Ekologiskt fotavtryck & inkomstskillnader

WWF redovisar i sin Living Planet Report för år 2014 att Sveriges ekologiska fotavtryck är 3,7, dvs det skulle behövas 3,7 jordklot om alla jordens invånare levde på svenskarnas nivå.

Sverige intar därmed en vanhedrande 10e plats i den globala ligan. Den globala spridningen går mellan 6 jordklot för Kuwait ner till, den i detta sammanhang hedrande, jumboplatsen med 0.3 jordklot för Östra Timor.

KoenigseggMiljöförstöringens globala rättvisedimension belyses väl av citerade uppgifter. Dock finns det ytterligare en dimension som inte får lika mycket uppmärksamhet nämligen spridningen mellan fattiga och rika individer såväl globalt som inom enskilda länder.

Tillgänglig statistik från SCB pekar på att inkomstskillnaderna i Sverige mellan hushållen ökat påtagligt under de senaste 10 åren.SCBs statistik visar tyvärr inte tydligt vad som gäller och vad som har hänt i olika inkomstskikt men mycket ungefärligt anar man att inkomstskillnaderna mellan den fattigaste tiondelen av befolkningen och den rikaste tiondelen nu kan vara så stora som 1:20 eller till och med 1:30.

Kan denna spridning omsättas direkt till skillnader i ekologiska fotavtryck mellan låg- och höginkomsttagare? Självklart inte rakt av men spridningen ger en klar indikation att de rikaste i Sverige har ett mycket, mycket större fotavtryck än de fattigaste.

Det ekologiska fotavtrycket för den fattigaste decilen (tiondelen)i Sverige kan förmodas ligga under ett jordklot medan den rikaste decilens fotavtryck förmodligen är mer än 10 jordklot. På sikt går det inte att blunda för dessa fakta i det politiska beslutsfattandet.

Jag väntar på ett telefonsamtal från regeringskansliet

Försäkringskassan
Jajamen! Uppblåst typ den där. Vad skulle innehållet vara i ett sådant samtal? Uppdrag att reformera hela socialförsäkringssystemet och införa någon form av allmänt grundskydd, ibland kallat medborgarlön.


Måste vara en av landets mest väl lämpade personer för detta, nu håller jag tummarna för att även vederbörande rosenbadare kommer fram till samma slutsats. ”Give me the tools and I’ll do the job” för att parafrasera den gamla hädangångna cigarrökande mannen.


Tänk att få sätta kniven i detta stora spektakel till system. 1600 miljarder kronor i utgifter för socialt skydd i det offentliga systemet, administrerade ofta under förnedrande och destruktiva former för avnämarna.

kniv_i_rumpa1

Låt oss namnge  reformen till  ”Leonards cut”. Fram med slipstenen. Jag kan redan nu ana den lustfyllda kicken när verktyget sjunker in i de mjuka fettvalkarna. Till saken. Fördelarna:


handläggare

Undanröja massor av onödigt lidande och förnedring.

Frigöra massor av mänsklig energi och talang, folk slipper ägna halva sin tillvaro åt att få den ekonomiska tillvarons ekvation att gå ihop och kan därmed fokusera på annat, ibland väsentligheter.

Enorma rationaliseringsvinster inom socialförsäkringssfären genom att onödig byråkrati skärs bort.

Nackdelarna:

En del kommer att missbruka systemet, men det blir nog inte mycket värre än dagens situation.

arbetsförmedling

Räknestycket:

Låt oss säga att de idag finns cirka 3 miljoner personer som är faktiskt arbetslösa, förtids- och sjukpensionärer, långtidssjukskrivna m.fl. Vad skulle det kosta att ge dessa ett grundskydd på 150 tusen kronor om året? 150 tusen gånger 3 miljoner! Vad var nu det blev? 450 miljarder.

Hoppsan, då blir det en del pengar kvar, närmare bestämt 1150 miljarder. Dom kulorna bör ju utan vidare och även med viss råge räcka till överblivet finlir och felräkningar, även den bäste kan ju ha fel.

Ring 070 32 34 809

 

Äntligen, en uppföljare till Marx!

Den franske ekonomen Thomas Piketty har skrivit en, internationellt mycket uppmärksammad, bok som skulle kunna beskrivas som en uppföljare till Karl Marxs ”Das kapital”. Varför har den här frågan inte tacklats tidigare? Här verkar ekonomskrået haft ideologiska skygglappar. Jag tycker det är en rackarns klämmig idé.

Marx-o-Piketty

Bokens budskap är att vi kan räkna med en alltmer skärpt global ojämlik förmögenhets- och inkomstfördelning och att denna utveckling innebär ett megaproblem eftersom ekonomisk makt alltid förr eller senare omsätts i politisk makt. Uppkomsten av en klass allt mäktigare och stöddigare globala multimiljardärer hotar att underminera de demokratiska styrelsesätten (tänk på diskussionen om redovisning av partibidrag i Sverige och den amerikanska högsta domstolens beslut om att ta bort spärrar för privat finansiering av partipolitisk reklam).

Drivkraften till den ökande ojämlikheten är det av, Piketty hävdade, faktumet att den globala tillväxten kan långsiktigt förväntas vara låg 1 – 1,5 procent medan avkastningen på kapital kan långsiktigt förväntas vara högre, 4 – 5 procent. Ekonomen Lars Calmfors invänder (DN 6/8) mot Piketty att sparkvoten ofta går ner vid avtagande tillväxt och att kapitalstocken därför inte växer och därmed inte heller förmögenheterna.

Invändningen verkar lite slarvigt hopkommen.

Mycket riktigt, sparkvoten minskar och kan till och med vara negativ vid låg tillväxt. Bara det att sparkvoten gäller allt sparande, alltså både sparande som vanliga inkomsttagare gör och det sparande som görs av de superrika globala miljardärerna. Det verkar nämligen vara så att sparandet inte alls sjunker på samma sätt hos de allra rikaste när tillväxten avtar och är det så kan olikheten i förmögenhetsfördelningen mycket väl ändå skruvas åt även i tider av låg eller negativ tillväxt.


Piketty hävdar att det långsiktigt, tvärt emot vad som var en vanlig föreställning vid mitten av förra seklet, inte finns systemkrafter som effektivt motverkar en skärpt global olikhet och att botemedlen finns i det politiska handlandet.


Piketty vill se skärpta progressiva förmögenhets- och inkomstskatter. Men vi har ju varit där i Sverige, den minnesgode minns Astrid Lindgrens Pomperipossa. Här gäller det att se upp med hur vi läser historien. De höga skatter som Lindgren effektivt polemiserade emot drabbade nämligen även relativt vanliga inkomsttagare.


Det var nog inte så högt i tak i Gunnar Strängs finansdepartement på den tiden. Kan ha varit svårt för någon eventuell pigg uppstickare i departementskorridorerna att hävda att det var dags att backa från att med skatteskruven tappa av relativt vanliga människor på deras pengar. Det var ju trevligt när det blev klirr statskassan och Sträng gillande det ljudet. Så kommer borgarna till makten – dags att demontera hela paketet. Bebisen ut med badvattnet.


Det som ur ett globalt maktperspektiv behövs är progressiva inkomstskatter som tar sikte på de riktigt stora och potentiellt politiskt besvärliga förmögenheterna. Det handlar då inte om förmögenheter, huvudsakligen i små privata fastigheter, på fem till tio miljoner kronor. Det rör sig då om förmögenheter på hundratals miljoner kronor eller stora miljardförmögenheter. Sverige kan givetvis inte ensidigt sätta igång och klämma åt de stora förmögenheterna. Då skulle herrarna och damerna ta sitt pick och pack och dra.


Piketty vill ha överenskommelser om progressiv beskattning av stora förmögenheter inom globala regionala organisationer, han avser i första hand naturligtvis Den Europeiska Unionen. Piketty har självklart rätt. Går det att få med USA och Kina så har projektet en sportslig.

Ekologiskt fotavtryck och inkomst- och förmögenhetsfördelning

För att få lite perspektiv på ekologiskt fotavtryck kan man använda formeln: Impact (ekologiskt fotavtryck) = Population x Affluence x Technology. Formelns innebörd  är att fattiga utvecklingsländer (låg BNP per capita) bäst bidrar till att bromsa eller reversera klimatförändringar genom att dämpa sin befolkningstillväxt, vi i den rika världen kan effektivast bidra genom att dämpa eller minska vår konsumtion och länderna från f d Sovjet kan bäst bidra genom att införa miljövänlig teknik. Frågan på vilket sätt vi i den rika världen ska kunna dämpa eller minska vår konsumtion hamnar nu i fokus.

På vilket sätt inrymmer inte bara frågan om vilken  typ av konsumtion som lämpar sig för nerdragning utan också vilka grupper som bäst lämpar sig som nerdragare. Det finns alltså all anledning att ta sig en funderare på konsumtionens struktur i ett land som t.ex. Sverige. Man kommer då osökt in på frågan om inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Hur skiljer sig t.ex. det ekologiska fotavtrycket mellan en låginkomsttagare som bor i en enrumslägenhet och åker kollektivt och en högavlönad, bonusutkvitterande direktör i näringslivet med flera bilar, ett antal boenden, täta utlandsresor och i övrig dyra vanor?

herrgard

Sannolikt talar vi här om skillnader i storleksordningen 1:10 i ekologiskt fotavtryck. Det kan vara så att den rikaste procenten av svenskarna genom sin konsumtion svarar för 10 procent av miljöförstöringen. Situationen är problematisk dels för att dessa människor faktiskt konsumerar så mycket som de gör, dels för att de som förebilder drar upp konsumtionsambitioner för underliggande befolkningsskikt.

Det blir onekligen också en lite knepig trovärdighetsfråga när högavlönade beslutsfattare i den rika världen skall besluta om miljöåtgärder samtidigt som de som individer har ekologiska fotavtryck som är 10 gånger större än folk med knaprare resurser i de egna länderna  och kanske 100 gånger större än fattiga människors i tredje världen.

ferrari-f430-02

Om det dessutom är som det är i Sverige, där inkomst- och förmögenhetsskillnaderna skarpt ökat det senaste decenniet, blir saken ännu mer bekymmersam.

Jag tror att man måste titta på ett helt knippe av åtgärder för att få någon slags hyfs på den här situationen, en sådan kan vara progressiva avgifter på viss konsumtion, t.ex. elförbrukning eller skärpning av beskattningen av de extremt motorstarka bilar som blivit vanliga under senare decennier.

Naturligtvis är grundfrågan om den alltmer ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen  i sig en mycket stark kandidat för närmare granskning och åtgärdande. Börjar det inte bli dags att göra en ny Karl den XIe i ljuset av att de gamla klassiska jämlikhetsidealen nu överlagras med tunga miljöargument?

Sysselsättnings- och inkomstgarantipaket

Paketet

  1. Någon form av låg medborgarlön för strukturellt arbetslösa.
  2. Arbetstidsförkortning.
  3. Löneflexibilitet neråt.
  4. Offentliga ”beredskapsjobb” med grön inriktning
  5. Grön skatteväxling, delvis på EU-nivå
  6. Balanserande beskattning av stora förmögenheter och extrema inkomster, företrädesvis på internationell nivå

juni 2013

Politik mot arbetslöshet.  Jag skippar den rubriken eftersom den inte är riktigt relevant. Fokus bör ligga på att skapa jobb samt garantera överlevnadsskydd. Tanken formar handlingen. Stirrar man sej blind på att lösa arbetslösheten och upprätthåller en illusion om att 100% framgång är möjlig riskerar man att ständigt misslyckas med att hitta bra utformade system för att garantera existensminimum.

En viktig aspekt på problemformuleringen är alltså att erkänna att det faktiskt nog inte går att skapa heltidsjobb till alla, vilket medför att frågan om inkomstsäkerhet bör uppmärksammas som en fråga relativt fristående från jobbpolitiken.

När det gäller själva sysselsättningsskapandet tror jag, och detta är vatten på Reinfeldts kvarn, jag vet, men kan ändå vara riktigt. För att Sverige skall uthålligt kunna vara framgångsrikt som en export- och importkonkurrerande nation räcker det inte med högutbildad arbetskraft, bra infrastruktur, förmånlig kapitalbeskattning mm mm. Vi måste i vissa fall kunna möta konkurrens utifrån med lägre löner. Ta byggbranschen som exempel. En svensk kollektivavtalsanställd byggjobbare som jobbar heltid tjänar kanske 35 tusen kronor i månaden. I vårt närområde Polen, Baltikum, Ryssland ligger motsvarande löner på 15 – 30 % av den svenska nivån, månadslöner på fem – tiotusen kronor.

Dessa löneskillnader skapar enorma incitament att använda ”importerad arbetskraft” genom svartjobb och jobb under ROT. Jobb förloras för svenskar och svenska ungdomar. Samtidigt försvarar facket med näbbar och klor en kärna av byggverksamhet där kollektivavtal tillämpas och som tillåter en liten elit av svenska byggjobbare att jobba och tjäna mycket bra med pengar i projekt med för konsumenterna svindyra prislappar.

I kombination med konkurrensbegränsningar och korruption i kommunala förvaltningar  inverkar nuvarande höga lönekostnader mycket menligt på de totala byggvolymerna.  Mellan tummen och pekfingret kan man säga att den svenska byggvolymen vad gäller färdigställda bostäder under de senaste 10 – 15 åren legat runt 20 tusen nya bostäder per år. Sett från befolkningstillväxten borde under perioden 40-50 tusen bostäder byggts årligen.

Det gäller alltså att hitta mekanismer som möjliggör ett mötande av låga utländska löner utan att  man slår undan benen totalt på svenska fackliga organisationer. Lärlingslöner kan vara en komponent, skapa utrymme i kollektivavtal för lägre miniminivåer kan vara en annan komponent, en tredje kan vara lagstiftade minimilöner (kontroversiellt, javisst).

Hur som helst borde vi kunna möta en knivskarp importkonkurrens från t.ex. Kina och Indien med, i vissa fall,  löner i intervallet 10 – 20 tusen kronor och inte i intervallet 25 – 35 tusen kronor som f n är fallet. För att möta importkonkurrens med månadslöner på 5000 tusen kronor är det däremot inte nödvändigt att vi själva lägger oss på dessa låga nivåer. Det räcker med all sannolikhet med att vi möjliggör egna  nivåer på 10 – 20 tusen kronor i månaden för att vi skall kunna möta konkurrensen mycket effektivt. Det är trots allt ett stort och fördyrande handikapp att exportera eller driva verksamhet i ett annat land.

En sysselsättningsökande metod som inte i princip påverkar det totala antalet arbetade timmar är en sänkning av arbetstiden som inte fördyrar timkostnaden för arbetsgivarna. Arbetstagarna och fack får alltså finna sig i sänkta månadsutbetalningar men inte i sänkta timlöner. Med tanke på all den stress som dagens yrkesliv medför borde nettoeffekten i välfärdshänseende bli klart positiv.

I detta sammanhang hör också grön skatteväxling hemma. Vad innebär grön skatteväxling? Vilka förslag ligger finns hos partierna? Jag har inte full koll, erkännes, men naturligtvis är vår internationella konkurrenskraft intressant här. Skulle vi t.ex. ensidigt höja skatten alltför mycket på drivmedel slår vi ut svenska speditörer.

En framkomlig väg skulle vara att införa en gemensam EU skatt på drivmedel, f n går ju en del av momsen till EU. Poängen med detta skulle vara att kostnadsmässigt likabehandla svenska och andra EU speditörer, främst från före detta Östeuropa. Upplägget skulle skapa utrymme för lägre lönekostnader för svenska speditörer, vilket borde göra att fler svenska chaufförer skulle kunna anställas.

En del av detta budskap låter som gammal Thatcher politik. Hu! Tyvärr tror jag att vi kommer att ta ganska mycket stryk om vi inte inför en större flexibilitet neråt i lönebildning.  Men om man samtidigt lutar sej lite tillbaka och ser vad som har hänt med förmögenhets- och inkomstfördelning under de senaste trettio åren så framträder en skarp utveckling mot ökad olikhet och större skillnader.

Vi ser nu en utveckling där de privata förmögenhetsmassorna, framför allt i USA, men också i Sverige allt mer omsätts i lobbying verksamhet för att överflygla folkflertalets parlamentariska och politiska inflytande. Dessa förändringar har inte undgått den allmänna opinionen och vi lär nu ha nått nivåer av ökad privat maktkoncentration som i allmänna opinionen motiverar ganska rejäla utjämnande politiska ingrepp.

Med detta sagt att legitimiteten för en sysselsättningsskapande politik som innefattar en komponent av faktiskt lönesänkning hänger på att balanserande utjämningar kan göras genom olika ingrepp mot stora privata förmögenheter. Karl den XI var inte kommunist!

.

Övergångsbestämmelser för arbetstidsförkortning

Vad är det nu som är så heligt med 8 timmar? Kan det vara att för vissa 8:an lagt sig, pekar ut i evigheten och blivit religion? Snart 100 år sedan 8 timmars dagen infördes.

Atta_evighet

Man gick då från ett läge där arbetsdagarna tidigare varit 10 -12 timmar långa. 12 timmars hårt fysiskt arbete tog sin tribut. Skulle man efter sådana arbetsdagar engagera sig t.ex. i fackligt eller politiskt arbete på sin fritid så ville det till att hålla fokus.

Lätt att inse att man nog från det dåvarande etablissemangets sida hade en preferens för utpumpade arbetare utan så mycket energi över för olika samhällsengagemang. Kan liknande bevekelsegrunder finnas idag?

Kanske, men en minskning från 40 timmar i veckan till 35 timmar i veckan är endast en minskning med 12,5 %, inte särskilt revolutionerande. Om man fördelar minskningen över 10 år får man en minskning på 1,25 % om året.

Borde inte en sådan liten minskning kunna kompenseras av tillbakahållen löneökning eller löneminskning? Medellönen för metallarbetare är idag knappt 23 tusen kronor, dvs. cirka tre gånger mer än existensminimum så nog finns det ett utrymme för återhållsamhet eller försiktiga nerdragningar.

Det tyngsta argumentet för att behålla åttatimmarsdagen är att en minskad arbetstid skulle ytterligare försvaga Sveriges internationella konkurrenskraft. Men om minskningar i arbetstid kompenseras med minskat löneuttag så borde väl detta argument i motsvarande mån försvagas?

Fackets roll i ett arbetstidsförkortningssammanhang blir naturligtvis lite intressant. Kanske måste rollen omdefinieras och kanske detta nödvändiga omdefinitierande stöter på patrull på sina håll.

Sen ska man inte glömma att den totala skattebördan av utgifter för A-kassa, sjukförsäkringar, förtidspensioner och försörjningsstöd i den mån arbetslösa kan anställas i stället för att gå arbetslösa minskar. Minskade offentliga utgifter blir plusposter i arbetstidsförkortningsekvationen.

Folk försvinner inte för att de hålls utanför arbetsmarknaden vilket Husby på ett iögonfallande sätt bär vittnesmål om.

Andra änden av inkomst-, förmögenhets- och konsumtionsspektrumet måste kanske föras in i bilden för att moraliskt balansera och öka acceptansen för ett åtstramat konsumtionsutrymme kopplat till arbetstidsförkortning.

Varför inte titta på möjligheten att införa individuella och progressiva konsumtionsskatter? Storförbrukare av t.ex. bensin, olja, naturgas eller köttprodukter skulle då betala högre genomsnittliga konsumtionsskatter än lågförbrukare.