statistiskt väl dokumenterat att militär styrka följer ekonomisk styrka. Det är alltså om allting fortsätter ungefär som hittills endast en fråga om tio, tjugo år innan Kina och kanske också Indien passerat USA vad gäller ekonomisk styrka. Inte allt för långt efter ett sådant skifte följer ledartröjan vad gäller militär styrka.

Vad händer då med globala demokratiska grundprinciper och mänskliga rättigheter? Det är inte svårt att för sitt inre måla upp en hel del otrevliga scenarior med avstamp i sådana skiften. Just det, då anmäler sig en inte helt ointressant fråga. Hur kommer Kina att utvecklas inrikespolitiskt? Kommer den auktoritära postkommunistiska modellen är bära långt in i det 21e seklet?

Vissa analogier kan göras med Sovjets sammanbrott och tidpunkten för detta. Visst det fanns kanske omständigheter som lyckligen samverkade för sammanbrottet, Gorbatjovs uppdykande på scenen, perestrojkan, och glasnosten. Men en annan viktig faktor spelade säkert in, nämligen att de som hade blod på händerna från Stalintiden var hädangångna eller alltför försvagade av hög ålder och skröplighet för att kunna blockera utvecklingen. Alltså de systemväktare som hade mest att förlora på kursändring hade hunnit upp i pensionsålder och däröver.

Man kan alltså addera si så där en fyrtio år efter upphörandet av de grövsta brotten mot mänskliga rättigheter. Vi tillämpar detta synsätt på Kina och räknar fram från kulturrevolutionens slutfas på 70-talet. Vi hamnar då på år 2020. Sen kan vi plussa på fem – tio för längre förväntade livslängder för kinesisk maktelit (jämfört med den tidens Sovjetiska). Därefter, dvs någon gång runt år 2025 – 2030 borde något hända med det kinesiska auktoritära systemet, allting annat oförändrat.

Och detta något bör om vi har tur vara att någon form av konvulsion som värker fram ett mer demokratiskt system med de rättigheter vi omhuldar och kanske i processen också en uppdelning i en federal statsbildning eller helt enkelt  i fullfjädrat separata, och från den kinesiska kroppen självständiga, asiatiska stater .

Ideology and the Ukraine

When living in Tallinn in the ninties I quite often heard my acquaintancies  say that ”just you wait, when Gorbatjov and Jeltsin are gone the old russians will be back”. I was sceptical and saw things a little bit more rosy with a pluralistic democratic development in Russia as the most likely scenario for the future. I was wrong.

GolodomorKharkiv (1)So today what are the components of the cleavage between Russia and the Ukraine? Is it only about geopolitics, sphers of influence, natural gas pipes and money not to mention the catastrophic,  by Stalinist policies created, famine in the early thirties in the Urkraine or is there a real  ideological core in the conflict that calls for closer examination. Has the Russian state, inheritor of the Soviet system, completely and irrevocably morfed into kleptocracy?

What was the Soviet system? Well on the positive side and something which is not totally lacking of interest in todays world of mass unemployment, is the fact that the Soviet Union was a society of full employment, albeit with manpower  allocated very inefficently.

If people had skills and higher education they were expected to contribute to society and if unwilling to work were put under some preasure to do so.

On the negative side you were supposed to shut up when it came to critizing the regime. If one did not adhere to the principle of shutting up, death, imprisonment, ostracization or exile could follow.

The blueprint of the Soviet union can be traced back to Lenins, in 1920, stipulated criteria for allowing socialist organizations to join the Comintern. Among these criteria was the acceptance of Democratic Centralism which  meant handing over very farreaching powers to a small communist elite, doing away with what we consider fair democratic procedures, accepting the complete subservience of media to the communist party and abolishing free speach.

Marxism leninism was supposed to be the guiding star. In everyday conversations in our time this concept of Marxism Leninism is often treated as an integral concept. As I remember, the difference between Marxism and Leninism, Marxim being a tool for analyzing capital accumulation and Leninism being a political ideology, was sometimes pointed out  by my leftwing inclined fellow students at the Stockholm School of Economics in the early seventies. This ”fine point” was however not something that, at that time, lingered on my mind  it probably quickly bounced of , there were other concerns.

So how should one look on Russia today, mainly as a caretaker of Marxist ideas or as a derailed leninist klepocracy? My gutfeeling says that it is mostly the latter reality that calls the shots but I can also hear a feeble voice wispering that the Marxist legacy is not completely dead. When this feeble voice meets fresh statistics about accelerating and worrysome inequalities in the West, including Sweden ground for some interesting conversations materializes.