Ekologiskt fotavtryck & inkomstskillnader

WWF redovisar i sin Living Planet Report för år 2014 att Sveriges ekologiska fotavtryck är 3,7, dvs det skulle behövas 3,7 jordklot om alla jordens invånare levde på svenskarnas nivå.

Sverige intar därmed en vanhedrande 10e plats i den globala ligan. Den globala spridningen går mellan 6 jordklot för Kuwait ner till, den i detta sammanhang hedrande, jumboplatsen med 0.3 jordklot för Östra Timor.

KoenigseggMiljöförstöringens globala rättvisedimension belyses väl av citerade uppgifter. Dock finns det ytterligare en dimension som inte får lika mycket uppmärksamhet nämligen spridningen mellan fattiga och rika individer såväl globalt som inom enskilda länder.

Tillgänglig statistik från SCB pekar på att inkomstskillnaderna i Sverige mellan hushållen ökat påtagligt under de senaste 10 åren.SCBs statistik visar tyvärr inte tydligt vad som gäller och vad som har hänt i olika inkomstskikt men mycket ungefärligt anar man att inkomstskillnaderna mellan den fattigaste tiondelen av befolkningen och den rikaste tiondelen nu kan vara så stora som 1:20 eller till och med 1:30.

Kan denna spridning omsättas direkt till skillnader i ekologiska fotavtryck mellan låg- och höginkomsttagare? Självklart inte rakt av men spridningen ger en klar indikation att de rikaste i Sverige har ett mycket, mycket större fotavtryck än de fattigaste.

Det ekologiska fotavtrycket för den fattigaste decilen (tiondelen)i Sverige kan förmodas ligga under ett jordklot medan den rikaste decilens fotavtryck förmodligen är mer än 10 jordklot. På sikt går det inte att blunda för dessa fakta i det politiska beslutsfattandet.

 

 

Äntligen, en uppföljare till ”Das Kapital”!

pikettyDen franske ekonomen Thomas Piketty har skrivit en, internationellt mycket uppmärksammad, bok som skulle kunna beskrivas som en uppföljare till Karl Marxs ”Das kapital”. Varför har den här frågan inte tacklats tidigare? Här verkar ekonomskrået haft ideologiska skygglappar. Jag tycker det är en rackarns klämmig idé.

Bokens budskap är att vi kan räkna med en alltmer skärpt global ojämlik förmögenhets- och inkomstfördelning och att denna utveckling innebär ett megaproblem eftersom ekonomisk makt alltid förr eller senare omsätts i politisk makt. Uppkomsten av en klass allt mäktigare och stöddigare globala multimiljardärer hotar att underminera de demokratiska styrelsesätten (tänk på diskussionen om redovisning av partibidrag i Sverige och den amerikanska högsta domstolens beslut om att ta bort spärrar för privat finansiering av partipolitisk reklam).


Drivkraften till den ökande ojämlikheten är det av, Piketty hävdade, faktumet att den globala tillväxten kan långsiktigt förväntas vara låg 1 – 1,5 procent medan avkastningen på kapital kan långsiktigt förväntas vara högre, 4 – 5 procent. Ekonomen Lars Calmfors invänder (DN 6/8) mot Piketty att sparkvoten ofta går ner vid avtagande tillväxt och att kapitalstocken därför inte växer och därmed inte heller förmögenheterna. 
Invändningen verkar lite slarvigt hopkommen.

Mycket riktigt, sparkvoten minskar och kan till och med vara negativ vid låg tillväxt. Bara det att sparkvoten gäller allt sparande, alltså både sparande som vanliga inkomsttagare gör och det sparande som görs av de superrika globala miljardärerna. Det verkar nämligen vara så att sparandet inte alls sjunker på samma sätt hos de allra rikaste när tillväxten avtar och är det så kan olikheten i förmögenhetsfördmarxelningen mycket väl ändå skruvas åt även i tider av låg eller negativ tillväxt.


Piketty hävdar att det långsiktigt, tvärt emot vad som var en vanlig föreställning vid mitten av förra seklet, inte finns systemkrafter som effektivt motverkar en skärpt global olikhet och att botemedlen finns i det politiska handlandet.


Piketty vill se skärpta progressiva förmögenhets- och inkomstskatter. Men vi har ju varit där i Sverige, den minnesgode minns Astrid Lindgrens Pomperipossa. Här gäller det att se upp med hur vi läser historien. De höga skatter som Lindgren effektivt polemiserade emot drabbade nämligen även relativt vanliga inkomsttagare.


Det var nog inte så högt i tak i Gunnar Strängs finansdepartement på den tiden. Kan ha varit svårt för någon eventuell pigg uppstickare i departementskorridorerna att hävda att det var dags att backa från att med skatteskruven tappa av relativt vanliga människor på deras pengar. Det var ju trevligt när det blev klirr statskassan och Sträng gillande det ljudet. Så kommer borgarna till makten – dags att demontera hela paketet. Bebisen ut med badvattnet.


Det som ur ett globalt maktperspektiv behövs är progressiva förmögenhets- inkomstskatter som tar sikte på de riktigt stora och politiskt besvärliga förmögenheterna. Det handlar då inte om förmögenheter, huvudsakligen i små privata fastigheter, på fem till tio miljoner kronor. Det rör sig då om förmögenheter på hundratals miljoner kronor eller stora miljardförmögenheter. Sverige kan givetvis inte ensidigt sätta igång och klämma åt de stora förmögenheterna. Då skulle herrarna och damerna ta sitt pick och pack och dra.


Piketty vill ha överenskommelser om progressiv beskattning av stora förmögenheter inom globala regionala organisationer, han avser i första hand naturligtvis Den Europeiska Unionen. Piketty har självklart rätt. Går det att få med USA och Kina så har projektet en sportslig.