Oxfam har i dagarna, lagom till det ekonomiska toppmötet i Davos, presenterat en rapport som visar att världens åtta rikaste personer tillsammans äger lika mycket som hela den fattigaste halvan av världens befolkning. Oxfam blåser i visselpipan och menar att så här kan vi inte ha det fortsättningsvis. Systemet medför hårdexploatering av arbetare, extremt olika livschanser, nerprioriterat klimatarbete och en genom lobbying farlig inblandning i demokratiers politiska styrning.

SvDs kommentar till rapporten är att”den som leker med tanken på att avskaffa de superrika, ifrågasätter också det ekonomiska system som på kort tid har lyft miljoner- nej, miljarder – ur svält och extrem fattigdom. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.”

Svenskans svart-vita grepp är lömskt genom att det riktar bort fokus fokus från den relevanta frågan om hur nuvarande system kan tämjas utan att den guldäggsläggande hönan nackas. Läser man rapporten lite noggrannare  ser man att det Oxfam är ute efter alls inte är  ett avskaffande av det ”kapitalistiska systemet” utan dess modifiering genom hyfsning av dess värsta uttryck.

De flesta i åtta-gänget torde också vara mycket väl medvetna om att saker och ting gått för långt.Vissa har därför, delvis i ren självbevarelsedrift som en föregripande taktik, delvis av personliga engagemang, skänkt bort stora delar av sina förmögenheter till välgörenhetsstiftelser som t.ex. Bill & Melinda Gates stiftelse. Jag förmodar att Gates paret dock behåller ett stort inflytande i stiftelsens styrelse. Även Buffett har skänkt större delen av sin förmögenhet till Gates stiftelsen. Om jag minns rätt har den nu 86-årige Buffett då och då dessutom uttalat sig för höjda inkomst- och förmögenhetsskatter på de rikaste.

En brännande fråga är hur man skall kunna ena jordens största, USA, Kina, EU och Indien kring mekanismer, typ gemensamma globala förmögenhetsskatter, som tämjer ett globalt kapitalistiskt system som verkar ha lagt i en överväxel.

Som vanligt kommer system-intressenter/miljardärer med inbördes lojaliteter att spjärna emot, nyrika postkommunistiska eliter i Kina och Ryssland och i väst  kapitalistiska konserverare med fascistiska dragningar som mediemogulen Rupert Murdoch och fossillobbyisterna Koch i USA. Donald Trump är förvisso en joker och lär inte underlätta resan mot ett rättvisare globalt system.

Exakt hur ett vinnande koncept kommer att se ut blir spännande att.  Men man har ändå att räkna med att i dess tillskapande kommer marxistisk analys att spela roll medan den leninistiska praktiken hålls utanför.

It's only fair to share...Email this to someoneTweet about this on TwitterShare on Google+Share on FacebookPrint this page