Illusionsbasaren

Går det att skapa full sysselsättning? För fyra decennier sedan räknades kanske en eller två procents arbetslöshet som full sysselsättning. Idag är kanske fem-sex procents arbetslöshet full sysselsättning. Enligt Svenskt Näringslivs Ekonomifakta ligger sysselsättningsgraden i åldrarna 20  – 64 idag på cirka 80 % vilket är ungefär samma nivå som på 70-talet. Detta är en fullständig gåta för mej som var med på arbetsmarknaden på 70-talet.

Hur kan det komma sig att det är så otroligt svårt att få jobb idag om vi idag har samma sysselsättningsgrad som för 45  år sedan. För 45 år sedan var det inte 700 sökanden på ett jobb vilket inte är ovanligt idag. Enl uppgift som jag fått gick det t.ex. just cirka 700 – 800 sökande på ett jobb på Migrationsverket, när Lidl öppnade filial i Höganäs kom det in ett par tusen jobbansökningar på ett fåtal tjänster. Saker och ting har sannerligen förändrats.

På sjuttiotalet kunde man i Stockholm ringa ett telefonsamtal, boka intervju direkt, rafsa ihop några betygskopior i ett brunt kuvert, gå på intervju, skriva på anställningsavtal och kvittera ut nycklar, allt på samma dag. För att nu inte tala om femtiotalet.

Min trevlige kollega Bror Henrik Kockum på Näringsfrihets ombudsmannens kansli berättade att när han var klar med sin fil mag i Lund någon gång i mitten av 50-talet så satte han sej på tåget till Stockholm och vandrade runt mellan olika departement och myndigheter som alla hade jobberbjudanden och var beredda att anställa direkt. Han nappade dock inte direkt utan informerade vederbörande personalansvarig att han skulle överväga villkoren och eventuellt komma tillbaka efter besök hos andra hugade arbetsgivare. Tiderna har förvisso förändrats.

Misstänker att vi har att göra med någon form av statistisk manipulation som får dagens sysselsättningsgrad att framstå som betydligt högre än vad den verkligen är. Jag är  dock inte nu kapabel att sätta fingret på vari ett lurendrejeri skulle kunna ligga.

Läser en kolumn i Helsingborgs Dagblad av en ledarskribent, Malin Nävelsjö, där hon menar att man skall förvänta sej att arbetslösa skall försöka ta sitt öde i egna händer och inte förlita sig på¨andras produktivitet och välvilja. Puh….

När jag själv sökte akademiskt jobb i början av 80-talet var det kanske 10 – 20 sökanden på varje tjänst vilket innebar att i princip alla som var kvar efter en grovsortering kallades till intervju. Om arbetslösa idag resignerar efter att ha sökt 500 jobb, kan man klandra? För mej känns det som sadistiskt hån att klandra eller skuldbelägga arbetslösa  med tanke på de enorma ansträngningar, psykisk stålmansuthållighet, allsköns marknadsföring av ovidkommande personliga attribut och allmän kontaktklurighet som i dagens läge tycks vara receptet för framgång i arbetssökeribranschen.

Jag skulle vilja lyfta fram en motbild till den verklighetsbeskrivning som skildrar arbetslösa som lata och initiativlösa. Motbilden ser ut som följer.

Om det kommer in flera hundra eller kanske t.o.m. flera tusen ansökningar till ett jobb så blir de sökandes sakliga kvalifikationer snudd på ovidkommande. Det som kommer att fälla avgörandet för anställning  är vem som har det vackraste leendet, den djupaste urringningen eller de bäst placerade kontakterna.

På grund av långtgående rationaliseringar, automatiseringar och teknikutvecklingar behövs idag helt enkel bara en viss del av befolkningen som anställda eller företagare. Denna del som dessutom är  krympande och  som kontrollerar produktionen inom näringsliv och offentlig förvaltning kommer att i allt högre grad bevilja sig själva och sina närstående anställningar, ekonomiska privilegier, skyhöga bonusar och höjda politikerlöner och kommer samtidigt att motsätta sig effektiva utjämningsmekanismer.

Det kommer också att ligga i denna kontrollelits intresse att utmåla arbetslösa och marginaliserade som lata och ovilliga att ta sina öden i egna händer. Men om man ser på situationen utifrån perspektivet att arbetslösheten är strukturbetingad och har endast till en liten, liten del någonting att göra med arbetslösas sakliga kvalifikationer så spelar det ju ingen roll om de arbetslösa har ansträngt sej till explosionsgränsen för att få jobb. Själva strukturen bestämmer att kanske  30, 40 procent i en ålderskategori ändå, alla kvalifikationer till trots, måste hamna i arbetslöshet.

 

 

 

 

 

Det känns lite grand som om vi i vissa avseenden nu är tillbaka på ruta ett, någon gång före storstrejken år 1909.

Jag väntar på ett telefonsamtal från regeringskansliet

Försäkringskassan
Jajamen! Uppblåst typ den där. Vad skulle innehållet vara i ett sådant samtal? Uppdrag att reformera hela socialförsäkringssystemet och införa någon form av allmänt grundskydd, ibland kallat medborgarlön.


Måste vara en av landets mest väl lämpade personer för detta, nu håller jag tummarna för att även vederbörande rosenbadare kommer fram till samma slutsats. ”Give me the tools and I’ll do the job” för att parafrasera den gamla hädangångna cigarrökande mannen.


Tänk att få sätta kniven i detta stora spektakel till system. 1600 miljarder kronor i utgifter för socialt skydd i det offentliga systemet, administrerade ofta under förnedrande och destruktiva former för avnämarna.

kniv_i_rumpa1

Låt oss namnge  reformen till  ”Leonards cut”. Fram med slipstenen. Jag kan redan nu ana den lustfyllda kicken när verktyget sjunker in i de mjuka fettvalkarna. Till saken. Fördelarna:


handläggare

Undanröja massor av onödigt lidande och förnedring.

Frigöra massor av mänsklig energi och talang, folk slipper ägna halva sin tillvaro åt att få den ekonomiska tillvarons ekvation att gå ihop och kan därmed fokusera på annat, ibland väsentligheter.

Enorma rationaliseringsvinster inom socialförsäkringssfären genom att onödig byråkrati skärs bort.

Nackdelarna:

En del kommer att missbruka systemet, men det blir nog inte mycket värre än dagens situation.

arbetsförmedling

Räknestycket:

Låt oss säga att de idag finns cirka 3 miljoner personer som är faktiskt arbetslösa, förtids- och sjukpensionärer, långtidssjukskrivna m.fl. Vad skulle det kosta att ge dessa ett grundskydd på 150 tusen kronor om året? 150 tusen gånger 3 miljoner! Vad var nu det blev? 450 miljarder.

Hoppsan, då blir det en del pengar kvar, närmare bestämt 1150 miljarder. Dom kulorna bör ju utan vidare och även med viss råge räcka till överblivet finlir och felräkningar, även den bäste kan ju ha fel.

Ring 070 32 34 809

 

Hur knäcker vi arbetslösheten?

För det första. Frågan är felställd. Det kritiska är inte att folk inte arbetar utan att dom inte har tillräckliga inkomster. Myndigheterna anstränger sej ju inte för att få de i arbete som lever på inkomst av kapital. Så det är uppenbarligen inte arbetslösheten i sig som är problemet. Problemet är att arbetslösa människor som saknar kapital eller inkomst av kapital måste klara sin försörjning på något sätt.

Vem som idag får jobb handlar i allt mindre utsträckning om faktiska meriter utan mer om kontakter. Kontakter är samtidigt inget annat än en form av makt. Alltså är vem som får jobb ofta snarare en fråga om maktutövning genom kontakter än konkurrens på lika villkor.Socialen

Detta är förvisso inte bra – men en realitet. Rimligen borde myndigheter och samhälle ändra denna realitet men i avsaknad av sådan förmåga borde dom anpassa sej till realiteten på ett realistiskt sätt. Någon sådan realistisk anpassning har man dock inte sett röken av.

Om vi föreställer oss ett isolerat modellsamhälle där det finns 100 arbetstillfällen med 130 till dessa jobb kvalificerade människor. Någon a-kassa finns inte. Fem av de befintliga arbetstillfällena är socionomjobb som går ut på att få folk i arbete. Problemet är bara att alla positioner är besatta, men i socionomernas arbetsinstruktioner står det att arbetsföra människor måste söka jobb för att kunna få bidrag för att överleva fysiskt.

De trettio kvalificerade men otursförföljda arbetslösa kallas därför till socialförvaltningen en  gång per månad för att redogöra för hur dom sökt 30 obefintliga arbeten. Man konstaterar efter varje besök att det tyvärr inte har gått att hitta något jobb men den arbetslöse uppmanas att fortsätta att söka obefintliga jobb. Om inte alla typer av jobb söks dras försörjningsstödet in.

De fem socionomerna som sysselsätts med att upprätthålla fiktionen att folk ska söka jobb kostar inkl overhead skattebetalarna en sexhundra tusen kronor om året per st, sammantaget alltså tre miljoner kronor per år.  Varför inte friställa socionomerna och införa medborgarlön på 7000 kronor per person och månad för de arbetslösa 35 personerna. Kostnaden för skattebetalarna skulle bli densamma.

Ett litet aber blir visserligen att de fem socionomerna blir av med sina jobb. Detta är dock en engångshändelse och ska man göra omelett så får äggen krasa, dessutom om det skulle dyka upp en komisk teater skulle exsocionomerna bums bli anställda där.

 

 

Övergångsbestämmelser för arbetstidsförkortning

Vad är det nu som är så heligt med 8 timmar? Kan det vara att för vissa 8:an lagt sig, pekar ut i evigheten och blivit religion? Snart 100 år sedan 8 timmars dagen infördes.

Atta_evighet

Man gick då från ett läge där arbetsdagarna tidigare varit 10 -12 timmar långa. 12 timmars hårt fysiskt arbete tog sin tribut. Skulle man efter sådana arbetsdagar engagera sig t.ex. i fackligt eller politiskt arbete på sin fritid så ville det till att hålla fokus.

Lätt att inse att man nog från det dåvarande etablissemangets sida hade en preferens för utpumpade arbetare utan så mycket energi över för olika samhällsengagemang. Kan liknande bevekelsegrunder finnas idag?

Kanske, men en minskning från 40 timmar i veckan till 35 timmar i veckan är endast en minskning med 12,5 %, inte särskilt revolutionerande. Om man fördelar minskningen över 10 år får man en minskning på 1,25 % om året.

Borde inte en sådan liten minskning kunna kompenseras av tillbakahållen löneökning eller löneminskning? Medellönen för metallarbetare är idag knappt 23 tusen kronor, dvs. cirka tre gånger mer än existensminimum så nog finns det ett utrymme för återhållsamhet eller försiktiga nerdragningar.

Det tyngsta argumentet för att behålla åttatimmarsdagen är att en minskad arbetstid skulle ytterligare försvaga Sveriges internationella konkurrenskraft. Men om minskningar i arbetstid kompenseras med minskat löneuttag så borde väl detta argument i motsvarande mån försvagas?

Fackets roll i ett arbetstidsförkortningssammanhang blir naturligtvis lite intressant. Kanske måste rollen omdefinieras och kanske detta nödvändiga omdefinitierande stöter på patrull på sina håll.

Sen ska man inte glömma att den totala skattebördan av utgifter för A-kassa, sjukförsäkringar, förtidspensioner och försörjningsstöd i den mån arbetslösa kan anställas i stället för att gå arbetslösa minskar. Minskade offentliga utgifter blir plusposter i arbetstidsförkortningsekvationen.

Folk försvinner inte för att de hålls utanför arbetsmarknaden vilket Husby på ett iögonfallande sätt bär vittnesmål om.

Andra änden av inkomst-, förmögenhets- och konsumtionsspektrumet måste kanske föras in i bilden för att moraliskt balansera och öka acceptansen för ett åtstramat konsumtionsutrymme kopplat till arbetstidsförkortning.

Varför inte titta på möjligheten att införa individuella och progressiva konsumtionsskatter? Storförbrukare av t.ex. bensin, olja, naturgas eller köttprodukter skulle då betala högre genomsnittliga konsumtionsskatter än lågförbrukare.