Kombinera basinkomst med lagstadgad minimilön

Argumenten för basinkomst/negativ inkomstskatt är förkrossande och redan väl redovisade bla på denna blogg. Alltså passar jag på att här utveckla dessa. Men jag  kan ändå inte låta bli en liten referens till den förkättade Milton Friedmans fina argumentering för taxcredits/negativ inkomstskatt/basinkomst på detta Youtubeklipp.

Det som känns skakigt med basinkomst/negativ inkomstskatt är hur sådana skulle påverka arbetsgivarbeteenden. Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att många arbetsgivare skulle komma att använda existensen av en basinkomst/negativ inkomstskatt till att pressa ner redan låga löner för de svagaste på arbetsmarknaden ytterligare.

Basinkomst är mitt i prick men har denna Akilleshäl som följer av fackens försvagade ställning (läs transportbasen, Lars Lindgrens, intressanta DN-debatt i dag) och därmed sammanhängande låga fackliga organisationsgrader. Någon snar bot på det försvagade fackliga greppet är inte inom synhåll.

Ett rätt utformat upplägg för basinkomst kombinerat med en lagstödd minimilön borde kunna leverera en fungerande lösning.

Men skulle  ett sådant framgångsrikt upplägg med basinkomst och minimilön bli ett existentiellt hot mot facken? Kan bli lite problematiskt, det får man ju vidgå (i sammanhanget finns en del svåra frågor att ställa sig för de fackligt engagerade), men vilka är alternativen?

En stigmatiserande och psykiskt nedbrytande försörjningsstödsrulljans i par med en brutal arbetsgivarexploatering av arbetslösa och svaga på arbetsmarknaden.

Det verkar som vi närmar oss en punkt där såväl en basinkomst/negativ inkomstskatt som en lagstödd/lagstadgad minimilön blir oundvikliga.

Vilken politisk kraft har kuraget att agera?

Schizofreni på Helsingborgs Dagblads ledarsida

SchizofreniRåder en viss schizofreni inom ledande papperstidningar. Mycket tal om att det behövs lägre ingångslöner för att nagga de höga arbetslöshetssiffrorna bland nyanlända i kanten. Det ligger på sätt och vis en del i detta. På ledarsidorna föreställer man sig väl att det handlar om löner på 15 tusen kronor i månaden på kollektivavtalsanslutna företag.

Verkligheten inom företag i tidningsbranschen närliggande områden indikerar dock att det redan i nuläget finns många arbetsuppgifter som utförs till faktiska timlöner som ligger långt under de åststundade 15 tusenkronorna.

Svensk Direktreklam är kanske det mest brutala exemplet. Absurt undertidsatta utdelningsdistrikt är legio. För att klara av beting/timlöner krävs prestationer som förutsätter extrema fysiska ansträngningar, galopp upp- och ner för trappor och ett stenhårt flås på alla förflyttningar. Många distributörer väljer att lägga sig på en rimlig och säker prestationsnivå men får betala med sänkta timlöner, kanske ner mot 50 – 60 kronor i timmen, vilket ger månadslöner vid en teoretisk full sysselsättningsgrad på under 10 tusen kronor. Den kollektivavtalsreglerade minimilönen på, vill jag minnas 80 kr i timmen, tillämpas i praktiken inte alls, kräver anmälning av övertid, de flesta som försöker får förmodligen avslag, eller om de får bifall uteblir kontraktsförlängning och nya jobb.

Den fackliga organisationsgraden är extremt låg och facket rör inte ett lillfinger för oorganiserade samtidigt som facket inte gör större ansträngningar för att värva medlemmar. Vid konflikt med oorganiserade inblandade utgår ingen ersättning till de oorganiserade. Om facket vinner i AD stoppar facket pengarna i egen ficka!

Inom tidningsbranschens helägda distributionsföretag råder delvis analoga förhållanden. Erfarenhet pekar på undertidsatta utdelningsdistrikt på mellan några procent och 25-30 procent. Centralt har facket accepterat att ta bort den fackliga rätten till kontrollmätning av ett ifrågasatt distrikt, vilket innebär att facket i stort sett kastat in handduken och lämnat fältet fritt för arbetsgivaren att efter eget gottfinnande tidsätta distrikt. Tidsättning av distrikt är helt avgörande för den faktiska timlönen, centralt avtalade timlöner är i stort sett ovidkommande.

Fackliga förtroendevalda fortsätter dock som om allt var frid och fröjd, umgås ofta vid utövandet av fackliga förtroendeuppdrag enl Medbestämmandelagen väl intimt med arbetsgivarna, belönas med fördelaktigt mätta distrikt, åtnjuter fackliga ledigheter mm samtidigt som organisationsgraderna blir allt lägre och kontakten med arbetskamrater lämnar det mesta att önska och rekryteringsansträngningarna uteblir.

De beräkningsalgoritmer som används av tidningsarbetsgivarna  för att beräkna tidsåtgången för utdelningsdistrikten hemlighålls och förefaller i många fall resultera i skarpa undertidssättningar av distrikt. Mellan tummen och pekfingret ligger de faktiska timlönerna 15 – 20 procent under de kollektivavtalsreglerade lönerna.

De på ledande borgliga tidningars ledarsidor omhuldade sänkta ingångslönerna kan naturligtvis förstås sedda i ljuset av de oroväckande låga sysselsättningsgraderna hos nyanlända och inte så nyanlända.

Men, i kombination med en nu existerande brutal fusk- och lönepressarkultur hos t.ex. tidningsarbetsgivarna, facklig skleros, fackliga glaspärlespel, vänskapskorruption och passivitet kan resultatet bli en riktigt giftig cocktail.

Det behövs en kulturrevolution inom den fackliga rörelsen utan en sådan vitalisering kan vi bl a mot bakgrund av det tryck på löner som nyanlända och rationaliseringar för med sig se fram mot ett skeende där det nyskapas stora befolkningssegment av arbetande fattiga.

Vill vi ha denna verklighet?

Strukturen i byggbranschen

Har precis fått hjälp av en snickare i Väsby att såga till lock till torrtoor. Som vanligt blev det tid att byta några ord om tillståndet i landet. Snickaren som nu, sedan några år, är pensionär är utomordentligt duktig, snabb och professionell på höjden och bredden. Han har varit verksam i branschen i mer än 40 år här i Kullabygden.

Jag kunde inte låta bli att fråga varför i hela fridens namn han inte expanderat och anställt medhjälpare. Jag visste svaret men frågade ändå: facket, höga löner och krångel och problem i största allmänhet. Och så här ser det ut i snickeri- och byggbranschen, ett antal enmansföretag med vanligtvis duktiga svenskar eller naturaliserade invandrare, östeuropeiska operatörer med eller utan firma samt stora byggbjässar med tiotals eller hundratals anställda och upparbetade kanaler till kommunala upphandlare, kommunala planavdelningar samt förmodligen integrerade i en struktur med kartellsamarbete samt delegering till mindre aktörer för själva byggarbetet.snickare

Mellan tummen och pekfingret är 70 procent av de byggarbetare man ser röra sig i närmiljöerna, vid byggvaruhus med mera från östeuropeiska länder. Branschstrukturen verkar tydligen starkt återhållande när det gäller att skapa arbetstillfällen för svenskar och svenska ungdomar ändå finns det, som jag kunnat konstatera efter en snabbläsning av Byggnads avtal, vilket var en överraskning för mig, avtalsklausuler för lärlingslöner som tar ner bruttolönerna för byggarbetarlärlingar ända ner till 10.000 kr i månaden. Det finns t o m klausuler för vuxenlärlingslöner.

Ändå är det kört att komma in branschen som ett duktigt men oskrivet kort utan kontakter. Fungerar inte systemet med lärlingslöner?

Drake lättar på trycket

Man tycker verkligen synd om drakarna. Men när dom har det svårast kan dom i alla fall lätta på trycket.

drake

DNs Hanne Kjöller försvarar låga löner med sysselsättningsargument. Men om låga löner baserar sej på avtalsbrott då blir det hele lite knepigt och det är detta som fascinerar mest i Kjöllers argumentation.  I vart fall när det gäller Svensk Direktreklam så finns det ett kollektivavtal med facket som formellt följs men vars löneöverenskommelser i praktiken bryts hela tiden av arbetsgivaren genom felaktig tidssättning av distrikt. Låt oss då kalla saker vid deras rätta namn – fusk.

Omfattande, medveten och systematisk felaktig tidsättning är ett avtalsbrott. Punkt. Om man efter DNs egen artikelserie som föredömligt illustrerar detta faktum ändå argumenterar för löner på nivån 50 kronor timmen, ja då är det något som är fel i tänket.

Ställd inför faktumet att det förekommer ett omfattande tidsmätningsfusk hos arbetsgivaren så är ju den självklara reaktionen – hur kan ett sådant avtalsbrott få fortsätta år ut och år in? Är det okey att facket som ju tecknat avtalet förhåller sej passivt trots att det inte finns medlemmar i facket på en viss berörd arbetsplats?

Mitt svar är att det är inte okey. Om man inte är beredd att agera vid avtalsbrott – varför tecknar man då ett avtal?

 

 

Minimilön igen

Insåg att det kan vara lite knepigt att inse skillnaden mellan en kollektivavtalsreglerad lön för t.ex. reklamutdelare på 80 kr i timmen och en lagstadgad minimilön på 80 kr. Båda lönerna kan sänkas i praktiken utan att det sker ett formellt avtalsbrott eller ett formellt lagbrott genom att ett utdelningsdistrikt tidssätt så snålt att det blir omöjligt att hinna med på den satta tiden.

Vad som i praktiken händer är 1) att reklamutdelaren springer för att försöka klara jobbet i tid 2) reklamutdelaren klarar trots springet inte uppdraget i tid och tvingas använda obetald egen tid för att fullfölja uppdraget.

Reklamutdelare

Svensk Direktreklam eller annan arbetsgivare kan om lönerna ifrågasätts bara hänvisa till rådande avtal och därmed anse sig ha ryggen fri. Men avtalslönen är en ren fiktion, endast cirka 60 procent av den avtalade lönen betalas i verkligheten ut.

Den helt avgörande faktorn för drägliga och avtals- eller lagenliga villkor är en fungerande kontroll av efterlevnaden. Svensk Direktreklam har ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet som dock inte driver fråga om avtalsbrott eftersom de anställda inte är medlemmar i facket. Någon ändring i denna frånvaro av kontroll av avtalsefterlevnaden kan vi, i vart fall som det förefaller just nu, inte räkna med.  Andelen utrikes födda med bristfälliga eller obefintliga svenskkunskaper kan nämligen, om något, snarast förväntas öka med förutsedda volymer av asylinvandring och därmed kommer också framöver knappast någon anställd inom reklamutdelning gå med i facket.

En lagstadgad minimilön bör lägga kontrollen av efterlevnad på polis- och åklagarmyndigheter. Det är här klon sitter. Brott mot bestämmelse om minimilön bör alltså falla under allmänt åtal. Vem som helst, alltså inte endast den anställde eller facket skall alltså kunna göra en polisanmälan. Framför allt skall polis- och åklagare ha skyldighet att initiera brottsutredningar vid misstanke om brott.

Rent teoretiskt skulle också facket kunna gå in och göra egna tidsmätningar och sedan hävda avtalsbrott som sedan, förmodar jag, skulle få dras inför arbetsdomstolen. En handlingsväg som även om den ambitiöst skulle fullföljas inte alls har lika vassa tänder som en rätt skött lagföring.

 

Inför minimilön nu!

ovalt klippt porträtt1 Efter DNs artikelserie om slavlöner i reklamutdelnings- och städbranschen fick så ledarskribenten Hanne Kjöller rycka ut till försvar av nerpressade svältlöner.  Kjöllers argumentation i dagens DN att ”står valet inte alltid mellan låga löner och ”normala löner” utan mellan låga löner och inga löner” övertygar inte.

Det handlar alltså om löner som betalas av bl.a. Svensk Direktreklam till reklamutdelare på femtio kronor och därunder i timmen för arbete ofta utfört på obekväm arbetstid. Räknar man om femtio kronor/tim till en heltid hamnar man på månadslöner på 8000 kronor för ett arbete som huvudsakligen utförs på kvalificerad obekväm arbetstid, vilket har jag för mej inom tidigare Kommunal medförde 50 % OB-tillägg.

Omräkningen till heltid är förstås helt teoretisk då inte ens den mest optimale fysiskt trimmade person skulle kontinuerligt klara reklamutdelning med hälsofarligt trappspring i åtta timmar i sträck. Extremt låga löner är ofta kopplade till extremt dåliga arbetsvillkor. Att låta en sådan verklighet rulla på utan räftst och rättarting är oansvarigt och oetiskt. Det handlar om ett cyniskt utnyttjande av arbetslösa med svag förankring i det svenska samhället.

Skulle då Svensk Direktreklam ta ner skylten om det lagstiftades om minimilöner på låt oss säga på 80 kronor timmen? Icke sa Nicke. Vad är det för slags andel i totalkostnaden för ett reklamutskick som en lönehöjning till 80 kr motsvarar? Låt oss säga att det handlar om en femtonöring per släpp i låda. Ofta släpps kanske tre-fyra utskick samtidigt, låt oss säga fem öres kostnadshöjning per utskick. Förmodligen ligger materialkostnaden per utskick på minst femtio öre. Vi skulle då tala om en total kostnadshöjning på 10 procent för arbete och material! Sifferkalkylen är ganska höftad men några dramatiska branschsänkande kostnadshöjningar är det definitivt inte fråga om.

Min kommentar till Kjöller är: du har förmodligen gett blanka f.. i att räkna på kostnadsunderlaget utan nöjt dej men en kapitalistreflex. Min gissning är att branschen med lätthet skulle absorbera minimilöner med ytterst ytterst marginella förluster i arbetstillfällen.

Detta om förväntad branschpåverkan. Tillbaka till den individuelle reklamutdelarens perspektiv. Man kan då konstatera att det finns ett skyddsintresse som är kopplat till lönesättningen, nämligen arbetsmiljön. Vansinnigt tidsatta distrikt medför att utdelarna springer och stressar för att kunna klara jobbet. Riskerna för olycksfall ökar därmed rejält. Vi tittar på  en del av arbetsmarknaden som har fullt okompenserat arbete på kvalificerad obekväm arbetstid som förutsätter att den anställde utsätter sig för uppenbara risker att snubbla och skada sig i fall.

ReklamutdelareDet finns alltså ett skyddsintresse som inte kan undanträngas av ett behov att skapa okvalificerade jobb. När det gäller den här typen av situationer har samhället historiskt sett valt att lagstifta, t.ex. när semester och arbetstids- och arbetsmiljölagstiftning infördes.

Jag kan tänka mej att ägarna av t.ex. engelska textilindustrier argumenterade på ung samma sätt som Kjöller när det i England på 1800-talet restes krav på lagstiftning för att komma tillrätta med barnarbete och omänskligt långa arbetstider på upp till 12 timmar.

Ett i år 2015 års Sverige  tillkommande argument för lagstiftning om minimilöner är att det svenska samhället och den svenska arbetsmarknaden med inströmningen av asylflyktingarna kontinuerligt tillförs stora volymer arbetssökanden med skrala  kunskaper i svenska språket. Språkförbistring och de anställdas rädsla att få sparken gör facklig mobilisering  hart när omöjlig.

När arbetskraft med svag ställning i samhället utnyttjas så att det uppkommer olika former av hälso- och säkerhetsrisker uppstår det en situation där det finns skäl för samhället att ingripa med skyddslagstiftning. Detta skydd bör enl min mening i första hand komma till uttryck i ny lagstiftning om minimilöner.

En viktig poäng med skyddslagstiftning är att denna kan utformas så att ansvaret för efterlevnaden tas av staten och inte av individen eller den fackliga organisation som arbetsgivaren eventuellt tecknat ett hängavtal med. Brott mot minimilönbestämmelse i lag skall alltså leda till allmänt åtal. Vid fällande dom bör straffpåföljden vara böter och i grova fall fängelse.

För att summera:

  1. Det finns ett fristående skyddsintresse som talar för minimilöner.
  2. Minimilöner medför endast försumbara förluster av arbetstillfällen.