Igapäevane eestikeel (vardaglig estniska)

vene tenav_webb

När jag bodde i Tallinn på 90-talet var det ganska knackigt med engelskakunskaperna hos estländarna, förmodligen är det väsentligt bättre nu. Jag stod då inför valet att försöka lära mej antingen ryska eller estniska, båda två språk relativt svåra att lära för en svensk, i vart fall om man jämför med den vanligaste språkdieten inom svenska utbildningsväsendet under min skoltid (engelska, spanska, tyska och franska).

På, den senare förlista, Estonia stötte jag vid ett tillfälle på ett gäng SSUare som var på väg till Lettland för att gå en språkkurs i ryska. SSUarna hade svårt att förstå att jag övervägde estniska i stället för ryska eftersom ryska i det större perspektivet är så mycket matnyttigare. Det blev dock estniska för min del, vilket jag inte ångrar, mina ansträngningar ledde till många goodwill poäng och underlättade nog saker och ting i största allmänhet långt utöver själva språkkommunikationen.

Det var något år efter självständigheten från det sönderfallande Sovjet. Spåren efter det ryska inflytandet var inte upplyftande,arbetsmoralen var inte på topp men de stickerskor jag anställde gjorde ett otroligt jobb för mycket små pengar.

Jag kan inte belägga saken men intrycket var att den ryska minoriteten under Sovjettiden hade gynnades rejält i en mängd avseenden. Detta kunde t.ex. gälla tilldelning av nya lägenheter, bl a i den då relativt nya stadsdelen Lasnamäel sas det att ryska kvinnor från Ryssland under den sovjetiska tiden fått förtur i syfte att ryska kvinnor skulle gifta sig med estniska män, vilket var tänkt skulle ge ett hårdare genomslag för förryskningspolitiken. Den sovjetiska strategin var otvivelaktligen att undergräva de baltiska nationella kulturerna och identiteterna för att på sikt cementera fast länderna inom det sovjetiska systemet.

Det blev alltså estniska för min del och jag inköpte en lärobok (Igapäevane eesti keel) som var framtagen för ryssar för att dessa skulle passera språktestet för att bli estniska medborgare (gällde alltså den grupp ryssar som inte blev medborgare automatiskt). Boken utgick från olika vardagliga situationer. Vokabuläret som skulle inhämtas uppgick till cirka 1000 estniska ord. Härutöver förväntades de ryssar som tog språktestet för medborgarskap känna till 4 – 5 st estniska författare och poeter. Det var det hela. Svårare än så var det inte att klara språktestet för medborgarskap.

Jag lärde väl mej inte att tala flytande direkt men kunde knacka mej fram rätt hyfsat när det var dags för mej att åka tillbaka till Sverige. Märkligt nog träffade jag faktiskt inte på en enda svensk i den lilla svenska diasporan av blandat utseende som kom i närheten av mina ganska blygsamma framsteg i det estniska språket (med undantag givetvis för sverigefinnar som genom finskan hade snabbfil in i estniskan). Men riktigt svårt kan man inte säga att det var att slå i sig det minimala vokabulär som krävdes i språktestet för ryssarna.

Jag misstänker att man inte vet vad man talar om när man ordar vitt och brett om språkdiskriminering av ryssar vid ansökan om medborgarskap. Min uppfattning är att många av de ryssar som inte ansöker om medborgarskap bl a pga av uppgivna höga språktrösklar i själva verket inte vill bli estniska medborgare. Varför dom inte vill är en intressant fråga.

Ideology and the Ukraine

When living in Tallinn in the ninties I quite often heard my acquaintancies  say that ”just you wait, when Gorbatjov and Jeltsin are gone the old russians will be back”. I was sceptical and saw things a little bit more rosy with a pluralistic democratic development in Russia as the most likely scenario for the future. I was wrong.

GolodomorKharkiv (1)So today what are the components of the cleavage between Russia and the Ukraine? Is it only about geopolitics, sphers of influence, natural gas pipes and money not to mention the catastrophic,  by Stalinist policies created, famine in the early thirties in the Urkraine or is there a real  ideological core in the conflict that calls for closer examination. Has the Russian state, inheritor of the Soviet system, completely and irrevocably morfed into kleptocracy?

What was the Soviet system? Well on the positive side and something which is not totally lacking of interest in todays world of mass unemployment, is the fact that the Soviet Union was a society of full employment, albeit with manpower  allocated very inefficently.

If people had skills and higher education they were expected to contribute to society and if unwilling to work were put under some preasure to do so.

On the negative side you were supposed to shut up when it came to critizing the regime. If one did not adhere to the principle of shutting up, death, imprisonment, ostracization or exile could follow.

The blueprint of the Soviet union can be traced back to Lenins, in 1920, stipulated criteria for allowing socialist organizations to join the Comintern. Among these criteria was the acceptance of Democratic Centralism which  meant handing over very farreaching powers to a small communist elite, doing away with what we consider fair democratic procedures, accepting the complete subservience of media to the communist party and abolishing free speach.

Marxism leninism was supposed to be the guiding star. In everyday conversations in our time this concept of Marxism Leninism is often treated as an integral concept. As I remember, the difference between Marxism and Leninism, Marxim being a tool for analyzing capital accumulation and Leninism being a political ideology, was sometimes pointed out  by my leftwing inclined fellow students at the Stockholm School of Economics in the early seventies. This ”fine point” was however not something that, at that time, lingered on my mind  it probably quickly bounced of , there were other concerns.

So how should one look on Russia today, mainly as a caretaker of Marxist ideas or as a derailed leninist klepocracy? My gutfeeling says that it is mostly the latter reality that calls the shots but I can also hear a feeble voice wispering that the Marxist legacy is not completely dead. When this feeble voice meets fresh statistics about accelerating and worrysome inequalities in the West, including Sweden ground for some interesting conversations materializes.

Ekonomer – the Good, the Bad and the Ugly

 

ekonomer800px

Bara två i det här gänget som kan försvara sig i dagens offentliga debatt. Jag skulle dock gissa att majoriteten av dessa ekonomer  skulle vara beredda att ompröva ett och annat i ljuset av dagens verklighet. Men farbröderna var nog inte lätta att tampas med i sina respektive tidsepoker.

Man hade tänkt sig för en och annan gång innan man gick upp i ringen mot dom  här mästarna (kanske med något undantag). En hade definitivt inte backat från sina positioner – Malthus (1766 – 1834). Malthus huvudtes var att befolkningstillväxten är exponentiell medan ökningen i livsmedelsproduktion är aritmetisk. Genom olika former av globala katastrofer i form av epidemier och hungersnöder skulle emellertid en skenande befolkningstillväxten återföras till lägre nivåer.

Alla tidsepoker har sina utmaningar men om herrarna ursäktar så  dristar jag mig ändå att tycka att vår tids utmaning ändå slår det förflutnas. Nu handlar det om den mänskliga civilisationens överlevnad. Så det gäller att inte tappa perspektivet. Man får ta ett par steg tillbaka och några djupa andetag. Sådärja. Nolltillväxt. Låter inte så kul.

Vi får vrida lite på begreppet. Kungen av Bhutans upplägg var inte dumt. Ersätta BNP-begreppet med ett lyckoindex som målvariabel. Ingen dum idé att börja med att specificera målvariabler. Inte fel att addera ett fattigdomsindex, ett inkomst- och förmögenhetsfördelningsindex, ett sysselsättningsindex och ett klimatindex och sedan bygga ekonomiska modeller med utgångspunkt i dessa index.

Dock herrarna får återigen  ursäkta dagens läge skiljer sig från gårdagens, liknar kanske mest ett globalt krigstillstånd. Kanske finns det då inte tid att avvakta finliret med ekonomiska modeller, kanske får de politiska besluten tas i avsaknad av vägledning från nationalekonomisk teori!

Men i och för sig. Med dagens datateknik, simuleringsmodeller osv kan man göra mycket intressanta saker. Om man tittar på sakerna i mikroperspektiv kan man inte undgå att göra några iakttagelser. Det hackas mycket på folk som snackar för mycket. Mindre snack och mera verkstad osv, osv. Man har hört det några gånger. Men egentligen är det just detta som behövs. Folk som kan luta sig tillbaka och tänka, som är kapabla att teoretiskt hantera våra komplexa verkligheter och som är tillräckligt många och tillräckligt väl organiserade för att ta sig an de analytiska utmaningarna.

Men tittar man i lokala, regionala och nationella myndigheter så ser man bara det ena intellektuella fiaskot efter det andra. Samtidigt pumpas det ut akademiker som sedan i många fall kan få hålla på i åratal att söka fåtaliga  tjänster tillsammans med sådär en 700 – 800 medsökanden per befattning. Är det så att inkompetensen och förljugenheten har kommit till makten och att detta är det egentliga miljöhotet?

Tillhör inte dom som vill sätta diagnoser på folk men här ligger en del diagnoser nära till hands.

 

 

Marknaden löser inte alla miljöproblem

Alla de stora förespråkarna för marknadsekonomi inkluderande, Adam Smith, John Maynard Keynes, Paul Samuelson, Friedrisch Hayek och Milton Friedman har varit fullständigt medvetna om marknadsekonomins tillkortakommanden. Dessa brister hänger ihop med förekomsten av externa effekter, asymmetrisk information och naturliga monopol.

Externa effekter är t.ex utsläpp av miljöskadliga ämnen vars kostnader inte direkt drabbar producenten. Asymmetrisk information är när en producent sitter inne med information som köparna saknar. Ett naturligt monopol är ett område där den ekonomiska logiken talar för endast en producent, i dessa fall finns det alltså ingen marknad, exempel är VA-nät och nät för elöverföring.

Några frågor:

Var det marknaden som förbjöd DDT?

Var det marknaden som tvingade fram en sanering i Teckomatorp efter BT-kemi?

Var det marknaden som byggde sjukhusen, vägnäten, hamnarna och flygplatserna?

Var det marknaden som införde barnbidrag och folkpension?

Var det marknaden som tvingade fram cancermärkning av cigarettpaket eller som förbjöd rökning i offentliga lokaler?

Vem är det som fortsätter att prospektera efter fossila bränslen när vi vet att vi redan har överskridit det ppm CO2 ekvivalenter i atmosfären som jorden tål?

Är det någonting som historien lärt oss så är det väl att vare sig endast marknad eller endast planekonomi kan lösa de globala miljöproblem som mänskligheten nu måste tackla. Politikens miljöutmaning handlar om att hitta de rätta avvägningarna mellan plan och marknad. Dogmatism  på båda kanter leder mänskligheten fel och inrymmer uppenbara risker inte bara för miljöhaverier utan också för demokratiska haverier.

Hur står det egentligen till i Grön Ungdom?