I sliret kör man dubbat (repris)
2 st 28 tums dubbdäck för cykel kostar 598 kr på Biltema. Lägg till 200 kr för montage så får du en cykel med ett otroligt bra grepp i vinterväglaget, man klarar både is och snö nästan utan att sänka farten. Kör på!
Vi dränks i en strid flod av diet- och bantningstips, träningstips, individuell coachning och Gud vet allt. Gemensamt för denna flodvåg är att det i stort sett alltid handlar om individens ansvar. Men om Ali Ben Ali är smällfet och tjock kan väl ändå inte vara samhällets ansvar? Jovisst kan det det. Detta framgår också av de följande raderna – mamman var köksa och pappan var kock -. I vart fall om vi läser in samhället i föräldrarskapet.
Ta den lilla oskuldsfulla jordnötspåsen här intill. Den innehåller mer än halva dagsbehovet för en genomsnittlig vuxen. Påsen är kalorideklarerad så leverantören har ryggen fri. Det trixiga är bara att det är förbaskat svårt för att inte säga omöjligt för en kund att få detta faktum klart för sig. Den enda siffra som sticker ut på påsen är 190 kilocalorier.
Detta kan väl vara okey! Men hoppsan! Efter luppgransning så upptäcker man att dessa 190 kilocalorier gäller endast 30 gram av påsens innehåll. 30 gram är dock skrivna med så liten stil att åtminstone jag inte kan läsa ut siffrorna utan stora ansträngningar.
Borde inte hela påsens kaloriinnehåll skrivas ut med stora och tydliga siffror tillsammans med en varningstext? Så borde det vara. En annan fundering: snacks och godis säljs i allt högre grad i stora förpackningar. Vad skall en singel göra som inte erbjuds något alternativ till en 300 grams chipsförpackning?
Snacks och godis triggar med sin socker- och saltsmaksättning tvångsmässigt ätande. Risken är överhängande att singeln slukar hela påsinnehållet i ett svep.
Detta gör stora förpackningar utan begriplig kallorimärkning extra farliga både för individen och samhället. Individen blir tjock och samhället får onödiga sjukvårdskostnader, bortfall av arbetstimmar och utsläpp av växthusgaser.
I min ekologiska dagligvarukedja finns:
Som konstaterats i tidigare inlägg finns det en och annan bloggare och även en del andra likaledes ärevördiga personer med aningens för mycket pondus i livremstrakter. Gott och väl – alla fattar ju sina egna beslut inklusive vad de väljer att stoppa i sig. Bullshit! En marknadsförare vet bättre. Svensson följer John.
Är det blixthalka och tjock dimma så säger sunda förnuftet att hastigheten skall ner, kanske till 20 – 30 kilometer i timmen. Vad gör Svensson om bilen före och bilen efter håller 90? Ni vet – jag behöver inte påminna. Det yttres signaler trumfar den inre intellektuella bearbetningen med 10:1, minst.
Vad har detta med bukfetman att göra? En hel del faktiskt! Om vi tittar på de tre begreppen:
Så ser vi att dessa begrepp är centrala för dagligvaruhandeln. Detta innebär att vi behöver ta ett fast grepp om dessa parametrar för att få ner fotavtrycket. Låter detta sig göras med rådande kommersiella strukturer?
Knappast, man kan komma en liten bit på vägen med lagstiftning om märkning mm, men metoden är trög och genomslaget i ändrade konsumentbeteenden är osäkert.
Okey då byter vi ut rådande kommersiella strukturer. Kan också bli lite problematiskt, Stalin och grabbarna körde ju huvudet i väggen ordentligt när det begav sig. Det galghumoristiska skämtet i Estland på sovjetrepublikens tid, ”sin on radio Moskva, täna leiba ei saa”, fångade situationen väl (här är radio Moskva, idag får ni inte bröd).
Tillbaks till bukfetman. Finns det ett kommersiellt intresse av att många magar guppar, dvs finns det raka rör mellan BMI:erna och branschvinsterna? Svaret kan inte bli annat än ett rungande ja.
Kanske skulle man pröva metoden att tillhandahålla ett alternativ som inte bara handlar om att det finns 100% dyrare ekologiskt kaffe på butikshyllorna utan om att kunden erbjuds ett helt ekologiskt koncept innefattande hela butiksupplägget.
Alltså ett helt butiksupplägg t.o.m. en hel dagligvarukedja uppbyggd kring konceptet Carbon Footprint/uthållig utveckling. Mer om detta i ett följande inlägg.