Den europeiska identiteten

EU flagga

En lömsk pusselbit i en europeisk federationskonspiration eller någonting att värna och vara stolt över?

På EU-valdagen den 25e maj körde jag i ett strålande vackert försommarlandskap E6:an mot Ängelholm. Mot mig kom en strid ström av bilar som inte riktigt betedde sig som vanligt. Det slog mig att det var valdagstrafik och den beter sig annorlunda än det vanliga ”stressade råtta körbeteendet” på E6:an. Valdagstrafik har, åtminstone i dessa trakter, ett mer krypande och eftertänksamt beteende.

Och så fick jag en flash – i 28 EU-länder, Bulgarien, Estland, Portugal, Irland, Sverige och i alla andra medlemsländer hålls det idag EU-val och europeiska medborgare tar sig till och från vallokaler. Det var en euforisk känsla och jag kände mig rörd på ett sätt som jag baske mig inte gjort på många år. Kollapser i det svenska rättssystemet och en del annat smått och gott har under de senaste tjugotvå, tjugotre åren gjort att jag i de närmaste skämts över att vara svensk medborgare, jag har vid något tillfälle t.o.m. snuddat vid tanken att avsäga mej mitt svenska medborgarskap, men ekonomiska realiteter ställer sig naturligtvis i vägen för ett sådant projekt.

Men, finns det en europeisk identitet som kan entusiasmera medborgarna? Hm, gick man ut på gatan i alla 28 medlemsländerna och frågade folk så säger magkänslan att det skulle bli en majoritet för att folk inte anser att det gör det. Ändå finns det något där, uppenbarligen tycker i vart fall Ukrainarna det, vars president, Poroshenko igår, den 27e juni, tillsammans med företrädare för Kroatien och Moldavien undertecknade ett samarbets- och frihandelsavtal med EU i Bryssel.

Ukrainas val ger ett riktigt djupperspektiv på frågan om en europeisk identitet och detta svar är jakande. Pedagogiken vad gäller Ukraina och Europa är urstark. Landet var en delrepublik i Sovjetunionen fram till år 1991. Landet har alltså ingått i Sovjetunionen i sjuttio år och därefter befunnit sig i ett oklart läge med kvarvarande starka interna krafter med rötter i gammal sovjetisk nomenklatura, med lojaliteter mot det gamla stalinistiska och Moskva centrerade och nu det ytdemokratiska ryska styrelseskicket. För någotsånär historiskt medvetna ukrainare kan valet inte ha varit svårt.

Å ena sidan ett autokratiskt styrelseskick med en korrumperad rättsapparat, ett näringsliv dominerat av Kremlberoende oligarker och maffia, med en utpressnings- och hotkultur där många anställda i tidigare säkerhetstjänster tagit steget över till den kriminella världen och en storrysk expansionism.

Å andra sidan en Europeisk Union som grundats på lärdomarna från de två förödande världskrigen under 1900-talet, som har rättsstaten som ideal och som skyddar yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. De finns förvisso inte en europeisk identitet liknande de nationalistiska identiteter som präglat, särskilt vissa, europeiska länder under nittonhundratalet och runt vilka fanatiska krigsstämningar kunnat piskas upp. Snarare finns det ett demokratiskt Europa ideal, en identitet i vardande och en kultur präglad av rättstänkande och av samarbets- och jämkningsprocesser.

Har demokratin så som vi känner den en framtid? Tittar man på världens största och inflytelserikaste länder och regioner, USA, Kina, EU, Indien, Indonesien, Brasilien, Pakistan, Nigeria, Bangladesh, Ryssland och Japan så ger nuläget ett nedslående besked. Kina och Ryssland har postkommunistiska autokratiska och statskapitalistiska regimer, övriga m ed undantag för Japan må vara demokratier på pappret, men har i varierande utsträckning samhällen som ligger väldigt långt från såväl fungerande demokrati som rättssäkerhet och rättsstat.

Till råga på eländet säger prognosen att det är Kina med sin statskapitalism, enpartisystem och förakt för mänskliga rättigheter som har den starkaste prognosen för ekonomisk utveckling och därmed utbyggnad av militär kapacitet. USA är också i demokratiskt hänseende en svalnande stjärna med ett alltmer plutokratiskt kontrollerat politiskt beslutsfattande och betydligt mer än manchettdarrningar vad gäller upprätthållande av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.

Tittar man runt i EUs södra närområde blir iakttagelserna också nedslående, Marocko, Algeriet, Libyen, Tunisien, Egypten, Palestina, Israel, Libanon, Syrien och Turkiet. Inte något av dessa länder med undantag för Turkiet och Israel (som har en del andra välkända problem) har någonting som kommer i närheten av fungerande demokratier.

Nu gäller det att passa sig. Demokrati och rättsstat är inte någonting en gång för alla givet. Dessa värden måste försvaras. Att detta försvar sköts bäst med en stärkt och välfungerande Europeisk Union och definitivt inte med ett återfall till separata nationalstater och ett Europa utan Europeisk Union är för mig en självklarhet .

Intressant parlamentariskt läge

Enkel majoritet i EU-parlamentet kräver 376 röster. Vilka majoritetskonstellationer kan man tänka sig i det nya parlamentariska läget? Kommer extremhögern att få en avgörande vågmästarroll? Vilka parlamentariska strategier skall de gröna utveckla för att få störst genomslag för sin politik? Det finns en uppsjö av intressanta frågor att fundera över. Min gissning är att farhågorna för en besvärlig vågmästarroll för extremhögern inte behöver vara så stora. EPP + S & D får tillsammans 403 röster och kan därmed få igenom förslag som dom är överens om.

 

Det-nya-EU-parlamentet

 

Går det att skapa gröna majoriteter i det nu uppkomna läget. Kanske, radikal vänster, socialdemokrater, gröna och liberaler får tillsammans 349 röster, dvs det skulle fattas 27 röster för en grön majoritet, kanske lite spekulativt att tro att liberaler skulle rösta med ett grönt block, men man vet aldrig. Dock finns det nu en stor grupp övriga, 105 mandat, ur vilka kanske gröna vågmästarröster skulle kunna fiskas upp. I slutändan handlar det om att övertyga varje enskild parlamentsledamot med argument och majoritetsbyggandet lär blir en minst sagt intressant arbetsuppgift. Ett ganska säkert kort i detta sammanhang är sannolik splittring inom extremhögern och hur tusan skall egentligen partier vars själva modus vivendi är nationalism kunna samarbeta långsiktigt och konstruktivt över nationsgränser?

Eftertankens kranka blekhet

Med 13,5 % blev Sverigedemokraterna fjärde största parti i Skåne län. I tretton av 33 skånska kommuner fick Sverigdemokraterna mer än 20 % av rösterna. Högst blev siffran i Sjöbo där 24,10 procent röstade på SD. I vilka kommuner har man röstat som mest på SD? Här är listan:

SD-valresultat-25maj-2014--rad2

 

Vilka slutsatser kan dras? Två socioekonomiska egenskaper utmärker de SD röstande. Det handlar dels om kommuner med lägre per capita inkomst och utbildning och sviktande arbetstillfällen inom traditionell industri och dels om landsbygdskommuner, typ Sjöbo, med nazistsympatier som går tillbaka till 20-, 30- och 40-tal. Rent geografiskt utmärks kommunerna med undantag för Skurup av de är inlandskommuner.

Hög koncentration av invandrare och asylflyktingar är en fruktbar jordmån för SD. Man har att utgå från att de SD röstande upplever en sänkt livskvalité pga arbetslöshet, låga inkomster i kombination med införande av främmande kulturelement. I områden med de högsta koncentrationer faktiska svårigheter att använda svenska språket och traditionella svenska referensramar i sin bostadsmiljö. En viss del av förklaringen till SDs höga valresultat hittar man i övervintrande nazitsympatier som förts vidare genom tre, fyra generationer landsbygdsskåningar.