Cross Border Internet Sales is a Global Gamechanger.

Goods manufactured in China are gaining wider accceptance by western Internet shoppers and exports directly to western consumers through Internet players like Ebay and Alibaba are increasing at an accelerating pace that could radically impact global trade.

Sales, profits and employment  of import firms, wholesalers and retailers in Europe and the United States will be squeezed.

A  major shift in global trade patterns came earlier, starting in the eighties and nineties when ever increasing production volumes were outsourced to mostly China resulting in the closing down of manufacturing in Europe and the United States.

Hereby income was shifted from western low and medium wage earners to western billionaires and asian exporters. Western consumers ofcourse also benefitted to some extent but the big financial winners were without doubt western billionaire owners of import-, wholesale- and retailbusinesses.

Now evidently a second shift is taking place ”the outsourcing” of the wholesale and retail business.This second shift, however initially seductive to western consumers, will ofcourse, just as the first shift, also translate into more imports of CO2, joblosses and the undercutting of the wellfare states main components including taxes and the influence of democratic labourunions. 

Low shipping rates in the postal system is small fry in this broader picture.

Replacing western production with Chinese ofcourse meant replacing western wages and western reasonably democratic labour unions with cut throat wages, more pollution and, if with any, state controlled labour. 

Now this outsourcing trajectory is put  on rocket fuel. It is high time to do some good strategic thinking.

Firstly and long overdue, western billionaires should be taxed at higher rates. Secondly, at least a modest  hiking up of import tariffs on low wage and high polluting Asian exporters is unavoidable.The justifications are there but need to be better articulated and put on the table more robustly.

Finally , there is no getting round the laudable fact that China now also is an outstanding player in low cost renewables so a fine line has to be treaded.

Förkylningsfunderingar

Ihållande, iskallt regn, 3 nätter i sträck, varje natt 3 – 4 timmar. Det gick som man hade kunnat vänta trots att jag använder all tänkbar regnmundering, alltid nått man missar, tydligen räknade jag inte med själva nedkylningseffekten utan väta, av regn på ryggen, en tröja för lite helt enkel.

Slutssats: det går inte att gardera sej mot verkligheten.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Tidsutrymme dyker upp för ett nytt ihopp i bloggvärldens hajvatten. Oemotståndligt.

Jag gillar engelskspråkiga Al Jazeera, denna märkliga hybrid mellan globalt fritänk och oljepengar. Kanske ett och annat som lyser med sin frånvaro men det som finns är bra och det finns mycket, debatter med Mehdi Hassan i Oxford, the Listening post, spännande videodebatter mm mm.

Snubblade precis över ett inslag att om sydafrikanske Jacob Zumas affärspartner, Gupta familjen, börjat få det hett om öronen med offentlig granskning och tydligen valt att ta sin Mats ur skolan och i sin privatjet sjappa till Dubai.

I nästa musklick ser jag en uppgift om att Dubai nu planerar för sitt nästa ”världens högsta hus”, ett Burj Khalifa nr 2, naturligtvis högre än nr ett, sluthöjd hemlighållen men man gissar att den kan hamna över kilometern upp i skyn.Dubai_new_tower

I det här lilla landet är det många som täljt guld med täljkniv, sällan passar väl detta slitna uttryck bättre än just här.

Jag tycker det var alldeles nyss som det var finanskris, panka expats flydde och lämnade sin 4wd på flygplatsens parkeringsplats. Då skulle man passat på, stegat in på  Handelbankskontoret i Höganäs tatt ut en kredit på 50 miljoner, fixat en prisdumpad Dubaiportfölj, för att nu några år senare ingående i  miljardärsklubben,  kunna öppna brevlådeföretag hos Mosack Fonseca, och ha sitt på det torra i stället för att bli förkyld i ihållande regn.

På tal om Burj Khaliffa nr 2, hur är det egentligen med carbon footprint i Dubai och andra gulfstater? Enl statistiken ligger energiförbrukningen per capita i Dubai (2012) på 8,6 ton oljeekvivalenter jämfört med Sveriges 4,9 ton oljeekvivalenter. Haken här för Dubai och andra emirat är att f n hela konsumtionen utgörs av fossilproducerad energi, naturgasturbiner för elen, törstiga lyxfordon, diverse gigantiska energislukare som skidbackar i öknen, en allestädes närvarande lufkonditionering mm.

Det känns märkligt, när världen debatterar om det skall gå att undvika global temperaturhöjning över självskenande nivåer, så öser man på för fullt med maximalt klimatpåverkande investeringar i ett land som Dubai.

När en skumraskande Gupka-familj flyr Sydafrika så är det inte mer än logiskt att kosan styrs till Dubai.

Här finns världens inkomst-och förmögenhetsfördelningsproblem i extrem tillspetsning parade med de allra värsta klimatförstörarbeteenden och ett brutalt utnyttjande av billig arbetskraft i knivskarpt koncentrat. Det lär inte bli någon folkomröstning som i lilla Höganäs om pråliga nybyggnationer på höjden. Här är det handslag bakom lykta dörrar som gäller. Punkt slut.

Skall man titta på saker och ting ur ett strikt globalt överlevnadsperspektiv så är det egentligen inte de gigantiska inkomst-och förmögenhetsklyftorna i sej själva som är problemet. Problemet är att det skapas globala  ”Role Models” som legitimerar otyglad energiförbrukning. Det är okey med miljardärer som per miljardärscapita kanske har carbon footprints som är 100 eller tusen gånger större än den genomsnittlige jordinvånarens.

Men visst blir det tjusigt med ett Burj Khalifa nr 2, inte tu tal om den saken.

 

 

Schizofreni på Helsingborgs Dagblads ledarsida

SchizofreniRåder en viss schizofreni inom ledande papperstidningar. Mycket tal om att det behövs lägre ingångslöner för att nagga de höga arbetslöshetssiffrorna bland nyanlända i kanten. Det ligger på sätt och vis en del i detta. På ledarsidorna föreställer man sig väl att det handlar om löner på 15 tusen kronor i månaden på kollektivavtalsanslutna företag.

Verkligheten inom företag i tidningsbranschen närliggande områden indikerar dock att det redan i nuläget finns många arbetsuppgifter som utförs till faktiska timlöner som ligger långt under de åststundade 15 tusenkronorna.

Svensk Direktreklam är kanske det mest brutala exemplet. Absurt undertidsatta utdelningsdistrikt är legio. För att klara av beting/timlöner krävs prestationer som förutsätter extrema fysiska ansträngningar, galopp upp- och ner för trappor och ett stenhårt flås på alla förflyttningar. Många distributörer väljer att lägga sig på en rimlig och säker prestationsnivå men får betala med sänkta timlöner, kanske ner mot 50 – 60 kronor i timmen, vilket ger månadslöner vid en teoretisk full sysselsättningsgrad på under 10 tusen kronor. Den kollektivavtalsreglerade minimilönen på, vill jag minnas 80 kr i timmen, tillämpas i praktiken inte alls, kräver anmälning av övertid, de flesta som försöker får förmodligen avslag, eller om de får bifall uteblir kontraktsförlängning och nya jobb.

Den fackliga organisationsgraden är extremt låg och facket rör inte ett lillfinger för oorganiserade samtidigt som facket inte gör större ansträngningar för att värva medlemmar. Vid konflikt med oorganiserade inblandade utgår ingen ersättning till de oorganiserade. Om facket vinner i AD stoppar facket pengarna i egen ficka!

Inom tidningsbranschens helägda distributionsföretag råder delvis analoga förhållanden. Erfarenhet pekar på undertidsatta utdelningsdistrikt på mellan några procent och 25-30 procent. Centralt har facket accepterat att ta bort den fackliga rätten till kontrollmätning av ett ifrågasatt distrikt, vilket innebär att facket i stort sett kastat in handduken och lämnat fältet fritt för arbetsgivaren att efter eget gottfinnande tidsätta distrikt. Tidsättning av distrikt är helt avgörande för den faktiska timlönen, centralt avtalade timlöner är i stort sett ovidkommande.

Fackliga förtroendevalda fortsätter dock som om allt var frid och fröjd, umgås ofta vid utövandet av fackliga förtroendeuppdrag enl Medbestämmandelagen väl intimt med arbetsgivarna, belönas med fördelaktigt mätta distrikt, åtnjuter fackliga ledigheter mm samtidigt som organisationsgraderna blir allt lägre och kontakten med arbetskamrater lämnar det mesta att önska och rekryteringsansträngningarna uteblir.

De beräkningsalgoritmer som används av tidningsarbetsgivarna  för att beräkna tidsåtgången för utdelningsdistrikten hemlighålls och förefaller i många fall resultera i skarpa undertidssättningar av distrikt. Mellan tummen och pekfingret ligger de faktiska timlönerna 15 – 20 procent under de kollektivavtalsreglerade lönerna.

De på ledande borgliga tidningars ledarsidor omhuldade sänkta ingångslönerna kan naturligtvis förstås sedda i ljuset av de oroväckande låga sysselsättningsgraderna hos nyanlända och inte så nyanlända.

Men, i kombination med en nu existerande brutal fusk- och lönepressarkultur hos t.ex. tidningsarbetsgivarna, facklig skleros, fackliga glaspärlespel, vänskapskorruption och passivitet kan resultatet bli en riktigt giftig cocktail.

Det behövs en kulturrevolution inom den fackliga rörelsen utan en sådan vitalisering kan vi bl a mot bakgrund av det tryck på löner som nyanlända och rationaliseringar för med sig se fram mot ett skeende där det nyskapas stora befolkningssegment av arbetande fattiga.

Vill vi ha denna verklighet?

De superrika

Superrerika_bilar

Pikettys siffror är inte bara nuffror dom syns i verkliga livet. SVTs dokumentärer ”De superrika” vars första del kan ses ännu några dagar på SVT Play kittlar oss med interiörer som inte borde överraska men som gör det i alla fall. Var det 108 styckna  pound-sterling miljardärer i Storbritannien, dvs 108 förmögenheter i Storbritannien på över 12 miljarder kronor? Avundsjuk på ett personligt plan? Nix! Knappast, existentiellt/filosofiskt är väl dessa pengastaplar närmast att likna vid jättelika mausoleor.

Någon av de i dokumentärerna intervjuade miljardärerna uttrycker bekymmer för att den accelererande förmögenhetsöverföringen till superrika utgör ett systemfel inom den kapitalistiska ekonomin, dvs det som Piketty säger i sin bok om kapitalet, som leder till punkterade bubblor, depressioner och lågkonjunkturer. Lånefinansierad konsumtion kan i viss mån hålla systemet igång, men det funkar inte hur länge som helst, förr eller senare blir det stopp.

Alltså, huvudet på spiken: de superrika har ett egenintresse av att beskattas hårdare, kanske mycket hårdare, mer preciserade anvisningar för hur detta skall åstadkommas lär vartefter tränga sej fram i den globala politisk/ekonomiska diskussionen. En liten minoritet av miljardärerna  sådana som Gates, Buffett och Zückerberg är några  (dom träffas säkert och snackar) som insett vad klockan är slagen och som därför satt av betydande delar av sina astronomiska förmögenheter till ideella stiftelser.

superrika_montage2Alltid trevligt med miljardärer som tänker lite i samhälleliga banor.  Ideella stiftelser må vara sympatiska men är trixiga eftersom de kan slå blå dunster i ögonen på folk som kan få uppfattningen att nu är problemet fixat när det i själva verket inte är det.

Samtidigt är många rädda för att ökad beskattning av miljardärer kommer att sätta käppar i hjulen på det globala ekonomiska system. Piketty uttrycker en preferens för höjda förmögenhetsskatter. Alla indragningar behöver dock inte ha karaktären av permanenta beskattningar av kapital och kapitalinkomster.

Det går också alldeles utmärkt att tänka sej engångsindragningar typ reformationstidens och t.ex. den franska revolutionens indragningar av kyrko- och klosterförmögenheter eller Karl den XI indragning efter förmyndarregerings och drottning Kristinas enorma och lättsinniga bortskänkande av mark och gods.

Även högerinriktade demokratiska politiker inser rimligen, förr hellre än senare, att en alltför stark global ekonomisk miljardärselit oundvikligen leder till repression och smygfascism eller kanske t.o.m. i tillspetsade lägen till fascistiska kupper i större demokratiska länder.

I åtgärdsprogrammet är global koordination ett nyckelord.

Vattenfall provocerar svenska folket

Vattenfall_josefsson2vattenfall_hallVattenfall redovisar i sin senaste kvartalsrapport en förlust på 38 miljarder kronor vilket måste vara den största eller en av de största kvartalsförluster som någonsin redovisats av ett svenskt företag. Samtidigt regnar guldet över ledande personal. Vattenfalls direktörslöner och bonusar provocerar. Totala personalkostnaden för ledningen, 17 personer, uppgick förra året till inte mindre än 134 miljoner kronor, snittersättning på 7,8 miljoner kronor.

Vattenfal_loner_2014

 

Megaförlusten andra kvartalet 2015 förklaras i och för sig av nerskrivningar:

  1. Stängning av kärnkraftverken Ringhals 1 och 2, 17 miljarder kronor
  2. Nerskrivning av brunkolsverksamhet i Tyskland, 15 miljarder kronor
  3. Nerskrivning av kolkraftverk i Hamburg, 8 miljarder kronor

Nu kan man i och för sig tycka att dessa ersättningsnivåer även under perioder med god lönsamhet är fullständigt hutlösa. Löner och ersättningar till toppchefer i näringsliv, inklusive det statsägda, har skenat i väg på ett sätt som inte är hållbart politiskt i en verklighet där vi har en skyhög ungdomsarbetslöshet och stora grupper av andra personer som är långtidsarbetslösa, utförsäkrade och som måste vända på varenda krona. De orimliga ersättningsnivåerna måste helt enkelt bli föremål för en intensiv massmedial bevakning och för ett rationellt politiskt beslutsfattande.

Illusionsbasaren

Går det att skapa full sysselsättning? För fyra decennier sedan räknades kanske en eller två procents arbetslöshet som full sysselsättning. Idag är kanske fem-sex procents arbetslöshet full sysselsättning. Enligt Svenskt Näringslivs Ekonomifakta ligger sysselsättningsgraden i åldrarna 20  – 64 idag på cirka 80 % vilket är ungefär samma nivå som på 70-talet. Detta är en fullständig gåta för mej som var med på arbetsmarknaden på 70-talet.

Hur kan det komma sig att det är så otroligt svårt att få jobb idag om vi idag har samma sysselsättningsgrad som för 45  år sedan. För 45 år sedan var det inte 700 sökanden på ett jobb vilket inte är ovanligt idag. Enl uppgift som jag fått gick det t.ex. just cirka 700 – 800 sökande på ett jobb på Migrationsverket, när Lidl öppnade filial i Höganäs kom det in ett par tusen jobbansökningar på ett fåtal tjänster. Saker och ting har sannerligen förändrats.

På sjuttiotalet kunde man i Stockholm ringa ett telefonsamtal, boka intervju direkt, rafsa ihop några betygskopior i ett brunt kuvert, gå på intervju, skriva på anställningsavtal och kvittera ut nycklar, allt på samma dag. För att nu inte tala om femtiotalet.

Min trevlige kollega Bror Henrik Kockum på Näringsfrihets ombudsmannens kansli berättade att när han var klar med sin fil mag i Lund någon gång i mitten av 50-talet så satte han sej på tåget till Stockholm och vandrade runt mellan olika departement och myndigheter som alla hade jobberbjudanden och var beredda att anställa direkt. Han nappade dock inte direkt utan informerade vederbörande personalansvarig att han skulle överväga villkoren och eventuellt komma tillbaka efter besök hos andra hugade arbetsgivare. Tiderna har förvisso förändrats.

Misstänker att vi har att göra med någon form av statistisk manipulation som får dagens sysselsättningsgrad att framstå som betydligt högre än vad den verkligen är. Jag är  dock inte nu kapabel att sätta fingret på vari ett lurendrejeri skulle kunna ligga.

Läser en kolumn i Helsingborgs Dagblad av en ledarskribent, Malin Nävelsjö, där hon menar att man skall förvänta sej att arbetslösa skall försöka ta sitt öde i egna händer och inte förlita sig på¨andras produktivitet och välvilja. Puh….

När jag själv sökte akademiskt jobb i början av 80-talet var det kanske 10 – 20 sökanden på varje tjänst vilket innebar att i princip alla som var kvar efter en grovsortering kallades till intervju. Om arbetslösa idag resignerar efter att ha sökt 500 jobb, kan man klandra? För mej känns det som sadistiskt hån att klandra eller skuldbelägga arbetslösa  med tanke på de enorma ansträngningar, psykisk stålmansuthållighet, allsköns marknadsföring av ovidkommande personliga attribut och allmän kontaktklurighet som i dagens läge tycks vara receptet för framgång i arbetssökeribranschen.

Jag skulle vilja lyfta fram en motbild till den verklighetsbeskrivning som skildrar arbetslösa som lata och initiativlösa. Motbilden ser ut som följer.

Om det kommer in flera hundra eller kanske t.o.m. flera tusen ansökningar till ett jobb så blir de sökandes sakliga kvalifikationer snudd på ovidkommande. Det som kommer att fälla avgörandet för anställning  är vem som har det vackraste leendet, den djupaste urringningen eller de bäst placerade kontakterna.

På grund av långtgående rationaliseringar, automatiseringar och teknikutvecklingar behövs idag helt enkel bara en viss del av befolkningen som anställda eller företagare. Denna del som dessutom är  krympande och  som kontrollerar produktionen inom näringsliv och offentlig förvaltning kommer att i allt högre grad bevilja sig själva och sina närstående anställningar, ekonomiska privilegier, skyhöga bonusar och höjda politikerlöner och kommer samtidigt att motsätta sig effektiva utjämningsmekanismer.

Det kommer också att ligga i denna kontrollelits intresse att utmåla arbetslösa och marginaliserade som lata och ovilliga att ta sina öden i egna händer. Men om man ser på situationen utifrån perspektivet att arbetslösheten är strukturbetingad och har endast till en liten, liten del någonting att göra med arbetslösas sakliga kvalifikationer så spelar det ju ingen roll om de arbetslösa har ansträngt sej till explosionsgränsen för att få jobb. Själva strukturen bestämmer att kanske  30, 40 procent i en ålderskategori ändå, alla kvalifikationer till trots, måste hamna i arbetslöshet.

 

 

 

 

 

Det känns lite grand som om vi i vissa avseenden nu är tillbaka på ruta ett, någon gång före storstrejken år 1909.