Illusionsbasaren

Går det att skapa full sysselsättning? För fyra decennier sedan räknades kanske en eller två procents arbetslöshet som full sysselsättning. Idag är kanske fem-sex procents arbetslöshet full sysselsättning. Enligt Svenskt Näringslivs Ekonomifakta ligger sysselsättningsgraden i åldrarna 20  – 64 idag på cirka 80 % vilket är ungefär samma nivå som på 70-talet. Detta är en fullständig gåta för mej som var med på arbetsmarknaden på 70-talet.

Hur kan det komma sig att det är så otroligt svårt att få jobb idag om vi idag har samma sysselsättningsgrad som för 45  år sedan. För 45 år sedan var det inte 700 sökanden på ett jobb vilket inte är ovanligt idag. Enl uppgift som jag fått gick det t.ex. just cirka 700 – 800 sökande på ett jobb på Migrationsverket, när Lidl öppnade filial i Höganäs kom det in ett par tusen jobbansökningar på ett fåtal tjänster. Saker och ting har sannerligen förändrats.

På sjuttiotalet kunde man i Stockholm ringa ett telefonsamtal, boka intervju direkt, rafsa ihop några betygskopior i ett brunt kuvert, gå på intervju, skriva på anställningsavtal och kvittera ut nycklar, allt på samma dag. För att nu inte tala om femtiotalet.

Min trevlige kollega Bror Henrik Kockum på Näringsfrihets ombudsmannens kansli berättade att när han var klar med sin fil mag i Lund någon gång i mitten av 50-talet så satte han sej på tåget till Stockholm och vandrade runt mellan olika departement och myndigheter som alla hade jobberbjudanden och var beredda att anställa direkt. Han nappade dock inte direkt utan informerade vederbörande personalansvarig att han skulle överväga villkoren och eventuellt komma tillbaka efter besök hos andra hugade arbetsgivare. Tiderna har förvisso förändrats.

Misstänker att vi har att göra med någon form av statistisk manipulation som får dagens sysselsättningsgrad att framstå som betydligt högre än vad den verkligen är. Jag är  dock inte nu kapabel att sätta fingret på vari ett lurendrejeri skulle kunna ligga.

Läser en kolumn i Helsingborgs Dagblad av en ledarskribent, Malin Nävelsjö, där hon menar att man skall förvänta sej att arbetslösa skall försöka ta sitt öde i egna händer och inte förlita sig på¨andras produktivitet och välvilja. Puh….

När jag själv sökte akademiskt jobb i början av 80-talet var det kanske 10 – 20 sökanden på varje tjänst vilket innebar att i princip alla som var kvar efter en grovsortering kallades till intervju. Om arbetslösa idag resignerar efter att ha sökt 500 jobb, kan man klandra? För mej känns det som sadistiskt hån att klandra eller skuldbelägga arbetslösa  med tanke på de enorma ansträngningar, psykisk stålmansuthållighet, allsköns marknadsföring av ovidkommande personliga attribut och allmän kontaktklurighet som i dagens läge tycks vara receptet för framgång i arbetssökeribranschen.

Jag skulle vilja lyfta fram en motbild till den verklighetsbeskrivning som skildrar arbetslösa som lata och initiativlösa. Motbilden ser ut som följer.

Om det kommer in flera hundra eller kanske t.o.m. flera tusen ansökningar till ett jobb så blir de sökandes sakliga kvalifikationer snudd på ovidkommande. Det som kommer att fälla avgörandet för anställning  är vem som har det vackraste leendet, den djupaste urringningen eller de bäst placerade kontakterna.

På grund av långtgående rationaliseringar, automatiseringar och teknikutvecklingar behövs idag helt enkel bara en viss del av befolkningen som anställda eller företagare. Denna del som dessutom är  krympande och  som kontrollerar produktionen inom näringsliv och offentlig förvaltning kommer att i allt högre grad bevilja sig själva och sina närstående anställningar, ekonomiska privilegier, skyhöga bonusar och höjda politikerlöner och kommer samtidigt att motsätta sig effektiva utjämningsmekanismer.

Det kommer också att ligga i denna kontrollelits intresse att utmåla arbetslösa och marginaliserade som lata och ovilliga att ta sina öden i egna händer. Men om man ser på situationen utifrån perspektivet att arbetslösheten är strukturbetingad och har endast till en liten, liten del någonting att göra med arbetslösas sakliga kvalifikationer så spelar det ju ingen roll om de arbetslösa har ansträngt sej till explosionsgränsen för att få jobb. Själva strukturen bestämmer att kanske  30, 40 procent i en ålderskategori ändå, alla kvalifikationer till trots, måste hamna i arbetslöshet.

 

 

 

 

 

Det känns lite grand som om vi i vissa avseenden nu är tillbaka på ruta ett, någon gång före storstrejken år 1909.

Den officiella statistiken ljuger grovt om arbetslösheten

En korrekt självbild, dvs ett korrekt beslutsunderlag, är avgörande för en korrekt politisk kurs. Det är därför ett bekymmer att våra svenska politiska beslutsfattare decennium efter decennium accepterar att vår uppfattning om arbetslösheten baseras på statistik från arbetsförmedlingarna. Varför ger statistiken från arbetsförmedlingarna fel budskap?arbetslös

Det krävs inte särskilt mycket gnuggande av geniknölarna för att inse hur sakerna egentligen ligger till. En massa, massa personer som inte har a-kassa och som inte är inne i något åtgärdsprogram (då är dom ju dessutom inte officiellt arbetslösa) är de facto arbetslösa eller kraftigt undersysselsatta utan att det syns i statistiken.

Vad i hela fridens namn skall man gå till en arbetsförmedling som inte kan skaka fram jobb och hos vilka besök inte generar den minsta ekonomisk ersättning? Man kan höra sig för hos personer i sin omgivning och bums får man klart för sig hur många som struntar i arbetsförmedling men ändå är arbetslösa, yngre personer utan yrkeserfarenhet, äldre personer på existensminimum, personer som försörjs av anhörig, personer med psyko-sociala problem, personer med kriminell belastning m fl, m fl.

Det är dags att i stor skala mäta den faktiska arbetslösheten. Detta görs förmodligen bäst med breda intervjubaserade enkätundersökningar. För att säkerställa objektivitet bör olika aktörer anlitas för att få fram konkurrerande arbetslöshetsbilder. Sätt igång nu!

Nästa gång jag hör en politiker i TV referera till den officiella arbetslöshetsstatistiken, i vart fall om inte några rejäla reservationer görs angående de uppenbara riskerna för underskattning, så slänger jag ut apparaten för gott.

Paradigmskifte

Zlatan_sjalvEtt skäl  till BNP begreppets popularitet är säkert att det finns ett nära samband mellan BNP tillväxt och tillväxt i det offentligas skatteintäkter. Här har vi ett skruvstäd som heter duga! Det är alltså svårt, mycket svårt att detronisera BNP-begreppet som samhällets viktigaste utvärderingsvariabel, men inte omöjligt.

I Butan har man infört ett ”lyckoindex” för utvärdering av samhällsutvecklingen. Inte dumt, faktiskt, men risken att få stämpel som infantil pajas om man försöker sig på ett liknande experiment här på hemmaplan får nog ses som överhängande.zlatan

Vill man ändra på saker och ting kan en god infallsvinkel vara att titta på vad som uppfattas som samhällets belöningsmekanismer för individer och deras prestationer. Vilka förebilder har folk? Eller vem är man avundsjuk på? Kan nog sätta en slant på att Zlatan och någon IT- entreprenör typ Steve Jobs och Apple/Iphone kommer högst på listan. Här handlar det om mycket, mycket pengar, dyra villor, vackra kvinnor och snabba bilar.

Media och i media projicerade ideal spelar här en nyckel roll. Men hur styr man över samhällets ikonskapande till något som gynnar ekologiskt hållbar utveckling. En svår nöt. Men ett knäckningsförsök måste göras annars skulle jag inte sitta här och knacka tangent. I omställning till hållbar utveckling finns huvudkomponenterna:

  1. Nya ideal, paradigmskifte
  2. Målvariabler för hållbar utveckling
  3. Metoder för omställning

Jag väntar på ett telefonsamtal från regeringskansliet

Försäkringskassan
Jajamen! Uppblåst typ den där. Vad skulle innehållet vara i ett sådant samtal? Uppdrag att reformera hela socialförsäkringssystemet och införa någon form av allmänt grundskydd, ibland kallat medborgarlön.


Måste vara en av landets mest väl lämpade personer för detta, nu håller jag tummarna för att även vederbörande rosenbadare kommer fram till samma slutsats. ”Give me the tools and I’ll do the job” för att parafrasera den gamla hädangångna cigarrökande mannen.


Tänk att få sätta kniven i detta stora spektakel till system. 1600 miljarder kronor i utgifter för socialt skydd i det offentliga systemet, administrerade ofta under förnedrande och destruktiva former för avnämarna.

kniv_i_rumpa1

Låt oss namnge  reformen till  ”Leonards cut”. Fram med slipstenen. Jag kan redan nu ana den lustfyllda kicken när verktyget sjunker in i de mjuka fettvalkarna. Till saken. Fördelarna:


handläggare

Undanröja massor av onödigt lidande och förnedring.

Frigöra massor av mänsklig energi och talang, folk slipper ägna halva sin tillvaro åt att få den ekonomiska tillvarons ekvation att gå ihop och kan därmed fokusera på annat, ibland väsentligheter.

Enorma rationaliseringsvinster inom socialförsäkringssfären genom att onödig byråkrati skärs bort.

Nackdelarna:

En del kommer att missbruka systemet, men det blir nog inte mycket värre än dagens situation.

arbetsförmedling

Räknestycket:

Låt oss säga att de idag finns cirka 3 miljoner personer som är faktiskt arbetslösa, förtids- och sjukpensionärer, långtidssjukskrivna m.fl. Vad skulle det kosta att ge dessa ett grundskydd på 150 tusen kronor om året? 150 tusen gånger 3 miljoner! Vad var nu det blev? 450 miljarder.

Hoppsan, då blir det en del pengar kvar, närmare bestämt 1150 miljarder. Dom kulorna bör ju utan vidare och även med viss råge räcka till överblivet finlir och felräkningar, även den bäste kan ju ha fel.

Ring 070 32 34 809

 

Sysselsättnings- och inkomstgarantipaket

Paketet

  1. Någon form av låg medborgarlön för strukturellt arbetslösa.
  2. Arbetstidsförkortning.
  3. Löneflexibilitet neråt.
  4. Offentliga ”beredskapsjobb” med grön inriktning
  5. Grön skatteväxling, delvis på EU-nivå
  6. Balanserande beskattning av stora förmögenheter och extrema inkomster, företrädesvis på internationell nivå

juni 2013

Politik mot arbetslöshet.  Jag skippar den rubriken eftersom den inte är riktigt relevant. Fokus bör ligga på att skapa jobb samt garantera överlevnadsskydd. Tanken formar handlingen. Stirrar man sej blind på att lösa arbetslösheten och upprätthåller en illusion om att 100% framgång är möjlig riskerar man att ständigt misslyckas med att hitta bra utformade system för att garantera existensminimum.

En viktig aspekt på problemformuleringen är alltså att erkänna att det faktiskt nog inte går att skapa heltidsjobb till alla, vilket medför att frågan om inkomstsäkerhet bör uppmärksammas som en fråga relativt fristående från jobbpolitiken.

När det gäller själva sysselsättningsskapandet tror jag, och detta är vatten på Reinfeldts kvarn, jag vet, men kan ändå vara riktigt. För att Sverige skall uthålligt kunna vara framgångsrikt som en export- och importkonkurrerande nation räcker det inte med högutbildad arbetskraft, bra infrastruktur, förmånlig kapitalbeskattning mm mm. Vi måste i vissa fall kunna möta konkurrens utifrån med lägre löner. Ta byggbranschen som exempel. En svensk kollektivavtalsanställd byggjobbare som jobbar heltid tjänar kanske 35 tusen kronor i månaden. I vårt närområde Polen, Baltikum, Ryssland ligger motsvarande löner på 15 – 30 % av den svenska nivån, månadslöner på fem – tiotusen kronor.

Dessa löneskillnader skapar enorma incitament att använda ”importerad arbetskraft” genom svartjobb och jobb under ROT. Jobb förloras för svenskar och svenska ungdomar. Samtidigt försvarar facket med näbbar och klor en kärna av byggverksamhet där kollektivavtal tillämpas och som tillåter en liten elit av svenska byggjobbare att jobba och tjäna mycket bra med pengar i projekt med för konsumenterna svindyra prislappar.

I kombination med konkurrensbegränsningar och korruption i kommunala förvaltningar  inverkar nuvarande höga lönekostnader mycket menligt på de totala byggvolymerna.  Mellan tummen och pekfingret kan man säga att den svenska byggvolymen vad gäller färdigställda bostäder under de senaste 10 – 15 åren legat runt 20 tusen nya bostäder per år. Sett från befolkningstillväxten borde under perioden 40-50 tusen bostäder byggts årligen.

Det gäller alltså att hitta mekanismer som möjliggör ett mötande av låga utländska löner utan att  man slår undan benen totalt på svenska fackliga organisationer. Lärlingslöner kan vara en komponent, skapa utrymme i kollektivavtal för lägre miniminivåer kan vara en annan komponent, en tredje kan vara lagstiftade minimilöner (kontroversiellt, javisst).

Hur som helst borde vi kunna möta en knivskarp importkonkurrens från t.ex. Kina och Indien med, i vissa fall,  löner i intervallet 10 – 20 tusen kronor och inte i intervallet 25 – 35 tusen kronor som f n är fallet. För att möta importkonkurrens med månadslöner på 5000 tusen kronor är det däremot inte nödvändigt att vi själva lägger oss på dessa låga nivåer. Det räcker med all sannolikhet med att vi möjliggör egna  nivåer på 10 – 20 tusen kronor i månaden för att vi skall kunna möta konkurrensen mycket effektivt. Det är trots allt ett stort och fördyrande handikapp att exportera eller driva verksamhet i ett annat land.

En sysselsättningsökande metod som inte i princip påverkar det totala antalet arbetade timmar är en sänkning av arbetstiden som inte fördyrar timkostnaden för arbetsgivarna. Arbetstagarna och fack får alltså finna sig i sänkta månadsutbetalningar men inte i sänkta timlöner. Med tanke på all den stress som dagens yrkesliv medför borde nettoeffekten i välfärdshänseende bli klart positiv.

I detta sammanhang hör också grön skatteväxling hemma. Vad innebär grön skatteväxling? Vilka förslag ligger finns hos partierna? Jag har inte full koll, erkännes, men naturligtvis är vår internationella konkurrenskraft intressant här. Skulle vi t.ex. ensidigt höja skatten alltför mycket på drivmedel slår vi ut svenska speditörer.

En framkomlig väg skulle vara att införa en gemensam EU skatt på drivmedel, f n går ju en del av momsen till EU. Poängen med detta skulle vara att kostnadsmässigt likabehandla svenska och andra EU speditörer, främst från före detta Östeuropa. Upplägget skulle skapa utrymme för lägre lönekostnader för svenska speditörer, vilket borde göra att fler svenska chaufförer skulle kunna anställas.

En del av detta budskap låter som gammal Thatcher politik. Hu! Tyvärr tror jag att vi kommer att ta ganska mycket stryk om vi inte inför en större flexibilitet neråt i lönebildning.  Men om man samtidigt lutar sej lite tillbaka och ser vad som har hänt med förmögenhets- och inkomstfördelning under de senaste trettio åren så framträder en skarp utveckling mot ökad olikhet och större skillnader.

Vi ser nu en utveckling där de privata förmögenhetsmassorna, framför allt i USA, men också i Sverige allt mer omsätts i lobbying verksamhet för att överflygla folkflertalets parlamentariska och politiska inflytande. Dessa förändringar har inte undgått den allmänna opinionen och vi lär nu ha nått nivåer av ökad privat maktkoncentration som i allmänna opinionen motiverar ganska rejäla utjämnande politiska ingrepp.

Med detta sagt att legitimiteten för en sysselsättningsskapande politik som innefattar en komponent av faktiskt lönesänkning hänger på att balanserande utjämningar kan göras genom olika ingrepp mot stora privata förmögenheter. Karl den XI var inte kommunist!

.