Kärnkraften kan avvecklas men det förutsätter mycket stora satsningar på nät- och systemutveckling

marginalpriserKärnkraften kan avvecklas. Detta förhållande får anses vara axiomatiskt. Frågan är hur snabbt. Det behövs verkligen en bred systemdiskussion.

Den totala elförbrukningen minskar sedan ett tiotal år tillbaka. Den genomsnittliga årsförbrukningen i Sverige var under de senaste 30 åren 142 Twh (ekonomifakta). Förbrukningen toppade år 2001 med 150 Twh för att förra året uppgå till 135 Twh. Trenden synes alltså vara svagt avtagande och detta trots en på senare år kraftigt växande befolkning, substitution av oljeeldning med värmepumpar, fler eldrivna apparater i hushållen, högre BNP per capita och sedan ett antal år exceptionellt låga elpriser. Ett stort antal faktorer som borde lett till en totalt sett högre elförbrukning.

Det blev precis tvärt om. Förklaringarna  är en krympande och energieffektivare industri, lågkonjunktur inom papper- och massaindustrin, varmare väder och elbesparingar i samhället i stort. Ett inte orimligt antagande ang elförbrukningen under de kommande tio åren är att denna kommer att fortsätta att minska. Om man drar ut trenden från de senast 15- 20 åren ser det ut som om  vi kan räkna med att den totala elförbrukning år 2025 på landar mellan 120 och 130 Twh.

Prognosen bör hålla även om vi skulle skaffa en stor eldriven fordonsflotta. Vidare är elanvändningen inom industrin stagnerande eller svagt minskande och den för svenska förhållanden förväntade kraftiga befolkningsökningen kommer inte att driva upp förbrukningen eftersom nyanlända, med låga inkomster, blir lågförbrukare av el.

Sveriges elproduktion uppgick förra året till 150 Twh inkl en betydande export. Om vi lägger oss på den högre prognossiffran för förbrukning år 2025, dvs 130 Twh så hamnar förbrukningen 20 Twh under vår nuvarande inhemska produktion. Kärnkraften svarade för 62 Twh år 2014 men endast endast 42 Twh skulle behöva ersättas med den högre förbrukningsprognosen, med den lägre prognosen skulle vi klara vi oss med att ersätta 32 Twh.

RinghalsAllt detta verkar ju utmärkt men här finns ett stort, ett mycket stort aber. Utmaningen som kraftsystemet ställs inför vid en kärnkraftsavveckling handlar inte primärt om energi utan om hur stort effektbortfall från kärnkraften som behöver ersättas under årets toppförbrukningsdagar.

Det kan handla om 7000 Mw vilket med  dagens investeringskostnad för vindkraft motsvarar cirka 105 miljarder investerade i nya vindkraftverk, men med en tillgänglighetsfaktor (Svenska Kraftnät) på 11 procent så blir investeringskostnaden 9 ggr större dvs 955 miljarder kronor. Med en jämn utbyggnadstakt under 10 år skulle detta innebära en årlig investeringskostnad på 96 miljarder kronor, en summa som upplevs som prohibitiv.

Tillbaka till ruta ett. Kärnkraftsbortfall kan tyvärr  inte på ett rimligt sätt ersättas med endast nya investeringar i vindkraft (och inte heller solkraft). Det krävs en kraftfull systemansats för att knäcka bortfallsnöten. Mycket skulle vinnas om elförbrukningen kunde reduceras under de nuvarande flaskhalsdagarna. Detta borde absolut vara möjligt med olika former av styrmedel. Eltaxor kan differentieras så att de styr bort förbrukning från flaskhalsar och så att de ger incitament till miljövänlig reservkraft.

TeslaVidare behöver hela kraftnätet byggas om så att det blir mer dynamiskt, får förbättrad överföringskapacitet, nya former av energilagring, batterikapacitet i t.ex. elbilar kan byggas in och utgöra effektreserver vid flaskhalsar, kanske kan vid rätt taxeutformning investeringar i privata energilager bli lönsamma. Det finns så vitt jag förstår också en ganska stor generell outnyttjad besparingspotential inom industri och andra sektorer.

Vidare behöver kraftnätet förses med mycket mer avancerad styrning och reglering, ingående komponenter behöver kunna samspela på ett mer kvalificerat sätt. De tekniska utmaningarna är stora, mycket av tekniken finns redan men morgondagens smarta och dynamiska kraftnät föder inte sig självt. Satsningar på FoU kan förutses behöva tillföras stora pengar.

Det behövs en stark offentlig vilja,  långsiktiga planer för avveckling av kärnkraften,  utveckling av stam- och distributionsnät och ett kvalificerat och institutionaliserat samarbete med grannländer.

Kanske kommer det att behövas 10 till 20 år för slutgiltig avveckling av kärnkraften. Detta garderat för något stort oförutsett teknikgenombrott. En sak är emellertid helt säker: utan en medveten omställning av kraftsystemet kommer vi att få dras med kärnkraften under mycket längre tid än 10 – 20 år.

 

Batterier revolutionerar elinfrastrukturen

 
Då och då hör man från försvarare av den bestående ordningen att det finns ett tak för hur mycket vind- och solkraft som kan installeras. Över en viss andel sol- och vindel uppstår det ohanterbara obalanser i elförsörjningen beroende på ojämnheter i leveranser från vind- och solproducerad el. En långt driven utbyggnad av uthållig elproduktion skulle alltså enl detta synsätt tvinga fram stora investeringar i, kanske, fossilbaserad standbykapacitet. Fel! Obalanser ska kunna hanteras med  energilagring.

ABB arbetar med de här frågorna men någon stor diskussion har inte synts till ännu om alternativa utformningar av stam- och distributionsnät som integrerar stora buffertar av energilagringkapacitet.

Men förmodligen har vi här en gamechanger på gång, inte särskilt uppmärksammad i Sverige, trots våra gedigna historiska industrimeriter i form av ASEA inom kraftöverföringsområdet.

Elon Musk och Tesla upp på arenan. Från lyxelbilar tar Tesla nu ett jättekliv in i energilagring.

En no-brainer egentligen, det handlar inte om någon genial ny teknik, det handlar bara om att kombinera det befintliga och skala upp det på global nivå, alltså paketera de litiumbatterier som används för elbilar, kombinera med viss enklare mjukvara, lägga till omvandling till växelström och sätta in i ett snyggt chassi och lansera globalt.

Tanken kan tänkas av en niondeklassare. Ändå har detta paket inte realiserats förrän nu. Här anar man stora trögheter hos de etablerade branschföretagen.

Enkel och relativt billig energilagring är förmodligen också nyckeln till elektrifiering av stora delar av utvecklingsvärlden. Energilagring i kombination med framförallt solceller och off grid lösningar (distributionsnätsfristående solenergiförsörjning) gör att utvecklingsländer kan hoppa över det investerings- och landtunga projektet att bygga stora infrastrukturer med stam- och distributionsnät. Precis på samma sätt som man med mobiltelefonin har kunnat hoppa över att bygga telefonnät i många utvecklingsländer.  En del branschdinosaurier får nu se upp.

I videon ovan presenterar Teslas VD batteripaketen.

Stor invandring kräver flexibel och dynamisk arbetsmarknad

batflyktingar

Konflikterna avlöser och överlappar varandra i vår omvärld. I konfliktområden röstar de som kan och vill med fötterna, vissa når våra stränder. Prognosen för de närmaste åren ligger kring 100 tusen per år. Var går gränserna för Sveriges absorptionsförmåga?
 Immigration har många positiva effekter. Högutbildade, företagsamma och starka invandrare har berikat och kommer att berika landet. Invandrare har fungerat som en vitamininjektion på många håll. Men klarar det svenska samhället en halv miljon invandrare på fem år?

 En sak är säker, en trög och inflexibel arbetsmarknad är inget framgångsrecept. Redan i nuläget lämnas stora grupper högkvalificerade personer utanför arbetsmarknaden på ett fullständigt häpnadsväckande sätt. Hur skall man då kunna hantera en halv miljon nya svenskar på fem år?

Kan bli fråga om nödslakt av heliga kor på arbetsmarknaden. Kanske inte så svårt för politiker med generösa löner och pensionsersättningar att låta allt rulla på i gamla hjulspår men om Sveriges absorptionsförmåga av nya svenskar inte radikalt förbättras lär det bli rejält med gnissel i samhällshjulen framöver.

En god utgångspunkt i en sådan radikal förbättring av Sveriges absorptionsförmåga vore att se invandrarna/flyktingarna som en resurs och även att utnyttja dem som en resurs och inte att se invandrarna/flyktingarna som ett problem som man kan tjäna pengar på med överprissatta flyktingboenden och diverse låtsasprojekt.

När spricker Kina, rerun från LeonardGreen (15e april 2013)

Sovjets fall tog alla mer eller mindre på sängen. Avsaknaden av realistiska analyser av det sovjetiska samhället och dess ekonomiska apparats alla misslyckanden var, för att uttrycka saken i underkant, anmärkningsvärd.

Skattebetalarna i väst fick helt enkelt inte någon valuta alls för de miljarder dollar och kronor som under decennier pumpats in i underrättelseanalyser och andra ansträngningar för kartläggning av Fi. Ändå var det i dessa tidsepoker verkligen angeläget att så att säga kunna siza upp fi för uttagning av korrekta kompassriktningar för försvars- och utrikespolitiska strategier.

kinaSka nu dessa sorglustiga analytiska haverier upprepa sig med Kina. Det är statistiskt väl dokumenterat att militär styrka följer ekonomisk styrka. Det är alltså om allting fortsätter ungefär som hittills endast en fråga om tio, tjugo år innan Kina och kanske också Indien passerat USA vad gäller ekonomisk styrka. Inte allt för långt efter ett sådant skifte följer ledartröjan vad gäller militär styrka.

Vad händer då med globala demokratiska grundprinciper och mänskliga rättigheter? Det är inte svårt att för sitt inre måla upp en hel del otrevliga scenarior med avstamp i sådana skiften. Just det, då anmäler sig en inte helt ointressant fråga. Hur kommer Kina att utvecklas inrikespolitiskt? Kommer den auktoritära postkommunistiska modellen är bära långt in i det 21e seklet?

Vissa analogier kan göras med Sovjets sammanbrott och tidpunkten för detta. Visst det fanns kanske omständigheter som lyckligen samverkade för sammanbrottet, Gorbatjovs uppdykande på scenen, perestrojkan, och glasnosten. Men en annan viktig faktor spelade säkert in, nämligen att de som hade blod på händerna från Stalintiden var hädangångna eller alltför försvagade av hög ålder och skröplighet för att kunna blockera utvecklingen. Alltså de systemväktare som hade mest att förlora på kursändring hade hunnit upp i pensionsålder och däröver.

Man kan alltså addera si så där en fyrtio år efter upphörandet av de grövsta brotten mot mänskliga rättigheter. Vi tillämpar detta synsätt på Kina och räknar fram från kulturrevolutionens slutfas på 70-talet. Vi hamnar då på år 2020. Sen kan vi plussa på fem – tio för längre förväntade livslängder för kinesisk maktelit (jämfört med den tidens Sovjetiska). Därefter, dvs någon gång runt år 2025 – 2030 borde något hända med det kinesiska auktoritära systemet, allting annat oförändrat.

Och detta något bör om vi har tur vara att någon form av konvulsion som värker fram ett mer demokratiskt system med de rättigheter vi omhuldar och kanske i processen också en uppdelning i en federal statsbildning eller helt enkelt  i fullfjädrat separata, och från den kinesiska kroppen självständiga, asiatiska stater .

Den europeiska identiteten

EU flagga

En lömsk pusselbit i en europeisk federationskonspiration eller någonting att värna och vara stolt över?

På EU-valdagen den 25e maj körde jag i ett strålande vackert försommarlandskap E6:an mot Ängelholm. Mot mig kom en strid ström av bilar som inte riktigt betedde sig som vanligt. Det slog mig att det var valdagstrafik och den beter sig annorlunda än det vanliga ”stressade råtta körbeteendet” på E6:an. Valdagstrafik har, åtminstone i dessa trakter, ett mer krypande och eftertänksamt beteende.

Och så fick jag en flash – i 28 EU-länder, Bulgarien, Estland, Portugal, Irland, Sverige och i alla andra medlemsländer hålls det idag EU-val och europeiska medborgare tar sig till och från vallokaler. Det var en euforisk känsla och jag kände mig rörd på ett sätt som jag baske mig inte gjort på många år. Kollapser i det svenska rättssystemet och en del annat smått och gott har under de senaste tjugotvå, tjugotre åren gjort att jag i de närmaste skämts över att vara svensk medborgare, jag har vid något tillfälle t.o.m. snuddat vid tanken att avsäga mej mitt svenska medborgarskap, men ekonomiska realiteter ställer sig naturligtvis i vägen för ett sådant projekt.

Men, finns det en europeisk identitet som kan entusiasmera medborgarna? Hm, gick man ut på gatan i alla 28 medlemsländerna och frågade folk så säger magkänslan att det skulle bli en majoritet för att folk inte anser att det gör det. Ändå finns det något där, uppenbarligen tycker i vart fall Ukrainarna det, vars president, Poroshenko igår, den 27e juni, tillsammans med företrädare för Kroatien och Moldavien undertecknade ett samarbets- och frihandelsavtal med EU i Bryssel.

Ukrainas val ger ett riktigt djupperspektiv på frågan om en europeisk identitet och detta svar är jakande. Pedagogiken vad gäller Ukraina och Europa är urstark. Landet var en delrepublik i Sovjetunionen fram till år 1991. Landet har alltså ingått i Sovjetunionen i sjuttio år och därefter befunnit sig i ett oklart läge med kvarvarande starka interna krafter med rötter i gammal sovjetisk nomenklatura, med lojaliteter mot det gamla stalinistiska och Moskva centrerade och nu det ytdemokratiska ryska styrelseskicket. För någotsånär historiskt medvetna ukrainare kan valet inte ha varit svårt.

Å ena sidan ett autokratiskt styrelseskick med en korrumperad rättsapparat, ett näringsliv dominerat av Kremlberoende oligarker och maffia, med en utpressnings- och hotkultur där många anställda i tidigare säkerhetstjänster tagit steget över till den kriminella världen och en storrysk expansionism.

Å andra sidan en Europeisk Union som grundats på lärdomarna från de två förödande världskrigen under 1900-talet, som har rättsstaten som ideal och som skyddar yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. De finns förvisso inte en europeisk identitet liknande de nationalistiska identiteter som präglat, särskilt vissa, europeiska länder under nittonhundratalet och runt vilka fanatiska krigsstämningar kunnat piskas upp. Snarare finns det ett demokratiskt Europa ideal, en identitet i vardande och en kultur präglad av rättstänkande och av samarbets- och jämkningsprocesser.

Har demokratin så som vi känner den en framtid? Tittar man på världens största och inflytelserikaste länder och regioner, USA, Kina, EU, Indien, Indonesien, Brasilien, Pakistan, Nigeria, Bangladesh, Ryssland och Japan så ger nuläget ett nedslående besked. Kina och Ryssland har postkommunistiska autokratiska och statskapitalistiska regimer, övriga m ed undantag för Japan må vara demokratier på pappret, men har i varierande utsträckning samhällen som ligger väldigt långt från såväl fungerande demokrati som rättssäkerhet och rättsstat.

Till råga på eländet säger prognosen att det är Kina med sin statskapitalism, enpartisystem och förakt för mänskliga rättigheter som har den starkaste prognosen för ekonomisk utveckling och därmed utbyggnad av militär kapacitet. USA är också i demokratiskt hänseende en svalnande stjärna med ett alltmer plutokratiskt kontrollerat politiskt beslutsfattande och betydligt mer än manchettdarrningar vad gäller upprätthållande av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.

Tittar man runt i EUs södra närområde blir iakttagelserna också nedslående, Marocko, Algeriet, Libyen, Tunisien, Egypten, Palestina, Israel, Libanon, Syrien och Turkiet. Inte något av dessa länder med undantag för Turkiet och Israel (som har en del andra välkända problem) har någonting som kommer i närheten av fungerande demokratier.

Nu gäller det att passa sig. Demokrati och rättsstat är inte någonting en gång för alla givet. Dessa värden måste försvaras. Att detta försvar sköts bäst med en stärkt och välfungerande Europeisk Union och definitivt inte med ett återfall till separata nationalstater och ett Europa utan Europeisk Union är för mig en självklarhet .

Centerpartiet behöver ge svar om jordbrukets omställning till fossilfritt

Utsläppsfria bilparker och energisystem i all ära. Dessa saker kommer att kunna hanteras, speciellt i ett land som Sverige med privilegierade förutsättningar vad gäller energiproduktion.

Den fråga som det däremot vore intressant att få besked om från Centerpartiet med dess mycket nära kopplingar till jordbrukets kooperativa organisationer är givetvis hur jordbruket skall bli kvitt sitt beroende av fossilindustrin för konstgödsel och bekämpningsmedel. Världens jordbruk är en av de största miljöbovarna med jättelika utsläpp av växthusgaser.

Glopbal-totalanvandning-av-kvave-o-fosfor-godningmedel

80% av de kalorier som livnär jordens befolkning, för närvarande sju miljarder invånare, kommer från jordbruket, ett jordbruk som i dagsläget skulle klappa ihop direkt om dess inputs från fossilindustrin upphörde.

I frånvaro av svar från Centerpartiet på den här frågan får jag göra ett försök själv. Omställning mot vad som i Naturskyddsföreningens utredning 100% ekologiskt kallas ett agroekologiskt jordbruk blir oundviklig av två huvudskäl.

För det första kommer oljan att bli dyrare och dyrare och kommer i ett 20 – 30 års perspektiv knappast kunna vara ekonomiskt möjlig som input i jordbruket.

För det andra så leder den nuvarande massiva användningen av fossila inputs i jordbruket till kritiskt miljönegativa effekter vad gäller växthusgaser, biologisk mångfald och utslagning av jordbruksmark.

Jordbruket som vi känner det nu befinner sig alltså i en återvändsgränd. Det val som mänskligheten står inför är inte om vi skall göra en avveckling av nuvarande brukarmetoder utom om hur denna avveckling kommer att ske, på ett styrt och kontrollerat sätt eller i form av kollapser med svåröverskådliga umbäranden och svält för miljarder människor.

Kanske är det också så att även om vi lyckas ställa om jordbruket på ett hyfsat smärtfritt sätt (innefattande integration av ”mänskliga restprodukter” i slutna kretslopp)så att det blir uthålligt och fossilfritt så hamnar vi inom en inte alltför avlägsen framtid i en kaloribrist för jordens befolkning (hungersnöder). Dessa kommande bristsituationer borde i och för sig kunna dämpas något med en tillbakarullning av livsmedelssvinn och överkonsumtion av livsmedel som f n sker i områden med stark köpkraft.

Men nästan oberoende av hur framgångsrika vi blir i dessa avseenden kommer  frågan om en styrd reduktion av jordens befolkning förr eller senare att hamna på agendan.

agroekologiskt-i-Tigray

Kineserna som med sin 1,4 miljarders befolkning och begränsningar i vattentillgångar och jordbruksmark har, otrevligt som det kan verka, dragit den riktiga lärdomen och enl. uppgift lyckats undvika en folkökning på 400 miljoner. Metoderna kan ifrågasättas men behovet kan inte betvivlas.

juni 2013