EU – ett styrkebälte, trots allt

eu

Läser på ledarsidan i budexet av dagens Helsingborgs Dagblad om EU och flyktingkrisen. Ledaren andas det vanliga EU uppläggets kverulansvals men slutar med det postiva anslaget ”Ett sätt är att även om det blåser lite kallt, tro på det vi trodde på – trots allt”. Denna formuleringen kan man instämma i – no problems, men det är något i HDs sätt att närma frågorna som känns långt ifrån klockrent. Borde man inte ställa sig frågan: hur skulle Europa ha hanterat denna nu uppkomna flyktingkrisen utan EU, dess regelverk och institutioner?

Slut ögonen och se framför er ett London, ett Paris, ett Berlin, ett Warszawa eller ett Budapest som inte bands samman av en union. Det hade fått utlysas en en europeisk konferens för att hitta en lösning på flyktingkvoter utan deltagandetvång och utan beslutsregler. Nu är det en självklarhet att EU tar gemensamma beslut om flyktingfrågor, men utan EU är det långt ifrån självklart att det hade blivit några gemensamma beslut överhuvud taget, kanske hade det inte ens sin gång blivit en flyktingkonferens, beror på hur de mellanstatliga relationerna hade sett ut.

”Var blev ni av, ljuva drömmar om en kraftfull union” är HD ledarens rubrik. Men jag tycker mig minnas att det var bara igår som samma tidning talade om en alltför långtgående överstatlighet i EU som ett problem! Vilket ben ska det stås på?

Aldrig fel att ställa den historiska frågan om inte, t.ex. om inte tyskarna förlorat i första världskriget? De gångna 60 – 70 åren rymmer ett stort antal viktiga europeiska skeenden som utan EU och dess föregångare i många fall hade löpt i andra och mycket undermåligare banor.

Man tänker t.ex. på Portugals, Spaniens och Greklands övergång från diktatur till demokrati. I samtliga fall spelade EU en positiv roll för att möjliggöra övergången till demokrati genom att ställa i utsikt medlemskap vilka sågs som garantier mot alltför dramatiska inrikespolitiska omläggningar i socialistisk eller kommunistisk riktning.

Andra frågor är om  återföreningen mellan Öst- och Västtyskland överhuvud taget varit möjlig utan EU och hur de östeuropeiska lydstaterna inom Sovjetblocket hade hanterat sina gräns- och minoritetsfrågor efter Sovjetunionens sönderfall.

Visst gnisslar det här och där i EU och visst inträffar det oroande saker som t.ex. när den holländske internrevisorn och visselblåsaren, Paul van Buitenen, klämdes åt av säkerhetsstrukturer efter att ha avslöjat korruption på hög nivå inom EU. Men  ett Europa scenario i efterkrigstiden utan EU framkallar inget annat än rysningar.

 

Principöverenskommelse nådd om stödpaket till Grekland

GrekandNär man diskuterar det grekiska eurodramat är det lätt att förbise en viktig faktor som Joseph Stiglitz påpekar i denna Aljazeera intervvju: 90 procent av hittills utbetalt stöd från EU har inte gått till Grekland utan till långivare, framför allt europeiska banker. Bilden av Grekland som ett svart hål som dränerar EU på resurser är alltså totalt felaktig. Stiglitz är väldigt kritisk till besparings- och åtstramningslinjen samtidigt som han betonar de negativa geostrategiska konsekvenserna av ett grexit i form av ett ökat ryskt och kinesiskt inflytande på Europas sydöstra flank. Uppenbarligen innefattar principöverenskommelsen inte skuldavskrivning vilket Tyskland stenhårt motsätter sig men väl en omstrukturering av lånen i form av förlängda löptider och lägre räntor.

Ett förhållande som enl min mening är märkligt är att Grekland fortfarande ligger relativt högt vad gäller de vanligaste turistutgifterna omräknade i svenska kronor enligt Forex semesterindex. Grekland har ett index på 77 vilket inte skiljer sig så mycket från Tysklands, 79, eller Storbritannien, 87. Efter alla besparingspaket och åtstramningar hade man väntat sig ett större genomslag i de grekiska konsumentpriserna. Länder i östra europa som inte har euron har semesterindex siffror runt 50,  rimligen borde Grekland ligga på denna nivå. Låga turistpriser i kombination med det grekiska medelhavsparadiset är när allt kommer omkring den verkliga hårdvalutan.

Man får hoppas att det reder ut sig.

Den europeiska identiteten

EU flagga

En lömsk pusselbit i en europeisk federationskonspiration eller någonting att värna och vara stolt över?

På EU-valdagen den 25e maj körde jag i ett strålande vackert försommarlandskap E6:an mot Ängelholm. Mot mig kom en strid ström av bilar som inte riktigt betedde sig som vanligt. Det slog mig att det var valdagstrafik och den beter sig annorlunda än det vanliga ”stressade råtta körbeteendet” på E6:an. Valdagstrafik har, åtminstone i dessa trakter, ett mer krypande och eftertänksamt beteende.

Och så fick jag en flash – i 28 EU-länder, Bulgarien, Estland, Portugal, Irland, Sverige och i alla andra medlemsländer hålls det idag EU-val och europeiska medborgare tar sig till och från vallokaler. Det var en euforisk känsla och jag kände mig rörd på ett sätt som jag baske mig inte gjort på många år. Kollapser i det svenska rättssystemet och en del annat smått och gott har under de senaste tjugotvå, tjugotre åren gjort att jag i de närmaste skämts över att vara svensk medborgare, jag har vid något tillfälle t.o.m. snuddat vid tanken att avsäga mej mitt svenska medborgarskap, men ekonomiska realiteter ställer sig naturligtvis i vägen för ett sådant projekt.

Men, finns det en europeisk identitet som kan entusiasmera medborgarna? Hm, gick man ut på gatan i alla 28 medlemsländerna och frågade folk så säger magkänslan att det skulle bli en majoritet för att folk inte anser att det gör det. Ändå finns det något där, uppenbarligen tycker i vart fall Ukrainarna det, vars president, Poroshenko igår, den 27e juni, tillsammans med företrädare för Kroatien och Moldavien undertecknade ett samarbets- och frihandelsavtal med EU i Bryssel.

Ukrainas val ger ett riktigt djupperspektiv på frågan om en europeisk identitet och detta svar är jakande. Pedagogiken vad gäller Ukraina och Europa är urstark. Landet var en delrepublik i Sovjetunionen fram till år 1991. Landet har alltså ingått i Sovjetunionen i sjuttio år och därefter befunnit sig i ett oklart läge med kvarvarande starka interna krafter med rötter i gammal sovjetisk nomenklatura, med lojaliteter mot det gamla stalinistiska och Moskva centrerade och nu det ytdemokratiska ryska styrelseskicket. För någotsånär historiskt medvetna ukrainare kan valet inte ha varit svårt.

Å ena sidan ett autokratiskt styrelseskick med en korrumperad rättsapparat, ett näringsliv dominerat av Kremlberoende oligarker och maffia, med en utpressnings- och hotkultur där många anställda i tidigare säkerhetstjänster tagit steget över till den kriminella världen och en storrysk expansionism.

Å andra sidan en Europeisk Union som grundats på lärdomarna från de två förödande världskrigen under 1900-talet, som har rättsstaten som ideal och som skyddar yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. De finns förvisso inte en europeisk identitet liknande de nationalistiska identiteter som präglat, särskilt vissa, europeiska länder under nittonhundratalet och runt vilka fanatiska krigsstämningar kunnat piskas upp. Snarare finns det ett demokratiskt Europa ideal, en identitet i vardande och en kultur präglad av rättstänkande och av samarbets- och jämkningsprocesser.

Har demokratin så som vi känner den en framtid? Tittar man på världens största och inflytelserikaste länder och regioner, USA, Kina, EU, Indien, Indonesien, Brasilien, Pakistan, Nigeria, Bangladesh, Ryssland och Japan så ger nuläget ett nedslående besked. Kina och Ryssland har postkommunistiska autokratiska och statskapitalistiska regimer, övriga m ed undantag för Japan må vara demokratier på pappret, men har i varierande utsträckning samhällen som ligger väldigt långt från såväl fungerande demokrati som rättssäkerhet och rättsstat.

Till råga på eländet säger prognosen att det är Kina med sin statskapitalism, enpartisystem och förakt för mänskliga rättigheter som har den starkaste prognosen för ekonomisk utveckling och därmed utbyggnad av militär kapacitet. USA är också i demokratiskt hänseende en svalnande stjärna med ett alltmer plutokratiskt kontrollerat politiskt beslutsfattande och betydligt mer än manchettdarrningar vad gäller upprätthållande av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.

Tittar man runt i EUs södra närområde blir iakttagelserna också nedslående, Marocko, Algeriet, Libyen, Tunisien, Egypten, Palestina, Israel, Libanon, Syrien och Turkiet. Inte något av dessa länder med undantag för Turkiet och Israel (som har en del andra välkända problem) har någonting som kommer i närheten av fungerande demokratier.

Nu gäller det att passa sig. Demokrati och rättsstat är inte någonting en gång för alla givet. Dessa värden måste försvaras. Att detta försvar sköts bäst med en stärkt och välfungerande Europeisk Union och definitivt inte med ett återfall till separata nationalstater och ett Europa utan Europeisk Union är för mig en självklarhet .