Principöverenskommelse nådd om stödpaket till Grekland

GrekandNär man diskuterar det grekiska eurodramat är det lätt att förbise en viktig faktor som Joseph Stiglitz påpekar i denna Aljazeera intervvju: 90 procent av hittills utbetalt stöd från EU har inte gått till Grekland utan till långivare, framför allt europeiska banker. Bilden av Grekland som ett svart hål som dränerar EU på resurser är alltså totalt felaktig. Stiglitz är väldigt kritisk till besparings- och åtstramningslinjen samtidigt som han betonar de negativa geostrategiska konsekvenserna av ett grexit i form av ett ökat ryskt och kinesiskt inflytande på Europas sydöstra flank. Uppenbarligen innefattar principöverenskommelsen inte skuldavskrivning vilket Tyskland stenhårt motsätter sig men väl en omstrukturering av lånen i form av förlängda löptider och lägre räntor.

Ett förhållande som enl min mening är märkligt är att Grekland fortfarande ligger relativt högt vad gäller de vanligaste turistutgifterna omräknade i svenska kronor enligt Forex semesterindex. Grekland har ett index på 77 vilket inte skiljer sig så mycket från Tysklands, 79, eller Storbritannien, 87. Efter alla besparingspaket och åtstramningar hade man väntat sig ett större genomslag i de grekiska konsumentpriserna. Länder i östra europa som inte har euron har semesterindex siffror runt 50,  rimligen borde Grekland ligga på denna nivå. Låga turistpriser i kombination med det grekiska medelhavsparadiset är när allt kommer omkring den verkliga hårdvalutan.

Man får hoppas att det reder ut sig.

Drachmer – räddningen för grekerna?

GreklandAnalyserna om varför Grekland har problem avlöser varandra. Kritiken mot Grekland handlar mycket om alltför generösa pensioner, ett komplicerat och oreformerat skattesystem, ogenomförda sparpaket o.s.v. Men frågan är: hade Grekland någonsin en chans?  Det har talats om att det efter finanskrisen 2008 har uppdagats att budgetunderskottet var mycket större än vad som redovisats? Big surprise! Faktum är att det var fusk från första början.  Budgetunderskott och statsskuld som procent av BNP var mycket större än de i medlemskraven stipulerade 3% och 60%.

Någon uppgift säger att budgetunderskottet tack vara statistiska manipulationer kan ha varit så stort som 10 procent av BNP när Grekland blev medlem i valutaunionen år 1999.

Viljan tog över sanningssökeriet. Ett antal statstjänstemän i myndigheter och departement i Grekland i samarbete med stora finansfirmor fabricerade dessa statistiska manipulationer. Ett antal beslutsfattarhuvuden i den grekiska statsförvaltningen skulle ha rullat. Någon sådan rullning har inte synts till.

EU-kommissionens folk såg mellan fingrarna. Att kompetensen att uppdaga sanningen inte skulle ha funnits i berörda direktorat i Bryssel bär inte trovärdighetens prägel. Man har inte velat se. De som velat har förmodligen kört in i återvändsgränder för karriären. Fuskarna med sina feta gumpar har suttit säkert i förarsätena.

Situationen nu i Grekland liknar på sätt och viss Sveriges ekonomiska belägenhet i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet (med undantag för gumparna för i Sverige redovisades allt öppet). En våldsam expansion av den offentliga sektorn hade då gjort Sverige konkurrenssvagt. Lösningen blev ett antal devalveringar, inte mindre än fem stycken mellan år 1976 och 1982 på sammanlagt 45 procent!

En medicin som hette duga. Sen följde börsrally och svenska kronan som på 60-talet varit i paritet med D-marken växlades efter kuren  in med fem kronor  till en D-mark!  Att grekerna nu skulle kunna besparings- och kostnadsbromsa sig ur eländet verkar högst osannolikt. Det låter sig nog knappast göras med bibehållen demokrati.

Den politiska viljan att hålla kvar Grekland i euron är stark men verkligheten är förmodligen starkare. Gissningsvis behöver grekerna nu ännu ett stålbad: exit ur euron och devalvering med si så där 50 procent. Det blir svältkur men fullbelagt på de grekiska hotellen bums. Ett sådant sscenario är kanske det som skrämmer makten i Bryssel mest.