Koppargarden

Polisen i det utsatta bostadsområdet Koppargården i Landskrona valde nyligen att inte hjälpa en hotad kollega eftersom polisen inte ville provocera kriminella gängmedlemmar som fanns på plats. Rätt eller fel? Vem vet?

Men kan det finnas problem inom andra delar av rättsapparaten som förklarar varför det är så lättantändligt i vissa ”problemområden”? Javisst kan det det. Läste just Jan Guillous utomordentligt intressanta bok, Justitiemord, från början av åttitalet. Boken handlar om hur raggaren Keith Cederholm fälldes på felaktig och av polis och åklagare manipulerad bevisning. Guillou lyckades efter föredömlig undersökande journalistik få Keith Cederholm frikänd.

Skandalen illustrerar med all önskvärd tydlighet hur åklagare och domstolar fuskar med bevisning, tillämpar principen ändamålet helgar medlen, vid behov ljuger när personer ur marginaliserade samhällsskikt lagförs. Utan att ha läst en ända sociologisk rapport, gjort en ända intervju av personer i t.ex. Koppargården och utan att känna till några som helst lokala omständigheter utöver vad som förmedlats av pressen vill jag här ställa upp arbetshypotes:

En mycket viktig bakgrundsfaktor till olika sorters bråk i problemområden är att vårt rättssystem å det grövsta diskriminerar utsatta grupper och att rättsidealet ”alla är lika inför lagen” i stora stycken är  satt ur spel.

Problemen finns hos samtliga rättsaktörer. Polisen drar sig inte för att försöka nita marginaliserade personer med felaktiga bevis, åklagare drar sig inte för att åtala utgående från felaktig bevisning, tingsrätterna omvandlar ryggmärgsmässigt åtal till fällande domar och kanske det mest skrämmande av allt – de allmänna ombuden, dvs försvarsadvokaterna gör mycket sällan vad dom skall, nämligen agera utifrån sina klienters bästa.

Förmodligen styrs försvarsadvokaterna av sina ekonomiska villkor, dvs av de normer som domstolarna tillämpar när arvoden till advokaterna skall bestämmas. Om ett arbete förväntas bli mer omfattande än vad en advokat kan förväntas få betalt för så utförs det inte även om det leder till fällande domar som är uppenbart felaktiga därför att åklagarnas bevisning inte effektivt har kunnat ifrågasättas.

Alltså situationen är betydligt mycket allvarligare än att de ”kriminella” inte gillar polisen och därför bråkar. Förmodligen är det så att perspektivet in mot hela rättsapparaten från marginalen/underklassen innefattar befogad resignation och negativa förväntningar på samtliga rättsaktörers prestationer, poliser, åklagare, domstolar och försvarsadvokater.

När det smäller nästa gång i något ”problemområde” vet i alla fall jag var en stor del av skulden ligger.