Tillsätt en stor immigrationsutredning

Sverige har varit ett stort emigrationsland. Mellan år 1876 och år 1917 utvandrade inte mindre än 1,3 miljoner svenskar, eller mer exakt 1 266 399 personer till framför allt USA (nettoutvandringen under samma tid var knappt 0,8 miljoner personer, mer exakt 791 762 personerk.

Trots att Sveriges befolkning under samma period, pga stora födelseöverskott, växte från 4,4 miljoner invånare till 5,8 miljoner invånare, dvs en befolkningsökning på mer än 30 procent under 41 år uppfattades emigrationen som ett mycket stort nationellt problem.  En femtedel av alla svenskar var i början av förra seklet bosatta i USA. En kommission, emigrationskommissionen tillsattes år 1907.

Kommissionen publicerade sina resultat i 21 omfattande volymer. Kommissionen underkände det konservativa förslaget att införa hårdare lagstiftning mot utvandring och gav i slutändan stöd för den liberala linjen som talade om ”att tillgodogöra sig och omsmälta det verkligt goda, som finnes i Amerika […] och så förmå vår ungdom att i sitt eget land se ‘framtidslandet'” genom sociala och ekonomiska reformer.

Kommissionen leddes av statistikern Gustav Sundbärg och är kanske något av det bästa som svenskt offentligt utredningsväsende någonsin presterat. Utredningen fick långtgående konsekvenser för omläggning av den svenska inrikespolitiken i demokratiserande riktning. 1:a världskriget och åtstrypta invandringsregler i USA, och Sveriges egen goda ekonomiska utveckling senare under  förra seklet gjorde emellertid att utredningens betydelse just vad gäller utvandring inte blev så stor.

 

 

Mellan år 1974 och år 2013 uppgick bruttoinvandringen till Sverige till 2 355 448 personer. Samtidigt uppgick nettoinvandringen  till Sverige till 1 056 551 personer. Födelseöverskotten räknade i absoluta tal är samtidigt endast hälften av vad de var under emigrationsperioden under 1800-talet och början av 1900-talet, dvs födelseöverskotten i förhållande till total befolkning har under immigrationsperioden från 1970- talet till dagens dato reducerats till en fjärdedel.

Det går inte att undvika slutsatsen  att den invandring vi nu kan skönja kan vara av sådan omfattning och skulle kunna få så genomgripande samhällskonsekvenser att det behövs ett fördjupat kunskapsunderlag för det politiska beslutsfattandet. Det är hög tid att tillsätta en stor immigrationsutredning.

Perspektiv på elbilar

Saab elbilHar elbilen en framtid? Det har den säkert, verkar inte finnas något riktigt bra alternativ när fossildrivna fordon om något eller några decennier når vägs ände. Man kan förstås ha synpunkter på hur ren elen som driver elbilarna är, men ren el går på sikt att ordna.

Kan man då utgå från att dagens bilflotta  kommer att ersättas och även utökas med elbilar byggda på plattformar liknande fossilbilarnas, med liknande design koncept och med vikter på mellan 1000 och 2000 kg?

Känns enligt min mening lite skakigt även om jag naturligtvis som svensk skulle tycka det var trevligt om svensk/kinesiskt bilindustri kunde få en framgång med en Saab 9-3 som elbil. Varför känner jag mig då skeptisk?

Min kritiska utgångspunkt är enkel. Varför använda 1½ ton råvaror och en elmotor på 100 – 150 kw för att forsla runt 1½ person eller vad det nu genomsnittligt kan handla om?

Framtiden handlar i det globala resurshushållningsperspektivet inte bara om hur energi tillverkas utan också i högsta grad om hur mycket energi vi använder per capita.
I detta sammanhang känns inte en elbil med en motorstyrka på 100 kw eller 136 hästkrafter som ett säkert kort. Det är lätt att glömma bort hur mycket energi 136 hästkrafter är. En hästkraft är ju precis vad ordet säger dvs så mycket som en häst kan dra.

Det absurda i att använda 136 hästkrafter för att förflytta en eller två personer får man klart för sig om man försöker visualisera hur en förflyttning med 136 hästkrafter skulle ha gestaltat sig för 200 år sedan, jo en vagn förspänd med 136 hästar. Man har hört talas om 2-spann, trojkor, 4-spann och t.o.m. 6-spann. Men 136-spann – nix!

Hade man kunnat förflytta sig bakåt i tiden och inlett en konversation med någon dåtida välinformerad person och för denne påstått att människor 200 år framåt i tiden skulle komma att använda en kraft motsvarande 136 hästar för att förflytta en person då hade denne dåtida samtalspartner helt säkert trott att uppgiftslämnaren var spritt språngande galen.diligens

Alla som cyklat elcykel, kört elmoped eller elmotorcykel vet vilket drag man får med dessa elmotorer på 0,25 kw till 10 – 15 kw. Och faktum är att just en hästkraft eller 740 watt känns som precis rätt motorstyrka för att i ett bekvämt hastighetsintervall på upp till 45 km/timmen förflytta en person.

Räcker världens resurser till elbilar med 100 kw motorer för alla kineser, indier, indonesier, afrikaner osv? Så vitt nu kan bedömas, utifrån vår nuvarande kunskapsnivå och nuvarande kända råvaruresurser, är detta en fullständig omöjlighet.

Det behöver också anläggas moteld mot den strukturellt betingade fetmaepidemin hos världens välmående befolkningar. Att den motelden skulle kunna levereras av elbilar byggda på konventionella designkoncept från fossilbilar är föga troligt.

Genom att göra den konventionella 1½ tons bilen svårtillgängligare för folk ökas det fysiska tuggmotståndet ute i bostadsområdena, människor blir helt enkelt tvungna att anstränga sig lite för att förflytta sig. Något som kommer att kännas ovant för många men som kommer att uppskattas när plusvärdena i form av minskad sjuklighet och bättre kontakt i närområdena hunnit sjunka in.

I min vision ser jag snarare, två, tre- och fyrhjuliga lättviktsfordon, med maxvikter på 2-, 3- eller 4-hundra kilo och motorer i intervallet 250 watt till 10 kw.

Ett annat starkt hållbarhetsargument talar för mindre och lättare elfordon. Mindre fordon och lägre hastigheter är mycket enklare att införliva i stadsförtätningsprojekt än större fordon.

Går det att undvika parkeringsplatser för bilar och gator dimensionerade för bilar med konventionell storlek och motorstyrka kan ytbehovet för nya eller ombyggda urbana bostadsområden minskas väsentligt, kanske med 20 – 30 %.

Vuxenvärldens abdikation

HoppiKvick

Besökte för några dagar sedan Kvickbadet i Höganäs. Badet har rustats upp med bryggor och badhus och blivit en riktigt succé. På den yttersta bryggan hade personal från ett äldreboende kört ut rullstolsbundna äldre som placerats så att de kunde blicka ut över Öresund.

Ett antal små busfrön roade sig med att hoppa i vattnet precis framför de uppradade åldringarna från äldreboendet, dessa blev följaktligen alldeles nerstänkta.

På bryggan rörde sig ett antal personal från äldreboendet, totalt fanns det på bryggan ett tio- tjugotal vuxna personer. Hoppandet och nerstänkandet av de äldre fortsatte och pågick ett tag. Ingen vuxen ingrep, personalen gjorde ingenting.

Efter en stund ilsknade jag till och sa ifrån till ett av busfröna och föreslog att de skulle hoppa lite längre bort. Busfröt replikerade då att det gick inte för sig eftersom längre bort fanns det vithajar. Jag gick dock inte på avledningstricket utan upprepade med lämpligt avvägt frasering det olämpliga i att hoppa så att fullt påklädda äldre blev nerstänkta. Därefter övergick jag till min egen simtur.

Vågar vuxna inte längre ingripa när barn gör dumheter i det offentliga rummet? Vad beror i så fall detta på? Är detta ett exempel på skolkaos som reproduceras i en offentlig miljö?

Ungar har tydligen vant sig vid att det kan göra nästan vad som helst utan att någon vuxen ingriper. Detta kan inte vara något annat än en jättelik björntjänst till uppväxande generationer!