Den officiella statistiken ljuger grovt om arbetslösheten

En korrekt självbild, dvs ett korrekt beslutsunderlag, är avgörande för en korrekt politisk kurs. Det är därför ett bekymmer att våra svenska politiska beslutsfattare decennium efter decennium accepterar att vår uppfattning om arbetslösheten baseras på statistik från arbetsförmedlingarna. Varför ger statistiken från arbetsförmedlingarna fel budskap?arbetslös

Det krävs inte särskilt mycket gnuggande av geniknölarna för att inse hur sakerna egentligen ligger till. En massa, massa personer som inte har a-kassa och som inte är inne i något åtgärdsprogram (då är dom ju dessutom inte officiellt arbetslösa) är de facto arbetslösa eller kraftigt undersysselsatta utan att det syns i statistiken.

Vad i hela fridens namn skall man gå till en arbetsförmedling som inte kan skaka fram jobb och hos vilka besök inte generar den minsta ekonomisk ersättning? Man kan höra sig för hos personer i sin omgivning och bums får man klart för sig hur många som struntar i arbetsförmedling men ändå är arbetslösa, yngre personer utan yrkeserfarenhet, äldre personer på existensminimum, personer som försörjs av anhörig, personer med psyko-sociala problem, personer med kriminell belastning m fl, m fl.

Det är dags att i stor skala mäta den faktiska arbetslösheten. Detta görs förmodligen bäst med breda intervjubaserade enkätundersökningar. För att säkerställa objektivitet bör olika aktörer anlitas för att få fram konkurrerande arbetslöshetsbilder. Sätt igång nu!

Nästa gång jag hör en politiker i TV referera till den officiella arbetslöshetsstatistiken, i vart fall om inte några rejäla reservationer görs angående de uppenbara riskerna för underskattning, så slänger jag ut apparaten för gott.

Att ersätta BNP

Nytt fokus behövs för samhälleliga ansträngningar. Många är överens om att BNP leder fel som ledstjärna för det samhälleliga projektet. Dock hörs fler kritiska röster än konstruktiva.  Vad tusan skall vi ha istället?

Det saknas inte försök till att komma bort från ekonomismen, de mest radikala, socialistiskt inspirerade som Röda Khmererna i Kambodja har försökt göra sig av med pengar, mindre blodiga ansatser har också gjorts t.ex. i det sociala experimentet, New Harmony, initierat av Robert Owen i USA år 1825 – 1827  på  israeliska kibbutzer. Alla dessa försök har misslyckats.

Likväl förefaller vår nuvarande  världs stora utmaningar kräva utvärderingskriterier som bättre speglar världens förmåga att leverera ekologisk uthållighet och goda levnadsvillkor.

Bhutans ansats med ett GNH, Gross National Happiness index är inte dumt. I begreppet ingår bl.a. variabler för fattigdom, hälsa, arbete, utbildning, deltagande i det lokala politiska livet etc, möjlighet för befolkningen att uttrycka sig estetiskt och i hantverk. Inte dumt.

Det är givetvis naivt att tro att man så där hux flux skulle kunna ersätta BNP med ett Lyckoindex (låter lite grann som ett lyckopiller och lånar sig lätt till diverse raljeranden).

Vad som däremot borde göras är att ta fram ett seriöst, standardiserat och internationellt överenskommet samhälleligt utvärderingsinstrument som skulle kunna användas parallellt med BNP begreppet. Inte minst den globala miljörörelsen borde vara mycket intresserad av att världens länder  skulle kunna utvärderas utifrån ett knippe av välfärdskriterier utan direkt koppling till BNP.

Världens självbild skulle se helt annorlunda ut sedd genom ett sådant alternativt index.