Tony Seba hävdar att 80% av ytorna för parkering och bilvägar kommer att bli onödiga inom 15 år

Intressant och högrelevant genomgång av kommande omställning inom energi och transport till sol och vind energi. Tony Seba har också skrivit en bok som heter ”Clean disruption”. En intressant del av denna kommande omställning är självkörande bilar och bussar. Seba anser att behovet av vägytor inom de kommande 15 åren kan komma att minska med upp till 80 procent. Detta minskande behov innebär rimligen för Höganäs kommun del att alla planer på utbyggnad av 111:an mm borde skrotas omgående och tvärnit för all utbyggnad av bilvägar. I stället borde kommunen ligga i framkant med införande av självkörande bussar och bilar.

De kluvna tungornas hegemoni

Många vackra ord på morgontidningarnas ledar- och debattsidor om klimatkris och klimatåtgärder.  Verkligheten på företagens bakgårdar kan dock vara ”etwas ganz anderes”.

Ta Bonniers med DN, Sydsvenskan och nu sedan en tid också Helsingborgs Dagblad. Man skulle kunna tro att ett så upplyst tidningsledarskap med liv och lust skulle gå in för att vara ett föredöme på klimatområdet. Men så icke. I vart fall inte inom den del av verkligheten , nämligen tidningsdistribution, där jag har privilegiet att blicka in.

För något år sedan gick min privata distributionsbil, en Smart (Mercedez) sönder. Kostnadsförslaget från Hedin bil löd på femton – tjugotusen kronor, bilen var inköpt ett år tidigare för 32 tusen. En totalkostnadsanalys av mina bilkostnader för att använda privatbil i tidningsdistribution pekade på årliga underskott på upp mot trettitusen kronor (väldigt mycket pengar i yrkesgrupper med månadsnettolöner på fjorton-tretton tusen kronor). Underskotten bekräftades av andra distributörer.

Jag nappade alltså inte på reparationsförslaget utan det fick bli en snabb utförsäljning på Blocket för dryga skrotvärdet. Därefter elcyklar jag vilket är en utmaning bl.a. vid extremväder och stora distributionsvolymer. Bonus är en robust grundkondition.

Men huvudpoängen är att elcykling sitter som hand i handske med distributionsdistriktet som till hälften består av ett labyrintartat radhusområde med  gång/cykelvägar separerade från bilgator och till hälften av ett hårt väderexponerat villaområde med smala gudor och höga trottoarkanter (däck/bil-dödare) som sträcker sig ändå fram till sundet.

Distributionskörningen  innefattar förflyttning över  20 – 30 kilometer samt broms/stopp/acceleration vid 300 – 500 brevlådor. Ett maximalt energiförbrukande körbeteende  och kristallklart optimerat för eldrivna fordon med höga verkningsgrader och energiåtervinning vid bromsning. För ändamålet har jag importerat en lastcykel från USA och försett denna med en middrive elmotor från Tjeckien/Kina.

Arbetsgivaren ser dock det hela genom lönsamhetens prismor. Morgontidningarna skall ut så snabbt som möjligt och detta med bensinfordon som har fördelen att de kan ta maximalt med extramaterial, kampanjer, A-post och direktadresserad reklam. Ointresset för att växla utsläpp mot arbetstid är kompakt från arbetsgivaren dvs i slutändan Bonniers.

Alltså när det uppstår en konflikt mellan kortsiktig lönsamhet å ena sidan och klimatanpassning (elcykling är 40 – 60 ggr energieffektivare, tyst, mycket säkrare och helt utan lokala utsläpp) och något längre arbetstid å den andra sidan så darrar inte arbetsgivaren på manschetten, den kortsiktiga lönsamheten vinner.

Ägare,  företagsledning, fackliga företrädare och anställda verkar inte ens ha tagit ett första halvt stapplande steg mot klimatmedvetenhet. Alltmedan man  på ägarnas ledar- och debattsidor och på distributionsarbetsgivarens hemsida kan om klimatanpassning vackra ord läsa…………..

Hur ska det nu bli med det nya milleniet Bonniers, ska vi brinna upp?

 

Schizofreni på Helsingborgs Dagblads ledarsida

SchizofreniRåder en viss schizofreni inom ledande papperstidningar. Mycket tal om att det behövs lägre ingångslöner för att nagga de höga arbetslöshetssiffrorna bland nyanlända i kanten. Det ligger på sätt och vis en del i detta. På ledarsidorna föreställer man sig väl att det handlar om löner på 15 tusen kronor i månaden på kollektivavtalsanslutna företag.

Verkligheten inom företag i tidningsbranschen närliggande områden indikerar dock att det redan i nuläget finns många arbetsuppgifter som utförs till faktiska timlöner som ligger långt under de åststundade 15 tusenkronorna.

Svensk Direktreklam är kanske det mest brutala exemplet. Absurt undertidsatta utdelningsdistrikt är legio. För att klara av beting/timlöner krävs prestationer som förutsätter extrema fysiska ansträngningar, galopp upp- och ner för trappor och ett stenhårt flås på alla förflyttningar. Många distributörer väljer att lägga sig på en rimlig och säker prestationsnivå men får betala med sänkta timlöner, kanske ner mot 50 – 60 kronor i timmen, vilket ger månadslöner vid en teoretisk full sysselsättningsgrad på under 10 tusen kronor. Den kollektivavtalsreglerade minimilönen på, vill jag minnas 80 kr i timmen, tillämpas i praktiken inte alls, kräver anmälning av övertid, de flesta som försöker får förmodligen avslag, eller om de får bifall uteblir kontraktsförlängning och nya jobb.

Den fackliga organisationsgraden är extremt låg och facket rör inte ett lillfinger för oorganiserade samtidigt som facket inte gör större ansträngningar för att värva medlemmar. Vid konflikt med oorganiserade inblandade utgår ingen ersättning till de oorganiserade. Om facket vinner i AD stoppar facket pengarna i egen ficka!

Inom tidningsbranschens helägda distributionsföretag råder delvis analoga förhållanden. Erfarenhet pekar på undertidsatta utdelningsdistrikt på mellan några procent och 25-30 procent. Centralt har facket accepterat att ta bort den fackliga rätten till kontrollmätning av ett ifrågasatt distrikt, vilket innebär att facket i stort sett kastat in handduken och lämnat fältet fritt för arbetsgivaren att efter eget gottfinnande tidsätta distrikt. Tidsättning av distrikt är helt avgörande för den faktiska timlönen, centralt avtalade timlöner är i stort sett ovidkommande.

Fackliga förtroendevalda fortsätter dock som om allt var frid och fröjd, umgås ofta vid utövandet av fackliga förtroendeuppdrag enl Medbestämmandelagen väl intimt med arbetsgivarna, belönas med fördelaktigt mätta distrikt, åtnjuter fackliga ledigheter mm samtidigt som organisationsgraderna blir allt lägre och kontakten med arbetskamrater lämnar det mesta att önska och rekryteringsansträngningarna uteblir.

De beräkningsalgoritmer som används av tidningsarbetsgivarna  för att beräkna tidsåtgången för utdelningsdistrikten hemlighålls och förefaller i många fall resultera i skarpa undertidssättningar av distrikt. Mellan tummen och pekfingret ligger de faktiska timlönerna 15 – 20 procent under de kollektivavtalsreglerade lönerna.

De på ledande borgliga tidningars ledarsidor omhuldade sänkta ingångslönerna kan naturligtvis förstås sedda i ljuset av de oroväckande låga sysselsättningsgraderna hos nyanlända och inte så nyanlända.

Men, i kombination med en nu existerande brutal fusk- och lönepressarkultur hos t.ex. tidningsarbetsgivarna, facklig skleros, fackliga glaspärlespel, vänskapskorruption och passivitet kan resultatet bli en riktigt giftig cocktail.

Det behövs en kulturrevolution inom den fackliga rörelsen utan en sådan vitalisering kan vi bl a mot bakgrund av det tryck på löner som nyanlända och rationaliseringar för med sig se fram mot ett skeende där det nyskapas stora befolkningssegment av arbetande fattiga.

Vill vi ha denna verklighet?

Att resa från snack till verkstad

bilutsläppVart man än vänder sig är det mest hållbar utveckling i de officiella sammanhangen. Men hur ser det ut i verkstaden? Låt oss säga att verkstaden är tidsdimensionering av tidningsutdelningsdistrikt. Inte helt ointressant i dessa de allra yttersta av CO2 dagar?

Rikligt med brösttoner om klimatet men fortfarande är i stort sett hela distributionsflottan för morgontidningar bensindriven. Faktum är att arbetsgivarna ger blanka katten i att ens överväga att av miljöhänsyn  dimensionera ett distrikt för cykel/elcykel distribution i stället för dimensionering för för bil. Ofta handlar det inte om mer än 20 – 30 procents extra tid för att ett distrikt skall kunna fungera med cykel/elcykeldistribution.

Det kostar alltså lite extra företagsekonomiskt att välja bort bilen men nettokostnaden blir mindre än vad man skulle kunna tro eftersom bil- och bränslekostnader faller bort. I ett strikt företagsekonomiskt perspektiv kommer i gränsfallen dock cykeln att dra det korta strået.

Företagsledningar som inte orkar med att internalisera miljö och även hälsoaspekter (naturligtvis helt överlägset hälsomässigt att sitta på en cykel framför att sitta i en bil och släppa ut klimatgaser) och därmed styra över distributionsflottorna till cykel/elcykel/andra miljöfordon behöver mer stöd i form av skarpare samhällelig styrning.

Det räcker inte att avvakta att styrimpulser från ”marknaden” ska slå i igenom i beslutsfattandet, det behövs mer handfasta grepp. Sådana kan vara olika former av direktstyrning, kanske lönestöd eller andra mekanismer.

Start-stopp körning med bensinbil som gäller för tidningsdistribution är som sagt var 3 – 4 ggr mer miljöskadligt än vanlig bilkörning.

Fler cykelbud och färre bilbud för också med sig fler arbetstillfällen och det är ju det alla snackar om. Vad sägs om lite verkstad?!

Igapäevane eestikeel (vardaglig estniska)

vene tenav_webb

När jag bodde i Tallinn på 90-talet var det ganska knackigt med engelskakunskaperna hos estländarna, förmodligen är det väsentligt bättre nu. Jag stod då inför valet att försöka lära mej antingen ryska eller estniska, båda två språk relativt svåra att lära för en svensk, i vart fall om man jämför med den vanligaste språkdieten inom svenska utbildningsväsendet under min skoltid (engelska, spanska, tyska och franska).

På, den senare förlista, Estonia stötte jag vid ett tillfälle på ett gäng SSUare som var på väg till Lettland för att gå en språkkurs i ryska. SSUarna hade svårt att förstå att jag övervägde estniska i stället för ryska eftersom ryska i det större perspektivet är så mycket matnyttigare. Det blev dock estniska för min del, vilket jag inte ångrar, mina ansträngningar ledde till många goodwill poäng och underlättade nog saker och ting i största allmänhet långt utöver själva språkkommunikationen.

Det var något år efter självständigheten från det sönderfallande Sovjet. Spåren efter det ryska inflytandet var inte upplyftande,arbetsmoralen var inte på topp men de stickerskor jag anställde gjorde ett otroligt jobb för mycket små pengar.

Jag kan inte belägga saken men intrycket var att den ryska minoriteten under Sovjettiden hade gynnades rejält i en mängd avseenden. Detta kunde t.ex. gälla tilldelning av nya lägenheter, bl a i den då relativt nya stadsdelen Lasnamäel sas det att ryska kvinnor från Ryssland under den sovjetiska tiden fått förtur i syfte att ryska kvinnor skulle gifta sig med estniska män, vilket var tänkt skulle ge ett hårdare genomslag för förryskningspolitiken. Den sovjetiska strategin var otvivelaktligen att undergräva de baltiska nationella kulturerna och identiteterna för att på sikt cementera fast länderna inom det sovjetiska systemet.

Det blev alltså estniska för min del och jag inköpte en lärobok (Igapäevane eesti keel) som var framtagen för ryssar för att dessa skulle passera språktestet för att bli estniska medborgare (gällde alltså den grupp ryssar som inte blev medborgare automatiskt). Boken utgick från olika vardagliga situationer. Vokabuläret som skulle inhämtas uppgick till cirka 1000 estniska ord. Härutöver förväntades de ryssar som tog språktestet för medborgarskap känna till 4 – 5 st estniska författare och poeter. Det var det hela. Svårare än så var det inte att klara språktestet för medborgarskap.

Jag lärde väl mej inte att tala flytande direkt men kunde knacka mej fram rätt hyfsat när det var dags för mej att åka tillbaka till Sverige. Märkligt nog träffade jag faktiskt inte på en enda svensk i den lilla svenska diasporan av blandat utseende som kom i närheten av mina ganska blygsamma framsteg i det estniska språket (med undantag givetvis för sverigefinnar som genom finskan hade snabbfil in i estniskan). Men riktigt svårt kan man inte säga att det var att slå i sig det minimala vokabulär som krävdes i språktestet för ryssarna.

Jag misstänker att man inte vet vad man talar om när man ordar vitt och brett om språkdiskriminering av ryssar vid ansökan om medborgarskap. Min uppfattning är att många av de ryssar som inte ansöker om medborgarskap bl a pga av uppgivna höga språktrösklar i själva verket inte vill bli estniska medborgare. Varför dom inte vill är en intressant fråga.

Den officiella statistiken ljuger grovt om arbetslösheten

En korrekt självbild, dvs ett korrekt beslutsunderlag, är avgörande för en korrekt politisk kurs. Det är därför ett bekymmer att våra svenska politiska beslutsfattare decennium efter decennium accepterar att vår uppfattning om arbetslösheten baseras på statistik från arbetsförmedlingarna. Varför ger statistiken från arbetsförmedlingarna fel budskap?arbetslös

Det krävs inte särskilt mycket gnuggande av geniknölarna för att inse hur sakerna egentligen ligger till. En massa, massa personer som inte har a-kassa och som inte är inne i något åtgärdsprogram (då är dom ju dessutom inte officiellt arbetslösa) är de facto arbetslösa eller kraftigt undersysselsatta utan att det syns i statistiken.

Vad i hela fridens namn skall man gå till en arbetsförmedling som inte kan skaka fram jobb och hos vilka besök inte generar den minsta ekonomisk ersättning? Man kan höra sig för hos personer i sin omgivning och bums får man klart för sig hur många som struntar i arbetsförmedling men ändå är arbetslösa, yngre personer utan yrkeserfarenhet, äldre personer på existensminimum, personer som försörjs av anhörig, personer med psyko-sociala problem, personer med kriminell belastning m fl, m fl.

Det är dags att i stor skala mäta den faktiska arbetslösheten. Detta görs förmodligen bäst med breda intervjubaserade enkätundersökningar. För att säkerställa objektivitet bör olika aktörer anlitas för att få fram konkurrerande arbetslöshetsbilder. Sätt igång nu!

Nästa gång jag hör en politiker i TV referera till den officiella arbetslöshetsstatistiken, i vart fall om inte några rejäla reservationer görs angående de uppenbara riskerna för underskattning, så slänger jag ut apparaten för gott.