Schizofreni på Helsingborgs Dagblads ledarsida

SchizofreniRåder en viss schizofreni inom ledande papperstidningar. Mycket tal om att det behövs lägre ingångslöner för att nagga de höga arbetslöshetssiffrorna bland nyanlända i kanten. Det ligger på sätt och vis en del i detta. På ledarsidorna föreställer man sig väl att det handlar om löner på 15 tusen kronor i månaden på kollektivavtalsanslutna företag.

Verkligheten inom företag i tidningsbranschen närliggande områden indikerar dock att det redan i nuläget finns många arbetsuppgifter som utförs till faktiska timlöner som ligger långt under de åststundade 15 tusenkronorna.

Svensk Direktreklam är kanske det mest brutala exemplet. Absurt undertidsatta utdelningsdistrikt är legio. För att klara av beting/timlöner krävs prestationer som förutsätter extrema fysiska ansträngningar, galopp upp- och ner för trappor och ett stenhårt flås på alla förflyttningar. Många distributörer väljer att lägga sig på en rimlig och säker prestationsnivå men får betala med sänkta timlöner, kanske ner mot 50 – 60 kronor i timmen, vilket ger månadslöner vid en teoretisk full sysselsättningsgrad på under 10 tusen kronor. Den kollektivavtalsreglerade minimilönen på, vill jag minnas 80 kr i timmen, tillämpas i praktiken inte alls, kräver anmälning av övertid, de flesta som försöker får förmodligen avslag, eller om de får bifall uteblir kontraktsförlängning och nya jobb.

Den fackliga organisationsgraden är extremt låg och facket rör inte ett lillfinger för oorganiserade samtidigt som facket inte gör större ansträngningar för att värva medlemmar. Vid konflikt med oorganiserade inblandade utgår ingen ersättning till de oorganiserade. Om facket vinner i AD stoppar facket pengarna i egen ficka!

Inom tidningsbranschens helägda distributionsföretag råder delvis analoga förhållanden. Erfarenhet pekar på undertidsatta utdelningsdistrikt på mellan några procent och 25-30 procent. Centralt har facket accepterat att ta bort den fackliga rätten till kontrollmätning av ett ifrågasatt distrikt, vilket innebär att facket i stort sett kastat in handduken och lämnat fältet fritt för arbetsgivaren att efter eget gottfinnande tidsätta distrikt. Tidsättning av distrikt är helt avgörande för den faktiska timlönen, centralt avtalade timlöner är i stort sett ovidkommande.

Fackliga förtroendevalda fortsätter dock som om allt var frid och fröjd, umgås ofta vid utövandet av fackliga förtroendeuppdrag enl Medbestämmandelagen väl intimt med arbetsgivarna, belönas med fördelaktigt mätta distrikt, åtnjuter fackliga ledigheter mm samtidigt som organisationsgraderna blir allt lägre och kontakten med arbetskamrater lämnar det mesta att önska och rekryteringsansträngningarna uteblir.

De beräkningsalgoritmer som används av tidningsarbetsgivarna  för att beräkna tidsåtgången för utdelningsdistrikten hemlighålls och förefaller i många fall resultera i skarpa undertidssättningar av distrikt. Mellan tummen och pekfingret ligger de faktiska timlönerna 15 – 20 procent under de kollektivavtalsreglerade lönerna.

De på ledande borgliga tidningars ledarsidor omhuldade sänkta ingångslönerna kan naturligtvis förstås sedda i ljuset av de oroväckande låga sysselsättningsgraderna hos nyanlända och inte så nyanlända.

Men, i kombination med en nu existerande brutal fusk- och lönepressarkultur hos t.ex. tidningsarbetsgivarna, facklig skleros, fackliga glaspärlespel, vänskapskorruption och passivitet kan resultatet bli en riktigt giftig cocktail.

Det behövs en kulturrevolution inom den fackliga rörelsen utan en sådan vitalisering kan vi bl a mot bakgrund av det tryck på löner som nyanlända och rationaliseringar för med sig se fram mot ett skeende där det nyskapas stora befolkningssegment av arbetande fattiga.

Vill vi ha denna verklighet?

Drake lättar på trycket

Man tycker verkligen synd om drakarna. Men när dom har det svårast kan dom i alla fall lätta på trycket.

drake

DNs Hanne Kjöller försvarar låga löner med sysselsättningsargument. Men om låga löner baserar sej på avtalsbrott då blir det hele lite knepigt och det är detta som fascinerar mest i Kjöllers argumentation.  I vart fall när det gäller Svensk Direktreklam så finns det ett kollektivavtal med facket som formellt följs men vars löneöverenskommelser i praktiken bryts hela tiden av arbetsgivaren genom felaktig tidssättning av distrikt. Låt oss då kalla saker vid deras rätta namn – fusk.

Omfattande, medveten och systematisk felaktig tidsättning är ett avtalsbrott. Punkt. Om man efter DNs egen artikelserie som föredömligt illustrerar detta faktum ändå argumenterar för löner på nivån 50 kronor timmen, ja då är det något som är fel i tänket.

Ställd inför faktumet att det förekommer ett omfattande tidsmätningsfusk hos arbetsgivaren så är ju den självklara reaktionen – hur kan ett sådant avtalsbrott få fortsätta år ut och år in? Är det okey att facket som ju tecknat avtalet förhåller sej passivt trots att det inte finns medlemmar i facket på en viss berörd arbetsplats?

Mitt svar är att det är inte okey. Om man inte är beredd att agera vid avtalsbrott – varför tecknar man då ett avtal?