A road map for Syria

palmyra

Rebuilding a nation in the midst or after a civil war, terror and largescale destruction of physical infrastructure and housing is not an easy thing. But it´s doable, it isn´t mission impossible.

Before the project is attempted, any lessons in the history book? A number of them, ofcourse, though one of them is of particular interest in this context, the 30 years war in what is now Germany.

Quite a large percentage of the populations perished, to some extent in warfare but mostly in pests and famines. There was no outright victor, some countries, like Sweden, made territorial gains but from the present Syrian perspective the most interesting feature of the ensuing peace treaty at Westphalia was that it allowed for a degree of religious freedom, each souvereign had the right to decide whether his country should be catholic or protestant, it was up to the prince, the subjects had to follow or emigrate. This rather crude variant of religious freedom seems preposterous in the modern world but was actually quite a leap forward in the 17th century.

However, for the German populations, this war was probably a larger catstrophy than both the first and the second world war .

Still against this terrible backdrop the warring parties succeeded in negotiating a peace treaty. If a peace treaty could be negotiated after this devastating war 370 years ago, why should it not be possible to negotiate a peacetreaty in Syria today in the year of 2015?

Though given the trackrecord concerning religious animosities in the Middle East region there has to be very robust guaranties for religious freedom in a peacetreaty for Syria. A peacedeal should contain the following.

All waring parties should be invited to a peaceconference at a suitable location.

A waring party that chooses not to participate in a peacetreaty and who does not comply with the decisions of the treaty could/should be forced into compliance by military means.

  1. A constitution should be agreed upon and adopted. This constitution should be guaranteed by outside powers and should, in its´ main components, be non amendable, meaning foremost that it should not be possible at a later stage to abolish its’ main tenents including religious freedom and the multiparty parliamentary system or to introduce religious discrimination through means of parliamentary majority or otherwise.
  2. Provisions should be made for the nonpartisan administration, possibly by the United Nations, possibly by some other entity, of the country for a considerable period of time, probably at least five years.
  3. Provisions should be made for a multiparty system, when the period of outside administration has elapsed, elections, including a fixed date for the first parliamentary elections,  state and communal governing bodies, human rights and a legal system based on the rule of law.
  4. Provisions should be made for putting in place a large scale system of basic income for all adult individuals living in the Syria. The basic incomes should be payed directly to each registered person by the international community through some apropriate mechanisms thereby leapfrogging domstic corruption.
  5. Provisions should be made for  large scale reconstruction of infrastructure and housing and for the financing of such projects by the international community.
  6. Persons who have comitted war crimes should be granted amnesty provided that they do not participate in warfare or terror after the coming into force of the treaty.
  7. Provisions should be made for the setting up of truth committees that will give some transparancy to war crimes committed during the conflict. Such truth committees should faciliate the healing of the wounds of war.

Copyright of Mats Jacobsson

Igapäevane eestikeel (vardaglig estniska)

vene tenav_webb

När jag bodde i Tallinn på 90-talet var det ganska knackigt med engelskakunskaperna hos estländarna, förmodligen är det väsentligt bättre nu. Jag stod då inför valet att försöka lära mej antingen ryska eller estniska, båda två språk relativt svåra att lära för en svensk, i vart fall om man jämför med den vanligaste språkdieten inom svenska utbildningsväsendet under min skoltid (engelska, spanska, tyska och franska).

På, den senare förlista, Estonia stötte jag vid ett tillfälle på ett gäng SSUare som var på väg till Lettland för att gå en språkkurs i ryska. SSUarna hade svårt att förstå att jag övervägde estniska i stället för ryska eftersom ryska i det större perspektivet är så mycket matnyttigare. Det blev dock estniska för min del, vilket jag inte ångrar, mina ansträngningar ledde till många goodwill poäng och underlättade nog saker och ting i största allmänhet långt utöver själva språkkommunikationen.

Det var något år efter självständigheten från det sönderfallande Sovjet. Spåren efter det ryska inflytandet var inte upplyftande,arbetsmoralen var inte på topp men de stickerskor jag anställde gjorde ett otroligt jobb för mycket små pengar.

Jag kan inte belägga saken men intrycket var att den ryska minoriteten under Sovjettiden hade gynnades rejält i en mängd avseenden. Detta kunde t.ex. gälla tilldelning av nya lägenheter, bl a i den då relativt nya stadsdelen Lasnamäel sas det att ryska kvinnor från Ryssland under den sovjetiska tiden fått förtur i syfte att ryska kvinnor skulle gifta sig med estniska män, vilket var tänkt skulle ge ett hårdare genomslag för förryskningspolitiken. Den sovjetiska strategin var otvivelaktligen att undergräva de baltiska nationella kulturerna och identiteterna för att på sikt cementera fast länderna inom det sovjetiska systemet.

Det blev alltså estniska för min del och jag inköpte en lärobok (Igapäevane eesti keel) som var framtagen för ryssar för att dessa skulle passera språktestet för att bli estniska medborgare (gällde alltså den grupp ryssar som inte blev medborgare automatiskt). Boken utgick från olika vardagliga situationer. Vokabuläret som skulle inhämtas uppgick till cirka 1000 estniska ord. Härutöver förväntades de ryssar som tog språktestet för medborgarskap känna till 4 – 5 st estniska författare och poeter. Det var det hela. Svårare än så var det inte att klara språktestet för medborgarskap.

Jag lärde väl mej inte att tala flytande direkt men kunde knacka mej fram rätt hyfsat när det var dags för mej att åka tillbaka till Sverige. Märkligt nog träffade jag faktiskt inte på en enda svensk i den lilla svenska diasporan av blandat utseende som kom i närheten av mina ganska blygsamma framsteg i det estniska språket (med undantag givetvis för sverigefinnar som genom finskan hade snabbfil in i estniskan). Men riktigt svårt kan man inte säga att det var att slå i sig det minimala vokabulär som krävdes i språktestet för ryssarna.

Jag misstänker att man inte vet vad man talar om när man ordar vitt och brett om språkdiskriminering av ryssar vid ansökan om medborgarskap. Min uppfattning är att många av de ryssar som inte ansöker om medborgarskap bl a pga av uppgivna höga språktrösklar i själva verket inte vill bli estniska medborgare. Varför dom inte vill är en intressant fråga.

Stor invandring kräver flexibel och dynamisk arbetsmarknad

batflyktingar

Konflikterna avlöser och överlappar varandra i vår omvärld. I konfliktområden röstar de som kan och vill med fötterna, vissa når våra stränder. Prognosen för de närmaste åren ligger kring 100 tusen per år. Var går gränserna för Sveriges absorptionsförmåga?
 Immigration har många positiva effekter. Högutbildade, företagsamma och starka invandrare har berikat och kommer att berika landet. Invandrare har fungerat som en vitamininjektion på många håll. Men klarar det svenska samhället en halv miljon invandrare på fem år?

 En sak är säker, en trög och inflexibel arbetsmarknad är inget framgångsrecept. Redan i nuläget lämnas stora grupper högkvalificerade personer utanför arbetsmarknaden på ett fullständigt häpnadsväckande sätt. Hur skall man då kunna hantera en halv miljon nya svenskar på fem år?

Kan bli fråga om nödslakt av heliga kor på arbetsmarknaden. Kanske inte så svårt för politiker med generösa löner och pensionsersättningar att låta allt rulla på i gamla hjulspår men om Sveriges absorptionsförmåga av nya svenskar inte radikalt förbättras lär det bli rejält med gnissel i samhällshjulen framöver.

En god utgångspunkt i en sådan radikal förbättring av Sveriges absorptionsförmåga vore att se invandrarna/flyktingarna som en resurs och även att utnyttja dem som en resurs och inte att se invandrarna/flyktingarna som ett problem som man kan tjäna pengar på med överprissatta flyktingboenden och diverse låtsasprojekt.

Ideology and the Ukraine

When living in Tallinn in the ninties I quite often heard my acquaintancies  say that ”just you wait, when Gorbatjov and Jeltsin are gone the old russians will be back”. I was sceptical and saw things a little bit more rosy with a pluralistic democratic development in Russia as the most likely scenario for the future. I was wrong.

GolodomorKharkiv (1)So today what are the components of the cleavage between Russia and the Ukraine? Is it only about geopolitics, sphers of influence, natural gas pipes and money not to mention the catastrophic,  by Stalinist policies created, famine in the early thirties in the Urkraine or is there a real  ideological core in the conflict that calls for closer examination. Has the Russian state, inheritor of the Soviet system, completely and irrevocably morfed into kleptocracy?

What was the Soviet system? Well on the positive side and something which is not totally lacking of interest in todays world of mass unemployment, is the fact that the Soviet Union was a society of full employment, albeit with manpower  allocated very inefficently.

If people had skills and higher education they were expected to contribute to society and if unwilling to work were put under some preasure to do so.

On the negative side you were supposed to shut up when it came to critizing the regime. If one did not adhere to the principle of shutting up, death, imprisonment, ostracization or exile could follow.

The blueprint of the Soviet union can be traced back to Lenins, in 1920, stipulated criteria for allowing socialist organizations to join the Comintern. Among these criteria was the acceptance of Democratic Centralism which  meant handing over very farreaching powers to a small communist elite, doing away with what we consider fair democratic procedures, accepting the complete subservience of media to the communist party and abolishing free speach.

Marxism leninism was supposed to be the guiding star. In everyday conversations in our time this concept of Marxism Leninism is often treated as an integral concept. As I remember, the difference between Marxism and Leninism, Marxim being a tool for analyzing capital accumulation and Leninism being a political ideology, was sometimes pointed out  by my leftwing inclined fellow students at the Stockholm School of Economics in the early seventies. This ”fine point” was however not something that, at that time, lingered on my mind  it probably quickly bounced of , there were other concerns.

So how should one look on Russia today, mainly as a caretaker of Marxist ideas or as a derailed leninist klepocracy? My gutfeeling says that it is mostly the latter reality that calls the shots but I can also hear a feeble voice wispering that the Marxist legacy is not completely dead. When this feeble voice meets fresh statistics about accelerating and worrysome inequalities in the West, including Sweden ground for some interesting conversations materializes.

Islamiska statens grymheter

islamiska staten2

Marwan Bishara, politisk analytiker hos Al Jazeera har en del intressanta saker att säga om IS, Islamiska statens, uppmärksammade grymheter, halshuggningar m.m. Bishara ser extremvåldet inom IS som en direkt följd av brutaliserande terrorbekämpning i Irak och Syrien och andra länder.

Grymma och förnedrande övergrepp i kända och okända ”terrorfängelser” som inte uppmärksammas i media har brutaliserat tillfångatagna rebeller. Det är enl Bishara inte konstigt att vi fått se spektakulära grymheter begångna av IS då t.ex många av de 500 fångar som fritogs från det ökända Abu Ghraib fängelset i juli 2013 anslutit sig till IS och kan förmodas ha haft ett stort inflytande i brutaliserande riktning.


Bishara ser dock inte IS grymheter utan rörelsens snabba erövring av territorier som skälet till varför USA nu agerar militärt och politiskt. Händelseutvecklingen har på ett kraftfullt sätt spelat USA i händerna men USAs reaktion inger ändå betänkligheter om man begrundar att rötterna till islamisternas övervåld kan hittas i de regionala regimernas ständigt pågående våld, bl a i så kallade ”terrorfängelser” vilket inte tillnärmelsevis får samma mediala uppmärksamhet som IS övergrepp.


Jag kan inte undgå reflektionen att här finns stora likheter med den våldsdynamik som präglade både den franska och den ryska revolutionen. I den franska revolutionen mördades, avrättades och halshöggs cirka 20 tusen adelsmän. Omvärlden förfasade sig, men inte många ger sig tid att sätta sig in i de extrema standardskillnader som rådde mellan de fattiga, mer eller mindre livegna bondebefolkningarna och kung och adel och de grymheter som under sekler begåtts mot de fattiga befolkningarna. Även mycket små förseelser renderade grymma straff och avrättningar.


Som exempel kan nämnas att en betjänt vid hovet hos Ludvig den XVe i Frankrike på något sätt kände sig kränkt av kungen och tog sig för att stöta en trubbig bordskniv i låret på kungen. Straffet blev sönderslitning mellan fyra hästar.


Att det sprang omkring kärringar från Paris fattigkvarter med avhuggna adelshuvuden uppsatta på käppar i den franska revolutionens mest våldsamma skeenden är egentligen inte ägnat att förvåna när man betänker den brutaliserande inverkan som sekler av grymheter och extrem materiell nöd måste ha haft på de fattiga skikten av befolkningarna.

När spricker Kina?

Sovjets fall tog alla mer eller mindre på sängen. Avsaknaden av realistiska analyser av det sovjetiska samhället och dess ekonomiska apparats alla misslyckanden var, för att uttrycka saken i underkant, anmärkningsvärd.

Skattebetalarna i väst fick helt enkelt inte någon valuta alls för de miljarder dollar och kronor som under decennier pumpats in i underrättelseanalyser och andra ansträngningar för kartläggning av Fi. Ändå var det i dessa tidsepoker verkligen angeläget att så att säga kunna siza upp fi för uttagning av korrekta kompassriktningar för försvars- och utrikespolitiska strategier.

Ska nu dessa sorglustiga analytiska haverier upprepa sig med Kina. Det är statistiskt väl dokumenterat att militär styrka följer ekonomisk styrka. Det är alltså om allting fortsätter ungefär som hittills endast en fråga om tio, tjugo år innan Kina och kanske också Indien passerat USA vad gäller ekonomisk styrka. Inte allt för långt efter ett sådant skifte följer ledartröjan vad gäller militär styrka.

Vad händer då med globala demokratiska grundprinciper och mänskliga rättigheter? Det är inte svårt att för sitt inre måla upp en hel del otrevliga scenarior med avstamp i sådana skiften. Just det, då anmäler sig en inte helt ointressant fråga. Hur kommer Kina att utvecklas inrikespolitiskt? Kommer den auktoritära postkommunistiska modellen är bära långt in i det 20e seklet?

Vissa analogier kan göras med Sovjets sammanbrott och tidpunkten för detta. Visst det fanns kanske omständigheter som lyckligen samverkade för sammanbrottet, Gorbatjovs uppdykande på scenen, perestrojkan, och glasnosten. Men en annan viktig faktor spelade säkert in, nämligen att de som hade blod på händerna från Stalintiden var hädangångna eller alltför försvagade av hög ålder och skröplighet för att kunna blockera utvecklingen. Alltså de systemväktare som hade mest att förlora på kursändring hade hunnit upp i pensionsålder och däröver.

Man kan alltså addera si så där en fyrtio år efter upphörandet av de grövsta brotten mot mänskliga rättigheter. Vi tillämpar detta synsätt på Kina och räknar fram från kulturrevolutionens slutfas på 70-talet. Vi hamnar då på år 2020. Sen kan vi plussa på fem – tio för längre förväntade livslängder för kinesisk maktelit (jämfört med den tidens Sovjetiska). Därefter, dvs någon gång runt år 2025 – 2030 borde något hända med det kinesiska auktoritära systemet, allting annat oförändrat.

Och detta något bör om vi har tur vara att någon form av konvulsion som värker fram ett mer demokratiskt system med de rättigheter vi omhuldar och kanske i processen också en uppdelning i en federal statsbildning eller helt enkelt  i fullfjädrat separata, och från den kinesiska kroppen självständiga, asiatiska stater .