Den europeiska identiteten

EU flagga

En lömsk pusselbit i en europeisk federationskonspiration eller någonting att värna och vara stolt över?

På EU-valdagen den 25e maj körde jag i ett strålande vackert försommarlandskap E6:an mot Ängelholm. Mot mig kom en strid ström av bilar som inte riktigt betedde sig som vanligt. Det slog mig att det var valdagstrafik och den beter sig annorlunda än det vanliga ”stressade råtta körbeteendet” på E6:an. Valdagstrafik har, åtminstone i dessa trakter, ett mer krypande och eftertänksamt beteende.

Och så fick jag en flash – i 28 EU-länder, Bulgarien, Estland, Portugal, Irland, Sverige och i alla andra medlemsländer hålls det idag EU-val och europeiska medborgare tar sig till och från vallokaler. Det var en euforisk känsla och jag kände mig rörd på ett sätt som jag baske mig inte gjort på många år. Kollapser i det svenska rättssystemet och en del annat smått och gott har under de senaste tjugotvå, tjugotre åren gjort att jag i de närmaste skämts över att vara svensk medborgare, jag har vid något tillfälle t.o.m. snuddat vid tanken att avsäga mej mitt svenska medborgarskap, men ekonomiska realiteter ställer sig naturligtvis i vägen för ett sådant projekt.

Men, finns det en europeisk identitet som kan entusiasmera medborgarna? Hm, gick man ut på gatan i alla 28 medlemsländerna och frågade folk så säger magkänslan att det skulle bli en majoritet för att folk inte anser att det gör det. Ändå finns det något där, uppenbarligen tycker i vart fall Ukrainarna det, vars president, Poroshenko igår, den 27e juni, tillsammans med företrädare för Kroatien och Moldavien undertecknade ett samarbets- och frihandelsavtal med EU i Bryssel.

Ukrainas val ger ett riktigt djupperspektiv på frågan om en europeisk identitet och detta svar är jakande. Pedagogiken vad gäller Ukraina och Europa är urstark. Landet var en delrepublik i Sovjetunionen fram till år 1991. Landet har alltså ingått i Sovjetunionen i sjuttio år och därefter befunnit sig i ett oklart läge med kvarvarande starka interna krafter med rötter i gammal sovjetisk nomenklatura, med lojaliteter mot det gamla stalinistiska och Moskva centrerade och nu det ytdemokratiska ryska styrelseskicket. För någotsånär historiskt medvetna ukrainare kan valet inte ha varit svårt.

Å ena sidan ett autokratiskt styrelseskick med en korrumperad rättsapparat, ett näringsliv dominerat av Kremlberoende oligarker och maffia, med en utpressnings- och hotkultur där många anställda i tidigare säkerhetstjänster tagit steget över till den kriminella världen och en storrysk expansionism.

Å andra sidan en Europeisk Union som grundats på lärdomarna från de två förödande världskrigen under 1900-talet, som har rättsstaten som ideal och som skyddar yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. De finns förvisso inte en europeisk identitet liknande de nationalistiska identiteter som präglat, särskilt vissa, europeiska länder under nittonhundratalet och runt vilka fanatiska krigsstämningar kunnat piskas upp. Snarare finns det ett demokratiskt Europa ideal, en identitet i vardande och en kultur präglad av rättstänkande och av samarbets- och jämkningsprocesser.

Har demokratin så som vi känner den en framtid? Tittar man på världens största och inflytelserikaste länder och regioner, USA, Kina, EU, Indien, Indonesien, Brasilien, Pakistan, Nigeria, Bangladesh, Ryssland och Japan så ger nuläget ett nedslående besked. Kina och Ryssland har postkommunistiska autokratiska och statskapitalistiska regimer, övriga m ed undantag för Japan må vara demokratier på pappret, men har i varierande utsträckning samhällen som ligger väldigt långt från såväl fungerande demokrati som rättssäkerhet och rättsstat.

Till råga på eländet säger prognosen att det är Kina med sin statskapitalism, enpartisystem och förakt för mänskliga rättigheter som har den starkaste prognosen för ekonomisk utveckling och därmed utbyggnad av militär kapacitet. USA är också i demokratiskt hänseende en svalnande stjärna med ett alltmer plutokratiskt kontrollerat politiskt beslutsfattande och betydligt mer än manchettdarrningar vad gäller upprätthållande av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.

Tittar man runt i EUs södra närområde blir iakttagelserna också nedslående, Marocko, Algeriet, Libyen, Tunisien, Egypten, Palestina, Israel, Libanon, Syrien och Turkiet. Inte något av dessa länder med undantag för Turkiet och Israel (som har en del andra välkända problem) har någonting som kommer i närheten av fungerande demokratier.

Nu gäller det att passa sig. Demokrati och rättsstat är inte någonting en gång för alla givet. Dessa värden måste försvaras. Att detta försvar sköts bäst med en stärkt och välfungerande Europeisk Union och definitivt inte med ett återfall till separata nationalstater och ett Europa utan Europeisk Union är för mig en självklarhet .

Polisens dödsskjutningar beror på skjutklara vapen

sig sauer  p226I april 2013 ändrades reglerna så att polismän fick rätt att bära skjutklara vapen, dvs vapen med en kula i loppet som möjliggör i stort sett momentan eldgivning. Därefter ökade dödsskjutningarna för att under hela förra året uppgå till fyra st jämfört med en dödsskjutning per år under ett stort antal tidigare år. Per Engström på rikspolisen ser inget samband utan förklarar den plötsliga ökningen som ett statistiskt slumpfenomen.

Jag är dock som Leif GW Persson, jag hatar slumpen och tror inte ett ögonblick på denna förklaring.
Man kan bara konstatera faktum – ännu en mörkläggning i raden av många från polisen. Den svansviftande svenska mediakåren låter i stort sett polisens uppfattning stå oifrågasatt. Demokratin föddes tillsammans med en kritisk och oberoende press. Det vi nu bevittnar är ett rättssamhälle och en demokrati i förfall.

Att dödsskjutningarna ökar just nu beror helt säkert på att triggerhappy poliser nu kan ge dödlig eldgivning momentant, dvs impulsivt dödligt våld av polisman är nu möjligt där det tidigare krävdes betänketid.Men ökningen av det dödliga våldet från polisen skall också ses i ett större sammanhang.


1. Polisbrott utreds fortfarande inom polisen själv, låt vara med en kosmetiskt organisatorisk förändring.
2. Felaktiga rekryteringsprinciper gör att alltför många våldsbenägna och auktoritära personer tas in på polishögskolan.
3. I de ytterst, ytterst sällsynta fall där polismän döms för mord, dråp eller vållande till annans död, döms det till exceptionellt milda påföljder.
4. Utbildningen av poliser är bristfällig när det gäller att hantera skarpa situationer. Taktiska reträtter, psykologi och icke dödliga metoder borde användas i långt högre utsträckning och behöver tränas in med hjälp av skicklig pedagogisk expertis.
5.En etisk utförsbacke, där systematiskt ljugande för att skydda kolleger ses som en normalitet inom poliskåren.