Macron, Malmström och det transatlantiska partnerskapet

Macron, Malmström och det transatlantiska partnerskapet

Emmanuel Macron är enl en sammanställning i le Monde positiv till TTIP (det transatlantiska handels- och investeringspartnerskapet) som förhandlas för EUs räkning av Cecilia Malmström . Hur man nu kan vara det när fördraget inte är färdigförhandlat och förhandlingarna dessutom verkar ha kört fast? Har väl också varit en lite besvärlig fråga att hantera för Macron i den franska presidentvalskampanjen. Han är den enda presidentkandidaten som inte är uttalad motståndare mot det tänkta fördraget.

Minsta gemensamma nämnare principen för hälso- och miljökrav och skiljedomsförfaranden som kraftigt stärker finanskapitalets ställning mot nationalstaterna verkar vara de stora stötestenarna.

Man kan ana problem redan från namnet ”TTIP”. Det är i P:et som det problematiska ligger. Vad vi har att göra med är ett partnerskap och inte en gemenskap som i den Europeiska Unionen. Skillnaden mellan en gemenskap och ett partnerskap? Jo det handlar om hur besluten fattas. I en en gemenskap har man en beslutsordning som innebär att alla medlemsstaterna deltar i en beslutsprocess som leder fram till ett gemensamt beslut och i slutänden till att medlemsstaterna får samma standarder eller regler på olika områden.

I ett partnerskap bibehåller parterna, EU och USA ,eller EU och Kanada sina respektive standarder och regler men för att handelsutbyte skall underlättas inför man bestämmelser om vilken av partnernas regler inom t.ex. hälso- och miljöskydd som skall gälla vid import/export. Av det man förstått från läckta uppgifter skulle ”en lägsta nivå princip” bli norm i ett kommande TTIP avtal.

Om båda parters hälso- och miljökrav vore höga och lika skulle man väl till nöds kunna acceptera en ”lägsta nivå princip”. Detta är knappast fallet. Det är därför rena dynamiten att släppa fram principen reservationslöst i ett bindande avtal.

Hälso- och miljöskydden kan då urgröpas i både EU och USA genom import från den partner som har det sämsta skyddet. Härtill kommer en annan risk som man kanske inte alls kunde förutse när förhandlingarna inleddes. Hur hanterar man en situation där endera av parterna väljer att efter avtalets ingående helt avveckla hälso- eller miljöskyddsbestämmelser på ett visst område?

Detta är precis det som skulle kunna inträffa pga Donald Trumps deklarerade intentioner att t.ex. avskaffa det amerikanska EPA (Environmental Protection Agency) och Trumps utnämnande av chefer inom departement och myndigheter som är uttalade motståndare till regleringar överhuvud taget!

Aj, aj Cecila Malmström, det här blir jobbigt. En tillfällig lättnad kommer kanske för att EUs experter för en tid framöver kommer att behövas för BREXIT förhandlingar så man kan låta TTIP-förhandlingarna ligga på is. Kanske kommer Donald Trump att göra verklighet av uttalanden om att USA ska hoppa av TTIP helt och hållet. Kanske kommer krav från miljöopinioner i Tyskland och Frankrike stoppa det tänkta avtalet.

Om TTIP projektet ändå mirakulöst fortsätter, kanske när Trump är ur leken, finns det som jag ser det två metoder att lösa problemet med olika produktregler hos parterna. Den ena skulle vara att helt enkelt, åtminstone på kritiska områden, införa en ordning med gemensamma beslut och höga hälso- och miljöambitioner.

En sådan ordning skulle bli en ny slags överstatlighet på näst intill global nivå, detta skulle vara en enastående prestation för det internationella samfundet. Om man verkligen lyckades med detta skulle förmodligen Kina och andra stora handelsländer rätta in sig i leden utan alltför mycket knorrande. Men en sådan framgång, inom en nära framtid, är extremt osannolik.

En annan metod skulle vara att modifiera ”minsta gemensamma nämnare metoden” på något sätt så att dess tillämpning inte kan urgröpa hälso- och miljö skyddande regelverk. En sådan metod lär bli arbets- och tidskrävande att ta fram men blir nog den väg man tvingas vandra om nytt liv under nya omständigheter skulle blåsas i TTIP förhandlingarna.

Tillbaka till Macron. Kan TTIP sätta käppar i hjulet för en seger för Macron i andra omgången i presidentvalet i Frankrike? Knappast! Frågans betydelse i det franska valet har tonats ner avsevärt med Trumps anti-globaliseringspolitik. Enl LeMondes sammanställning har dessutom Macron i sin valplattform angett att han är för social- och miljöklausuler i handelsrelationerna med Kina.

Här anar man konsultationer med fackföreningsvärlden som redan på 70-0ch 80-talen pushade för socialklausuler i handelsrelationerna med de snabbväxande asiatiska ekonomierna. Det det då handlade om var dumpade löner i asiatiska tigrar och i utvecklingsländer och hinder för fackföreningar i låglöneländer att verka fritt. Situationen är fortfarande miserabel för arbetare och fackföreningar i utvecklingsländer och i s k emerging markets typ Kina, Brasilien och Indien.

Kunde därför helt oavsett TTIPs eventuella hädangång vara god idé att damma av dessa 40 år gamla diskussioner och i kommande handelsavtalsförhandlingar tackla dem tillsammans med klimat- och miljöfrågor.

Tittar på skiljedomsförfarande i TTIP i kommande blogginlägg. Har för mej att Åsa Romsons doktorsavhandling handlade om just denna fråga. Har avhandlingen på disken. Nu till en annan disk.

EU – ett styrkebälte, trots allt

eu

Läser på ledarsidan i budexet av dagens Helsingborgs Dagblad om EU och flyktingkrisen. Ledaren andas det vanliga EU uppläggets kverulansvals men slutar med det postiva anslaget ”Ett sätt är att även om det blåser lite kallt, tro på det vi trodde på – trots allt”. Denna formuleringen kan man instämma i – no problems, men det är något i HDs sätt att närma frågorna som känns långt ifrån klockrent. Borde man inte ställa sig frågan: hur skulle Europa ha hanterat denna nu uppkomna flyktingkrisen utan EU, dess regelverk och institutioner?

Slut ögonen och se framför er ett London, ett Paris, ett Berlin, ett Warszawa eller ett Budapest som inte bands samman av en union. Det hade fått utlysas en en europeisk konferens för att hitta en lösning på flyktingkvoter utan deltagandetvång och utan beslutsregler. Nu är det en självklarhet att EU tar gemensamma beslut om flyktingfrågor, men utan EU är det långt ifrån självklart att det hade blivit några gemensamma beslut överhuvud taget, kanske hade det inte ens sin gång blivit en flyktingkonferens, beror på hur de mellanstatliga relationerna hade sett ut.

”Var blev ni av, ljuva drömmar om en kraftfull union” är HD ledarens rubrik. Men jag tycker mig minnas att det var bara igår som samma tidning talade om en alltför långtgående överstatlighet i EU som ett problem! Vilket ben ska det stås på?

Aldrig fel att ställa den historiska frågan om inte, t.ex. om inte tyskarna förlorat i första världskriget? De gångna 60 – 70 åren rymmer ett stort antal viktiga europeiska skeenden som utan EU och dess föregångare i många fall hade löpt i andra och mycket undermåligare banor.

Man tänker t.ex. på Portugals, Spaniens och Greklands övergång från diktatur till demokrati. I samtliga fall spelade EU en positiv roll för att möjliggöra övergången till demokrati genom att ställa i utsikt medlemskap vilka sågs som garantier mot alltför dramatiska inrikespolitiska omläggningar i socialistisk eller kommunistisk riktning.

Andra frågor är om  återföreningen mellan Öst- och Västtyskland överhuvud taget varit möjlig utan EU och hur de östeuropeiska lydstaterna inom Sovjetblocket hade hanterat sina gräns- och minoritetsfrågor efter Sovjetunionens sönderfall.

Visst gnisslar det här och där i EU och visst inträffar det oroande saker som t.ex. när den holländske internrevisorn och visselblåsaren, Paul van Buitenen, klämdes åt av säkerhetsstrukturer efter att ha avslöjat korruption på hög nivå inom EU. Men  ett Europa scenario i efterkrigstiden utan EU framkallar inget annat än rysningar.

 

Drachmer – räddningen för grekerna?

GreklandAnalyserna om varför Grekland har problem avlöser varandra. Kritiken mot Grekland handlar mycket om alltför generösa pensioner, ett komplicerat och oreformerat skattesystem, ogenomförda sparpaket o.s.v. Men frågan är: hade Grekland någonsin en chans?  Det har talats om att det efter finanskrisen 2008 har uppdagats att budgetunderskottet var mycket större än vad som redovisats? Big surprise! Faktum är att det var fusk från första början.  Budgetunderskott och statsskuld som procent av BNP var mycket större än de i medlemskraven stipulerade 3% och 60%.

Någon uppgift säger att budgetunderskottet tack vara statistiska manipulationer kan ha varit så stort som 10 procent av BNP när Grekland blev medlem i valutaunionen år 1999.

Viljan tog över sanningssökeriet. Ett antal statstjänstemän i myndigheter och departement i Grekland i samarbete med stora finansfirmor fabricerade dessa statistiska manipulationer. Ett antal beslutsfattarhuvuden i den grekiska statsförvaltningen skulle ha rullat. Någon sådan rullning har inte synts till.

EU-kommissionens folk såg mellan fingrarna. Att kompetensen att uppdaga sanningen inte skulle ha funnits i berörda direktorat i Bryssel bär inte trovärdighetens prägel. Man har inte velat se. De som velat har förmodligen kört in i återvändsgränder för karriären. Fuskarna med sina feta gumpar har suttit säkert i förarsätena.

Situationen nu i Grekland liknar på sätt och viss Sveriges ekonomiska belägenhet i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet (med undantag för gumparna för i Sverige redovisades allt öppet). En våldsam expansion av den offentliga sektorn hade då gjort Sverige konkurrenssvagt. Lösningen blev ett antal devalveringar, inte mindre än fem stycken mellan år 1976 och 1982 på sammanlagt 45 procent!

En medicin som hette duga. Sen följde börsrally och svenska kronan som på 60-talet varit i paritet med D-marken växlades efter kuren  in med fem kronor  till en D-mark!  Att grekerna nu skulle kunna besparings- och kostnadsbromsa sig ur eländet verkar högst osannolikt. Det låter sig nog knappast göras med bibehållen demokrati.

Den politiska viljan att hålla kvar Grekland i euron är stark men verkligheten är förmodligen starkare. Gissningsvis behöver grekerna nu ännu ett stålbad: exit ur euron och devalvering med si så där 50 procent. Det blir svältkur men fullbelagt på de grekiska hotellen bums. Ett sådant sscenario är kanske det som skrämmer makten i Bryssel mest.

Europeisk energiunion

En no-brainer.   Synergi- och effektivitetsvinterna är så uppenbara. Men unionen har varit märkligt seg ur startgroparna.Man kan tycka att en energiunion borde införts långt före den ekonomiska- och monetära unionen. Måste funnits mäktiga branschintressen med stöd av nationella regeringar som satt käppar i hjulen. Att fullt ut kunna utnyttja de förnybara bränslenas (solels och vindels) komplementariteter vad gäller väder och årstider är ju ett projekt som hoppar upp av sig självt.

solelPeter Eriksson nämnde i  SVT-Forum igår (hoppas detta inte var ett aprilskämt, var det de så var det förbaskat dåligt) möjligheten för t.ex. Spanien att exportera solel till Frankrike och vice versa möjligheten för Frankrike att exportera kärnkraftsel till Spanien. Men en energiunion kan göra mycket mer. Export/import i överskotts- och underskottsländer handlar  inte bara om geografiskt intilliggande länder utan kan precis lika gärna (så vitt jag förstått) göras från t.ex. ett solelsöverskott i Spanien till ett elunderskott i Ungern, Polen,  Tjeckien  eller Sverige genom en ”ripple through effekt”!

Den kanske intressantaste aspekten är dynamisk. Framtida investeringar i europeisk energiproduktion bör kunna optimeras utifrån ett övergripande europeiskt perspektiv med klimathänsyn , det blir lättare att hantera över- och underskottssituationer som uppkommer eller förstärks pga utbyggnad av produktionsanläggningar för förnyelsebar energi.En kraftig slagsida för t.ex. vindel i Nordsjön kan kompenseras med solel från Sydeuropa, kol- och kärnkraft kan lättare fasas ut om den europeiska energiinfrastrukturen tillåter större investeringar i väder- och årstidsberoende elproduktion. Man kan också tänka sig övernationella överenskommelser om energilagring som gör den sammanknutna infrastrukturen mer motståndskraftig mot plötsliga elbortfall.

Hindren är byråkratiska, tekniska och kommersiella. Nationell prisreglering, nationellt fastställda tekniska krav på överföringsspänning mm och flaskhalsar i överföringskapacietet. Etablerade energiföretag med nationella, regionala- eller lokala- distributionsmonopol kan gå miste om möjligheter att ta ut monopolvinster. Alla dessa hinder bör kunna avlägsnas med förhandlingar.

Särskilt i ett dynamiskt perspektiv kan miljöfördelarna med en europeisk energiunion bli mycket stora.

Ideology and the Ukraine

When living in Tallinn in the nineties I quite often heard my acquaintancies say that ”just you wait, when Gorbatjov and Jeltsin are gone the old russians will be back”. I was sceptical and saw things a little bit more rosy with a pluralistic democratic development in Russia as the most likely scenario for the future. I was wrong.

GolodomorKharkiv (1)So today what are the components of the cleavage between Russia and the Ukraine? Is it only about geopolitics, sphers of influence, natural gas pipes and money not to mention the catastrophic, by Stalinist policies created, famine in the early thirties in the Urkraine or is there a real ideological core in the conflict that calls for closer examination. Has the Russian state, inheritor of the Soviet system, completely and irrevocably morfed into kleptocracy?

What was the Soviet system? Well on the positive side and something which is not totally lacking of interest in todays world of mass unemployment, is the fact that the Soviet Union was a society of full employment, albeit with manpower allocated very inefficently.

If people had skills and higher education they were expected to contribute to society and if unwilling to work were put under some preasure to do so.

On the negative side you were supposed to shut up when it came to critizing the regime. If one did not adhere to the principle of shutting up, death, imprisonment, ostracization or exile could follow.

The blueprint of the Soviet union can be traced back to Lenins, in 1920, stipulated criteria for allowing socialist organizations to join the Comintern. Among these criteria was the acceptance of Democratic Centralism which meant handing over very farreaching powers to a small communist elite, doing away with what we consider fair democratic procedures, accepting the complete subservience of media to the communist party and abolishing free speach.

Marxism leninism was supposed to be the guiding star. In everyday conversations in our time this concept of Marxism Leninism is often treated as an integral concept. As I remember, the difference between Marxism and Leninism, Marxim being a tool for analyzing capital accumulation and Leninism being a political ideology, was sometimes pointed out by my leftwing inclined fellow students at the Stockholm School of Economics in the early seventies. This ”fine point” was however not something that, at that time, lingered on my mind it probably quickly bounced of , there were other concerns.

So how should one look on Russia today, mainly as a caretaker of Marxist ideas or as a derailed leninist kleptocracy? My gutfeeling says that it is mostly the latter reality that calls the shots but I can also hear a feeble voice wispering that the Marxist legacy is not completely dead. When this feeble voice meets fresh statistics about accelerating and worrysome inequalities in the West, including Sweden ground for some interesting conversations materializes.