Schizofreni på Helsingborgs Dagblads ledarsida

SchizofreniRåder en viss schizofreni inom ledande papperstidningar. Mycket tal om att det behövs lägre ingångslöner för att nagga de höga arbetslöshetssiffrorna bland nyanlända i kanten. Det ligger på sätt och vis en del i detta. På ledarsidorna föreställer man sig väl att det handlar om löner på 15 tusen kronor i månaden på kollektivavtalsanslutna företag.

Verkligheten inom företag i tidningsbranschen närliggande områden indikerar dock att det redan i nuläget finns många arbetsuppgifter som utförs till faktiska timlöner som ligger långt under de åststundade 15 tusenkronorna.

Svensk Direktreklam är kanske det mest brutala exemplet. Absurt undertidsatta utdelningsdistrikt är legio. För att klara av beting/timlöner krävs prestationer som förutsätter extrema fysiska ansträngningar, galopp upp- och ner för trappor och ett stenhårt flås på alla förflyttningar. Många distributörer väljer att lägga sig på en rimlig och säker prestationsnivå men får betala med sänkta timlöner, kanske ner mot 50 – 60 kronor i timmen, vilket ger månadslöner vid en teoretisk full sysselsättningsgrad på under 10 tusen kronor. Den kollektivavtalsreglerade minimilönen på, vill jag minnas 80 kr i timmen, tillämpas i praktiken inte alls, kräver anmälning av övertid, de flesta som försöker får förmodligen avslag, eller om de får bifall uteblir kontraktsförlängning och nya jobb.

Den fackliga organisationsgraden är extremt låg och facket rör inte ett lillfinger för oorganiserade samtidigt som facket inte gör större ansträngningar för att värva medlemmar. Vid konflikt med oorganiserade inblandade utgår ingen ersättning till de oorganiserade. Om facket vinner i AD stoppar facket pengarna i egen ficka!

Inom tidningsbranschens helägda distributionsföretag råder delvis analoga förhållanden. Erfarenhet pekar på undertidsatta utdelningsdistrikt på mellan några procent och 25-30 procent. Centralt har facket accepterat att ta bort den fackliga rätten till kontrollmätning av ett ifrågasatt distrikt, vilket innebär att facket i stort sett kastat in handduken och lämnat fältet fritt för arbetsgivaren att efter eget gottfinnande tidsätta distrikt. Tidsättning av distrikt är helt avgörande för den faktiska timlönen, centralt avtalade timlöner är i stort sett ovidkommande.

Fackliga förtroendevalda fortsätter dock som om allt var frid och fröjd, umgås ofta vid utövandet av fackliga förtroendeuppdrag enl Medbestämmandelagen väl intimt med arbetsgivarna, belönas med fördelaktigt mätta distrikt, åtnjuter fackliga ledigheter mm samtidigt som organisationsgraderna blir allt lägre och kontakten med arbetskamrater lämnar det mesta att önska och rekryteringsansträngningarna uteblir.

De beräkningsalgoritmer som används av tidningsarbetsgivarna  för att beräkna tidsåtgången för utdelningsdistrikten hemlighålls och förefaller i många fall resultera i skarpa undertidssättningar av distrikt. Mellan tummen och pekfingret ligger de faktiska timlönerna 15 – 20 procent under de kollektivavtalsreglerade lönerna.

De på ledande borgliga tidningars ledarsidor omhuldade sänkta ingångslönerna kan naturligtvis förstås sedda i ljuset av de oroväckande låga sysselsättningsgraderna hos nyanlända och inte så nyanlända.

Men, i kombination med en nu existerande brutal fusk- och lönepressarkultur hos t.ex. tidningsarbetsgivarna, facklig skleros, fackliga glaspärlespel, vänskapskorruption och passivitet kan resultatet bli en riktigt giftig cocktail.

Det behövs en kulturrevolution inom den fackliga rörelsen utan en sådan vitalisering kan vi bl a mot bakgrund av det tryck på löner som nyanlända och rationaliseringar för med sig se fram mot ett skeende där det nyskapas stora befolkningssegment av arbetande fattiga.

Vill vi ha denna verklighet?

Den officiella statistiken ljuger grovt om arbetslösheten

En korrekt självbild, dvs ett korrekt beslutsunderlag, är avgörande för en korrekt politisk kurs. Det är därför ett bekymmer att våra svenska politiska beslutsfattare decennium efter decennium accepterar att vår uppfattning om arbetslösheten baseras på statistik från arbetsförmedlingarna. Varför ger statistiken från arbetsförmedlingarna fel budskap?arbetslös

Det krävs inte särskilt mycket gnuggande av geniknölarna för att inse hur sakerna egentligen ligger till. En massa, massa personer som inte har a-kassa och som inte är inne i något åtgärdsprogram (då är dom ju dessutom inte officiellt arbetslösa) är de facto arbetslösa eller kraftigt undersysselsatta utan att det syns i statistiken.

Vad i hela fridens namn skall man gå till en arbetsförmedling som inte kan skaka fram jobb och hos vilka besök inte generar den minsta ekonomisk ersättning? Man kan höra sig för hos personer i sin omgivning och bums får man klart för sig hur många som struntar i arbetsförmedling men ändå är arbetslösa, yngre personer utan yrkeserfarenhet, äldre personer på existensminimum, personer som försörjs av anhörig, personer med psyko-sociala problem, personer med kriminell belastning m fl, m fl.

Det är dags att i stor skala mäta den faktiska arbetslösheten. Detta görs förmodligen bäst med breda intervjubaserade enkätundersökningar. För att säkerställa objektivitet bör olika aktörer anlitas för att få fram konkurrerande arbetslöshetsbilder. Sätt igång nu!

Nästa gång jag hör en politiker i TV referera till den officiella arbetslöshetsstatistiken, i vart fall om inte några rejäla reservationer görs angående de uppenbara riskerna för underskattning, så slänger jag ut apparaten för gott.

Hur knäcker vi arbetslösheten?

För det första. Frågan är felställd. Det kritiska är inte att folk inte arbetar utan att dom inte har tillräckliga inkomster. Myndigheterna anstränger sej ju inte för att få de i arbete som lever på inkomst av kapital. Så det är uppenbarligen inte arbetslösheten i sig som är problemet. Problemet är att arbetslösa människor som saknar kapital eller inkomst av kapital måste klara sin försörjning på något sätt.

Vem som idag får jobb handlar i allt mindre utsträckning om faktiska meriter utan mer om kontakter. Kontakter är samtidigt inget annat än en form av makt. Alltså är vem som får jobb ofta snarare en fråga om maktutövning genom kontakter än konkurrens på lika villkor.Socialen

Detta är förvisso inte bra – men en realitet. Rimligen borde myndigheter och samhälle ändra denna realitet men i avsaknad av sådan förmåga borde dom anpassa sej till realiteten på ett realistiskt sätt. Någon sådan realistisk anpassning har man dock inte sett röken av.

Om vi föreställer oss ett isolerat modellsamhälle där det finns 100 arbetstillfällen med 130 till dessa jobb kvalificerade människor. Någon a-kassa finns inte. Fem av de befintliga arbetstillfällena är socionomjobb som går ut på att få folk i arbete. Problemet är bara att alla positioner är besatta, men i socionomernas arbetsinstruktioner står det att arbetsföra människor måste söka jobb för att kunna få bidrag för att överleva fysiskt.

De trettio kvalificerade men otursförföljda arbetslösa kallas därför till socialförvaltningen en  gång per månad för att redogöra för hur dom sökt 30 obefintliga arbeten. Man konstaterar efter varje besök att det tyvärr inte har gått att hitta något jobb men den arbetslöse uppmanas att fortsätta att söka obefintliga jobb. Om inte alla typer av jobb söks dras försörjningsstödet in.

De fem socionomerna som sysselsätts med att upprätthålla fiktionen att folk ska söka jobb kostar inkl overhead skattebetalarna en sexhundra tusen kronor om året per st, sammantaget alltså tre miljoner kronor per år.  Varför inte friställa socionomerna och införa medborgarlön på 7000 kronor per person och månad för de arbetslösa 35 personerna. Kostnaden för skattebetalarna skulle bli densamma.

Ett litet aber blir visserligen att de fem socionomerna blir av med sina jobb. Detta är dock en engångshändelse och ska man göra omelett så får äggen krasa, dessutom om det skulle dyka upp en komisk teater skulle exsocionomerna bums bli anställda där.

 

 

Skapa en miljon permanenta gröna jobb (revisited)!

Den 14e september förra året skrev jag ett blogginlägg på rubricerat tema. Frågan är verkligen aktuell. I snabbköpskassan, på möten, i privata samtal – frågan återkommer – ofta under vånda. Jösses vilken förändring till det sämre jämfört med när jag sökte mina första jobb på 70-talet.

Stora grupper lever idag i ekonomisk osäkerhet beroende på arbetslöshet eller undersysslesättning. Det politiska parti som kan projicera trovärdighet i denna knepiga fråga har helt klart trumf på hand hos väljarna.

Lite genant att behöva erkänna, men i mitt septemberinlägg saknades helt frågan om arbetstidsförkortning. Aj, aj, aj!

Vad är det egentligen som säger att 8 timmars arbetsdag är det optimala? Frågan var redan på 1800-talet en central fråga för fackliga organisationer. År 1919 antog Sveriges riksdag en lag om införande av 8-timmars arbetsdag.

Snart 100-årsjubileum med andra ord. Då kan det vara dags att ta nya friska tag med ytterligare minskningar av arbetstiden. Kanske är det rent av så att arbetstidsförkortning är den viktigaste komponenten i sysselsättningsekvationen. En del ”goda” argument har onekligen tillkommit sedan Sveriges riksdag lagstiftade om 8 timmars arbetsdag för 94 år sedan.
income and happiness in the usa
Synen på människan som endast producent och konsument upplevs som alltmer torftig och förlegad. Människan behöver definieras i många fler dimensioner. Många upplever idag alltför mycket negativ stress i arbetslivet, med utbrändhet och känslor av meningslöshet i släptåg. Stora mänskliga potentialer som idag slumrar skulle kunna realiseras givet mindre tidspress och en bättre organisation i arbetslivet.

En miljömässigt hållbar utveckling vad gäller energi- och materialförbrukning kräver att tillväxten bromsas in och länkas från varor till tjänster som t.ex. utbildning. Kanadensaren Peter A Victor har föredömligt, i introduktion till denna blogg av Birger Schlaug,  analyserat vad som krävs för en uthållig tillväxt. En av hans viktigaste slutsatser är att nuvarande sätt att med BNP-måttet mäta nationers framgång är felaktigt och bör ersättas med ett mått som på ett mycket bättre sätt fångar upp människors faktiska välbefinnande.

I boken ”Managing without Growth” framhäver Victor att vi i västvärlden i stort sett inte har fått någon höjning alls av upplevt välbefinnande under de senaste 60 -70 åren. Denna nedslående iakttagelse går stick i stäv mot den bild av ständigt tilltagande välstånd som dagens människor får sej till livs genom massmedias och politikers verklighetsbeskrivningar.

Näringslivet sätter sej på bakhasorna mot förkortning av arbetstid. Näringslivets motargument handlar om försvagad internationell konkurrenskraft. Men behöver det bli så? I vissa fall kan 6-timmars arbetsdag leda till högre produktivitet vilket åtminstone delvis kompenserar den minskade arbetstiden.

Med rätt upplägg borde en arbetstidsförkortning inte behöva vara negativ för konkurrenskraften utan kan kanske t.o.m. vara en fördel. Bortfallet av arbetade timmar borde i många fall kunna kompenseras med ökad produktivitet samt till en del av uppbromsad köpkraftsutveckling hos anställda, dvs en långsammare löneutveckling.

Även de fackliga organisationerna behöver tänka i nya banor för att med kraft kunna driva krav om arbetstidsförkortning. Facket behöver backa från traditionella positioner vad gäller förstärkning av medlemmars köpkraft.

graf-inkomst-sysselsattning

Om man tittar på de hälsoskador som negativ stress i arbetslivet förorsakar å ena sidan och å andra sidan tittar på den negativa stress och de missade livschanser som långvarig arbetslöshet och utanförskap leder till borde det inte vara svårt för anställda att acceptera en viss materiell standardfrysning- eller minskning om man därigenom skulle kunna få stora vinster i form av ökad sysselsättning.

På plussidan finns stora vinster i form av snabbare inslussning till svensk arbetsmarknad av invandrare, dramatiskt minskad arbetslöshetsrelaterad fattigdom, minskad risk för våldsamma revolter hos underpriviligierade, minskade grogrunder för främlingsfientlighet , en allmän stärkning av arbetstagares ställning gentemot arbetsgivare (nulägets höga arbetslöshet gör det lätt för arbetsgivare att hunsa och tysta anställda men kanske många arbetsgivare trivs i denna sits?) samt inte minst en mer uthållig och mer rättvis global inkomstutveckling.

I dag är ungefär hälften av Sveriges invånare sysselsatta i någon form av anställning eller företagande, dvs cirka 4½ miljoner människor. En förkortning av arbetstiden till 30 – 35 timmar i veckan skulle därför  teoretiskt ge upp till dryga miljonen arbetstillfällen. Dvs ungefär motsvarande dagens sysselsättningsunderskott. Kanske lite väl optimistiskt men visst skulle en kunna leva med endast halva denna sysselsättningseffekt. I nuläget en utopi, förvisso, men i alla fall – för att en förkortad arbetstid riktigt ska ta skruv så ska beslutet upp i ett globalt forum, åtminstone som ett mål på medellång eller lång sikt.

 

frunsi-hoppet