När spricker Kina, rerun från LeonardGreen (15e april 2013)

Sovjets fall tog alla mer eller mindre på sängen. Avsaknaden av realistiska analyser av det sovjetiska samhället och dess ekonomiska apparats alla misslyckanden var, för att uttrycka saken i underkant, anmärkningsvärd.

Skattebetalarna i väst fick helt enkelt inte någon valuta alls för de miljarder dollar och kronor som under decennier pumpats in i underrättelseanalyser och andra ansträngningar för kartläggning av Fi. Ändå var det i dessa tidsepoker verkligen angeläget att så att säga kunna siza upp fi för uttagning av korrekta kompassriktningar för försvars- och utrikespolitiska strategier.

kinaSka nu dessa sorglustiga analytiska haverier upprepa sig med Kina. Det är statistiskt väl dokumenterat att militär styrka följer ekonomisk styrka. Det är alltså om allting fortsätter ungefär som hittills endast en fråga om tio, tjugo år innan Kina och kanske också Indien passerat USA vad gäller ekonomisk styrka. Inte allt för långt efter ett sådant skifte följer ledartröjan vad gäller militär styrka.

Vad händer då med globala demokratiska grundprinciper och mänskliga rättigheter? Det är inte svårt att för sitt inre måla upp en hel del otrevliga scenarior med avstamp i sådana skiften. Just det, då anmäler sig en inte helt ointressant fråga. Hur kommer Kina att utvecklas inrikespolitiskt? Kommer den auktoritära postkommunistiska modellen är bära långt in i det 21e seklet?

Vissa analogier kan göras med Sovjets sammanbrott och tidpunkten för detta. Visst det fanns kanske omständigheter som lyckligen samverkade för sammanbrottet, Gorbatjovs uppdykande på scenen, perestrojkan, och glasnosten. Men en annan viktig faktor spelade säkert in, nämligen att de som hade blod på händerna från Stalintiden var hädangångna eller alltför försvagade av hög ålder och skröplighet för att kunna blockera utvecklingen. Alltså de systemväktare som hade mest att förlora på kursändring hade hunnit upp i pensionsålder och däröver.

Man kan alltså addera si så där en fyrtio år efter upphörandet av de grövsta brotten mot mänskliga rättigheter. Vi tillämpar detta synsätt på Kina och räknar fram från kulturrevolutionens slutfas på 70-talet. Vi hamnar då på år 2020. Sen kan vi plussa på fem – tio för längre förväntade livslängder för kinesisk maktelit (jämfört med den tidens Sovjetiska). Därefter, dvs någon gång runt år 2025 – 2030 borde något hända med det kinesiska auktoritära systemet, allting annat oförändrat.

Och detta något bör om vi har tur vara att någon form av konvulsion som värker fram ett mer demokratiskt system med de rättigheter vi omhuldar och kanske i processen också en uppdelning i en federal statsbildning eller helt enkelt  i fullfjädrat separata, och från den kinesiska kroppen självständiga, asiatiska stater .

Alla årets Right Livelihood pristagare

1_Edward_Snowden_credit_The_Guardian_HR_5

 

 

The 2014 Right Livelihood Honorary Award goes to

EDWARD SNOWDEN (USA) “for his courage and skill in revealing the unprecedented extent of state surveillance violating basic democratic processes and constitutional rights”.
and to
ALAN RUSBRIDGER (UK) “for building a global media organisation dedicated to responsible journalism in the public interest, undaunted by the challenges of exposing corporate and government malpractices”.
Three Laureates will equally share the cash award of SEK 1.5 million:
The Jury recognises
ASMA JAHANGIR (Pakistan) “for defending, protecting and promoting human rights in Pakistan and more widely, often in very difficult and complex situations and at great personal risk”. It is the first time that a Right Livelihood Award goes to Pakistan.
The Jury awards
BASIL FERNANDO/ASIAN HUMAN RIGHTS COMMISSION (Hong Kong SAR/China) “for his tireless and outstanding work to support and document the implementation of human rights in Asia”.
The Jury recognises
BILL McKIBBEN (USA) “for mobilising growing popular support in the USA and around the world for strong action to counter the threat of global climate change”.

Ideology and the Ukraine

When living in Tallinn in the nineties I quite often heard my acquaintancies say that ”just you wait, when Gorbatjov and Jeltsin are gone the old russians will be back”. I was sceptical and saw things a little bit more rosy with a pluralistic democratic development in Russia as the most likely scenario for the future. I was wrong.

GolodomorKharkiv (1)So today what are the components of the cleavage between Russia and the Ukraine? Is it only about geopolitics, sphers of influence, natural gas pipes and money not to mention the catastrophic, by Stalinist policies created, famine in the early thirties in the Urkraine or is there a real ideological core in the conflict that calls for closer examination. Has the Russian state, inheritor of the Soviet system, completely and irrevocably morfed into kleptocracy?

What was the Soviet system? Well on the positive side and something which is not totally lacking of interest in todays world of mass unemployment, is the fact that the Soviet Union was a society of full employment, albeit with manpower allocated very inefficently.

If people had skills and higher education they were expected to contribute to society and if unwilling to work were put under some preasure to do so.

On the negative side you were supposed to shut up when it came to critizing the regime. If one did not adhere to the principle of shutting up, death, imprisonment, ostracization or exile could follow.

The blueprint of the Soviet union can be traced back to Lenins, in 1920, stipulated criteria for allowing socialist organizations to join the Comintern. Among these criteria was the acceptance of Democratic Centralism which meant handing over very farreaching powers to a small communist elite, doing away with what we consider fair democratic procedures, accepting the complete subservience of media to the communist party and abolishing free speach.

Marxism leninism was supposed to be the guiding star. In everyday conversations in our time this concept of Marxism Leninism is often treated as an integral concept. As I remember, the difference between Marxism and Leninism, Marxim being a tool for analyzing capital accumulation and Leninism being a political ideology, was sometimes pointed out by my leftwing inclined fellow students at the Stockholm School of Economics in the early seventies. This ”fine point” was however not something that, at that time, lingered on my mind it probably quickly bounced of , there were other concerns.

So how should one look on Russia today, mainly as a caretaker of Marxist ideas or as a derailed leninist kleptocracy? My gutfeeling says that it is mostly the latter reality that calls the shots but I can also hear a feeble voice wispering that the Marxist legacy is not completely dead. When this feeble voice meets fresh statistics about accelerating and worrysome inequalities in the West, including Sweden ground for some interesting conversations materializes.

Jag väntar på ett telefonsamtal från regeringskansliet

Jajamen! Uppblåst typ den där. Vad skulle innehållet vara i ett sådant samtal? Uppdrag att reformera hela den offentliga sektorns sociala skyddsnätskostnader och införa någon form av allmänt grundskydd, ibland kallat medborgarlön.

Jag måste vara en av landets mest väl lämpade personer för detta uppdrag, nu håller jag tummarna för att även vederbörande rosenbadare kommer fram till samma slutsats. ”Give me the tools and I’ll do the job” för att parafrasera den gamla hädangångna cigarrökande mannen.

 

arbetsförmedling

 Tänk att få sätta kniven i detta stora spektakel till system. 1600 miljarder kronor i utgifter för socialt skydd i det offentliga systemet, administrerade ofta under förnedrande och destruktiva former för avnämarna.

Låt oss namnge reformen till ”Leonards cut”. Fram med slipstenen. Jag kan redan nu ana den lustfyllda kicken när verktyget sjunker in i de mjuka fettvalkarna.

 

 

Till saken.

morakniv_transparant_stor

 

  Fördelarna:

  • Undanröja massor av onödigt lidande och förnedring.
  • Frigöra massor av mänsklig energi och talang, folk slipper ägna halva sin tillvaro åt att få den ekonomiska tillvarons ekvation att gå ihop och kan därmed fokusera på annat, ibland väsentligheter.
  • Enorma rationaliseringsvinster inom socialförsäkringssfären genom att onödig byråkrati skärs bort.

 

Nackdelarna:

  • En del kommer att missbruka systemet, men det blir nog inte mycket värre än dagens situation.


Räknestycket:

Låt oss säga att de idag finns cirka 3 miljoner personer som är faktiskt arbetslösa, förtids- och sjukpensionärer, långtidssjukskrivna m.fl. Vad skulle det kosta att ge dessa ett grundskydd på 150 tusen kronor om året? 150 tusen gånger 3 miljoner! Vad var nu det blev? 450 miljarder.

Hoppsan, då blir det en del pengar över, närmare bestämt 1150 miljarder. Dom kulorna bör ju utan vidare och även med viss råge räcka till överblivet finlir och felräkningar, även den bäste kan ju ha fel.

Ring 070 32 34 809 

Den islamiska statens grymheter

islamiska statenMarwan Bishara, politisk analytiker hos Al Jazeera har en del intressanta saker att säga om IS uppmärksammade grymheter, halshuggningar m.m. Bishara ser extremvåldet inom IS som en direkt följd av brutaliserande terrorbekämpning i Irak och Syrien och andra länder.

Grymma och förnedrande övergrepp i kända och okända ”terrorfängelser” som inte uppmärksammas i media har brutaliserat tillfångatagna rebeller. Det är enl Bishara inte konstigt att vi fått se spektakulära grymheter begångna av IS då t.ex många av de 500 fångar som fritogs från det ökända Abu Ghraib fängelset i juli 2013 anslutit sig till IS och kan förmodas ha haft ett stort inflytande i brutaliserande riktning.

Bishara ser dock inte IS grymheter utan rörelsens snabba erövring av territorier som skälet till varför USA nu agerar militärt och politiskt. Händelseutvecklingen har på ett kraftfullt sätt spelat USA i händerna men USAs reaktion inger ändå betänkligheter om man begrundar att rötterna till islamisternas övervåld kan hittas i de regionala regimernas ständigt pågående våld, bl a i så kallade ”terrorfängelser” vilket inte tillnärmelsevis får samma mediala uppmärksamhet som IS övergrepp.

Jag kan inte undgå reflektionen att här finns stora likheter med den våldsdynamik som präglade både den franska och den ryska revolutionen. I den franska revolutionen mördades, avrättades och halshöggs cirka 20 tusen adelsmän. Omvärlden förfasade sig, men inte många ger sig tid att sätta sig in i de extrema standardskillnader som rådde mellan de fattiga, mer eller mindre livegna bondebefolkningarna och kung och adel och de grymheter som under sekler begåtts mot de fattiga befolkningarna. Även mycket små förseelser renderade grymma straff och avrättningar.

Som exempel kan nämnas att en betjänt vid hovet hos Ludvig den XVe i Frankrike på något sätt kände sig kränkt av kungen och tog sig för att stöta en trubbig bordskniv i låret på kungen. Straffet blev sönderslitning mellan fyra hästar.

Att det sprang omkring kärringar från Paris fattigkvarter med avhuggna adelshuvuden uppsatta på käppar i den franska revolutionens mest våldsamma skeenden är inte ägnat att förvåna. Detta särskilt om man betänker den brutaliserande och avtrubbande inverkan som sekler av grymheter och extrem materiell nöd måste ha haft på de fattiga skikten av befolkningarna.

 

© Mats Jacobsson

Äntligen, en uppföljare till ”Das Kapital”!

pikettyDen franske ekonomen Thomas Piketty har skrivit en, internationellt mycket uppmärksammad, bok som skulle kunna beskrivas som en uppföljare till Karl Marxs ”Das kapital”. Varför har den här frågan inte tacklats tidigare? Här verkar ekonomskrået haft ideologiska skygglappar. Jag tycker det är en rackarns klämmig idé.

Bokens budskap är att vi kan räkna med en alltmer skärpt global ojämlik förmögenhets- och inkomstfördelning och att denna utveckling innebär ett megaproblem eftersom ekonomisk makt alltid förr eller senare omsätts i politisk makt. Uppkomsten av en klass allt mäktigare och stöddigare globala multimiljardärer hotar att underminera de demokratiska styrelsesätten (tänk på diskussionen om redovisning av partibidrag i Sverige och den amerikanska högsta domstolens beslut om att ta bort spärrar för privat finansiering av partipolitisk reklam).


Drivkraften till den ökande ojämlikheten är det av, Piketty hävdade, faktumet att den globala tillväxten kan långsiktigt förväntas vara låg 1 – 1,5 procent medan avkastningen på kapital kan långsiktigt förväntas vara högre, 4 – 5 procent. Ekonomen Lars Calmfors invänder (DN 6/8) mot Piketty att sparkvoten ofta går ner vid avtagande tillväxt och att kapitalstocken därför inte växer och därmed inte heller förmögenheterna. 
Invändningen verkar lite slarvigt hopkommen.

Mycket riktigt, sparkvoten minskar och kan till och med vara negativ vid låg tillväxt. Bara det att sparkvoten gäller allt sparande, alltså både sparande som vanliga inkomsttagare gör och det sparande som görs av de superrika globala miljardärerna. Det verkar nämligen vara så att sparandet inte alls sjunker på samma sätt hos de allra rikaste när tillväxten avtar och är det så kan olikheten i förmögenhetsfördmarxelningen mycket väl ändå skruvas åt även i tider av låg eller negativ tillväxt.


Piketty hävdar att det långsiktigt, tvärt emot vad som var en vanlig föreställning vid mitten av förra seklet, inte finns systemkrafter som effektivt motverkar en skärpt global olikhet och att botemedlen finns i det politiska handlandet.


Piketty vill se skärpta progressiva förmögenhets- och inkomstskatter. Men vi har ju varit där i Sverige, den minnesgode minns Astrid Lindgrens Pomperipossa. Här gäller det att se upp med hur vi läser historien. De höga skatter som Lindgren effektivt polemiserade emot drabbade nämligen även relativt vanliga inkomsttagare.


Det var nog inte så högt i tak i Gunnar Strängs finansdepartement på den tiden. Kan ha varit svårt för någon eventuell pigg uppstickare i departementskorridorerna att hävda att det var dags att backa från att med skatteskruven tappa av relativt vanliga människor på deras pengar. Det var ju trevligt när det blev klirr statskassan och Sträng gillande det ljudet. Så kommer borgarna till makten – dags att demontera hela paketet. Bebisen ut med badvattnet.


Det som ur ett globalt maktperspektiv behövs är progressiva förmögenhets- inkomstskatter som tar sikte på de riktigt stora och politiskt besvärliga förmögenheterna. Det handlar då inte om förmögenheter, huvudsakligen i små privata fastigheter, på fem till tio miljoner kronor. Det rör sig då om förmögenheter på hundratals miljoner kronor eller stora miljardförmögenheter. Sverige kan givetvis inte ensidigt sätta igång och klämma åt de stora förmögenheterna. Då skulle herrarna och damerna ta sitt pick och pack och dra.


Piketty vill ha överenskommelser om progressiv beskattning av stora förmögenheter inom globala regionala organisationer, han avser i första hand naturligtvis Den Europeiska Unionen. Piketty har självklart rätt. Går det att få med USA och Kina så har projektet en sportslig.