Schizofreni på Helsingborgs Dagblads ledarsida

SchizofreniRåder en viss schizofreni inom ledande papperstidningar. Mycket tal om att det behövs lägre ingångslöner för att nagga de höga arbetslöshetssiffrorna bland nyanlända i kanten. Det ligger på sätt och vis en del i detta. På ledarsidorna föreställer man sig väl att det handlar om löner på 15 tusen kronor i månaden på kollektivavtalsanslutna företag.

Verkligheten inom företag i tidningsbranschen närliggande områden indikerar dock att det redan i nuläget finns många arbetsuppgifter som utförs till faktiska timlöner som ligger långt under de åststundade 15 tusenkronorna.

Svensk Direktreklam är kanske det mest brutala exemplet. Absurt undertidsatta utdelningsdistrikt är legio. För att klara av beting/timlöner krävs prestationer som förutsätter extrema fysiska ansträngningar, galopp upp- och ner för trappor och ett stenhårt flås på alla förflyttningar. Många distributörer väljer att lägga sig på en rimlig och säker prestationsnivå men får betala med sänkta timlöner, kanske ner mot 50 – 60 kronor i timmen, vilket ger månadslöner vid en teoretisk full sysselsättningsgrad på under 10 tusen kronor. Den kollektivavtalsreglerade minimilönen på, vill jag minnas 80 kr i timmen, tillämpas i praktiken inte alls, kräver anmälning av övertid, de flesta som försöker får förmodligen avslag, eller om de får bifall uteblir kontraktsförlängning och nya jobb.

Den fackliga organisationsgraden är extremt låg och facket rör inte ett lillfinger för oorganiserade samtidigt som facket inte gör större ansträngningar för att värva medlemmar. Vid konflikt med oorganiserade inblandade utgår ingen ersättning till de oorganiserade. Om facket vinner i AD stoppar facket pengarna i egen ficka!

Inom tidningsbranschens helägda distributionsföretag råder delvis analoga förhållanden. Erfarenhet pekar på undertidsatta utdelningsdistrikt på mellan några procent och 25-30 procent. Centralt har facket accepterat att ta bort den fackliga rätten till kontrollmätning av ett ifrågasatt distrikt, vilket innebär att facket i stort sett kastat in handduken och lämnat fältet fritt för arbetsgivaren att efter eget gottfinnande tidsätta distrikt. Tidsättning av distrikt är helt avgörande för den faktiska timlönen, centralt avtalade timlöner är i stort sett ovidkommande.

Fackliga förtroendevalda fortsätter dock som om allt var frid och fröjd, umgås ofta vid utövandet av fackliga förtroendeuppdrag enl Medbestämmandelagen väl intimt med arbetsgivarna, belönas med fördelaktigt mätta distrikt, åtnjuter fackliga ledigheter mm samtidigt som organisationsgraderna blir allt lägre och kontakten med arbetskamrater lämnar det mesta att önska och rekryteringsansträngningarna uteblir.

De beräkningsalgoritmer som används av tidningsarbetsgivarna  för att beräkna tidsåtgången för utdelningsdistrikten hemlighålls och förefaller i många fall resultera i skarpa undertidssättningar av distrikt. Mellan tummen och pekfingret ligger de faktiska timlönerna 15 – 20 procent under de kollektivavtalsreglerade lönerna.

De på ledande borgliga tidningars ledarsidor omhuldade sänkta ingångslönerna kan naturligtvis förstås sedda i ljuset av de oroväckande låga sysselsättningsgraderna hos nyanlända och inte så nyanlända.

Men, i kombination med en nu existerande brutal fusk- och lönepressarkultur hos t.ex. tidningsarbetsgivarna, facklig skleros, fackliga glaspärlespel, vänskapskorruption och passivitet kan resultatet bli en riktigt giftig cocktail.

Det behövs en kulturrevolution inom den fackliga rörelsen utan en sådan vitalisering kan vi bl a mot bakgrund av det tryck på löner som nyanlända och rationaliseringar för med sig se fram mot ett skeende där det nyskapas stora befolkningssegment av arbetande fattiga.

Vill vi ha denna verklighet?

Hur knäcker vi arbetslösheten?

För det första. Frågan är felställd. Det kritiska är inte att folk inte arbetar utan att dom inte har tillräckliga inkomster. Myndigheterna anstränger sej ju inte för att få de i arbete som lever på inkomst av kapital. Så det är uppenbarligen inte arbetslösheten i sig som är problemet. Problemet är att arbetslösa människor som saknar kapital eller inkomst av kapital måste klara sin försörjning på något sätt.

Vem som idag får jobb handlar i allt mindre utsträckning om faktiska meriter utan mer om kontakter. Kontakter är samtidigt inget annat än en form av makt. Alltså är vem som får jobb ofta snarare en fråga om maktutövning genom kontakter än konkurrens på lika villkor.Socialen

Detta är förvisso inte bra – men en realitet. Rimligen borde myndigheter och samhälle ändra denna realitet men i avsaknad av sådan förmåga borde dom anpassa sej till realiteten på ett realistiskt sätt. Någon sådan realistisk anpassning har man dock inte sett röken av.

Om vi föreställer oss ett isolerat modellsamhälle där det finns 100 arbetstillfällen med 130 till dessa jobb kvalificerade människor. Någon a-kassa finns inte. Fem av de befintliga arbetstillfällena är socionomjobb som går ut på att få folk i arbete. Problemet är bara att alla positioner är besatta, men i socionomernas arbetsinstruktioner står det att arbetsföra människor måste söka jobb för att kunna få bidrag för att överleva fysiskt.

De trettio kvalificerade men otursförföljda arbetslösa kallas därför till socialförvaltningen en  gång per månad för att redogöra för hur dom sökt 30 obefintliga arbeten. Man konstaterar efter varje besök att det tyvärr inte har gått att hitta något jobb men den arbetslöse uppmanas att fortsätta att söka obefintliga jobb. Om inte alla typer av jobb söks dras försörjningsstödet in.

De fem socionomerna som sysselsätts med att upprätthålla fiktionen att folk ska söka jobb kostar inkl overhead skattebetalarna en sexhundra tusen kronor om året per st, sammantaget alltså tre miljoner kronor per år.  Varför inte friställa socionomerna och införa medborgarlön på 7000 kronor per person och månad för de arbetslösa 35 personerna. Kostnaden för skattebetalarna skulle bli densamma.

Ett litet aber blir visserligen att de fem socionomerna blir av med sina jobb. Detta är dock en engångshändelse och ska man göra omelett så får äggen krasa, dessutom om det skulle dyka upp en komisk teater skulle exsocionomerna bums bli anställda där.

 

 

Tiden för bluffpoker är förbi.

Poker

Hur mäts egentligen Sveriges utsläpp av växthusgaser? Någon slags aggregering måste givetvis göras av olika sektorer, transporter, energi, industriprocesser o.s.v. På vilken nivå fångas data in, på nationell, regional eller kommunal? Hur går datafångsten till och vilka felkällor finns? Skall klimatansträngningar göras nationellt och eller lokalt? Rimligen måste vi jobba både uppifrån och nerifrån. Det handlar ju inte om någon slag lek som välavlönade politiker leker med skattepengar utan om blodigt allvar. Vi måste ha rejält på fötter vad gäller vårt faktaunderlag för miljöarbetet såväl i kommuner som i regeringsledda klimatförhandlingar i internationella sammanhang.

När jag härförledens satt framför datorn och trixade lite med kalkylerna från nationella emissionsdatabasen gjorde jag en förbluffande upptäckt. Jag hade lagt in en formel för att räkna ut de procentuella förändringarna i växthusgasutsläppen inom transportsektorn i Sveriges kommuner för perioden 1990 till 2010, inte den aggregerade siffran utan siffran för varje enskild kommun och varje enskilt transportslag alltså, personbilar, arbetsfordon, lätta lastbilar, tunga lastbilar och bussar, mopeder och skotrar o.s.v..

Gissa vad som poppade upp! Jag trodde det blivit något slags fel i kalkylarken, alla förändringar blev lika stora! Alltså utsläppen från mopeder ökade med 155 procent i alla kommuner under hela perioden, utsläppen från lätta lastbilar med 96,7 procent också i samtliga kommuner under hela perioden o.s.v., o.s.v.

För varje kommun läggs det alltså in en siffra för varje transportslag. Man skulle tro att denna siffra på något sätt var relaterad till den faktiska situationen i just den kommunen. Men så är det alltså inte. Vad som görs är att en nationell siffra för bensinförsäljning bryts ner, förmodligen per capita och portioneras ut på samtliga kommuner. Alltså ingen lokal datafångst i form av trafikmätningar eller dylikt bara en nationell försäljningssiffra för bensin som pytsas ut.

Den nationella databasen är alltså ett skämt eller rent av en bluff, åtminstone vad gäller transportkategorierna. Det finns en siffra för volymen för bensinen på nationell nivå, punkt slut.

Det är upp till kommunerna i mån av vilja och intresse att följa utsläppen inom transportsektorn. De flesta kommuner är inte särskilt intresserade. Hur skall nu kommunerna kunna göra ett klimatarbete värt namnet om dom inte har ett beslutsunderlag som har något med den egna verkligheten att göra?

Vissa kommuner jobbar förmodligen seriöst med dessa frågar. Den absolut övervägande majoriteten gör det inte. Det är dags för en lagstiftning som ålägger kommuner att samla in och sammanställa uppgifter om utsläpp av växthusgaser inom varje enskild kommun. Annars är det inte möjligt att jobba med lokala klimatplaner – och det vill vi väl?