Illusionsbasaren

Går det att skapa full sysselsättning? För fyra decennier sedan räknades kanske en eller två procents arbetslöshet som full sysselsättning. Idag är kanske fem-sex procents arbetslöshet full sysselsättning. Enligt Svenskt Näringslivs Ekonomifakta ligger sysselsättningsgraden i åldrarna 20  – 64 idag på cirka 80 % vilket är ungefär samma nivå som på 70-talet. Detta är en fullständig gåta för mej som var med på arbetsmarknaden på 70-talet.

Hur kan det komma sig att det är så otroligt svårt att få jobb idag om vi idag har samma sysselsättningsgrad som för 45  år sedan. För 45 år sedan var det inte 700 sökanden på ett jobb vilket inte är ovanligt idag. Enl uppgift som jag fått gick det t.ex. just cirka 700 – 800 sökande på ett jobb på Migrationsverket, när Lidl öppnade filial i Höganäs kom det in ett par tusen jobbansökningar på ett fåtal tjänster. Saker och ting har sannerligen förändrats.

På sjuttiotalet kunde man i Stockholm ringa ett telefonsamtal, boka intervju direkt, rafsa ihop några betygskopior i ett brunt kuvert, gå på intervju, skriva på anställningsavtal och kvittera ut nycklar, allt på samma dag. För att nu inte tala om femtiotalet.

Min trevlige kollega Bror Henrik Kockum på Näringsfrihets ombudsmannens kansli berättade att när han var klar med sin fil mag i Lund någon gång i mitten av 50-talet så satte han sej på tåget till Stockholm och vandrade runt mellan olika departement och myndigheter som alla hade jobberbjudanden och var beredda att anställa direkt. Han nappade dock inte direkt utan informerade vederbörande personalansvarig att han skulle överväga villkoren och eventuellt komma tillbaka efter besök hos andra hugade arbetsgivare. Tiderna har förvisso förändrats.

Misstänker att vi har att göra med någon form av statistisk manipulation som får dagens sysselsättningsgrad att framstå som betydligt högre än vad den verkligen är. Jag är  dock inte nu kapabel att sätta fingret på vari ett lurendrejeri skulle kunna ligga.

Läser en kolumn i Helsingborgs Dagblad av en ledarskribent, Malin Nävelsjö, där hon menar att man skall förvänta sej att arbetslösa skall försöka ta sitt öde i egna händer och inte förlita sig på¨andras produktivitet och välvilja. Puh….

När jag själv sökte akademiskt jobb i början av 80-talet var det kanske 10 – 20 sökanden på varje tjänst vilket innebar att i princip alla som var kvar efter en grovsortering kallades till intervju. Om arbetslösa idag resignerar efter att ha sökt 500 jobb, kan man klandra? För mej känns det som sadistiskt hån att klandra eller skuldbelägga arbetslösa  med tanke på de enorma ansträngningar, psykisk stålmansuthållighet, allsköns marknadsföring av ovidkommande personliga attribut och allmän kontaktklurighet som i dagens läge tycks vara receptet för framgång i arbetssökeribranschen.

Jag skulle vilja lyfta fram en motbild till den verklighetsbeskrivning som skildrar arbetslösa som lata och initiativlösa. Motbilden ser ut som följer.

Om det kommer in flera hundra eller kanske t.o.m. flera tusen ansökningar till ett jobb så blir de sökandes sakliga kvalifikationer snudd på ovidkommande. Det som kommer att fälla avgörandet för anställning  är vem som har det vackraste leendet, den djupaste urringningen eller de bäst placerade kontakterna.

På grund av långtgående rationaliseringar, automatiseringar och teknikutvecklingar behövs idag helt enkel bara en viss del av befolkningen som anställda eller företagare. Denna del som dessutom är  krympande och  som kontrollerar produktionen inom näringsliv och offentlig förvaltning kommer att i allt högre grad bevilja sig själva och sina närstående anställningar, ekonomiska privilegier, skyhöga bonusar och höjda politikerlöner och kommer samtidigt att motsätta sig effektiva utjämningsmekanismer.

Det kommer också att ligga i denna kontrollelits intresse att utmåla arbetslösa och marginaliserade som lata och ovilliga att ta sina öden i egna händer. Men om man ser på situationen utifrån perspektivet att arbetslösheten är strukturbetingad och har endast till en liten, liten del någonting att göra med arbetslösas sakliga kvalifikationer så spelar det ju ingen roll om de arbetslösa har ansträngt sej till explosionsgränsen för att få jobb. Själva strukturen bestämmer att kanske  30, 40 procent i en ålderskategori ändå, alla kvalifikationer till trots, måste hamna i arbetslöshet.

 

 

 

 

 

Det känns lite grand som om vi i vissa avseenden nu är tillbaka på ruta ett, någon gång före storstrejken år 1909.