Övergångsbestämmelser för arbetstidsförkortning

Vad är det nu som är så heligt med 8 timmar? Kan det vara att för vissa 8:an lagt sig, pekar ut i evigheten och blivit religion? Snart 100 år sedan 8 timmars dagen infördes.

Atta_evighet

Man gick då från ett läge där arbetsdagarna tidigare varit 10 -12 timmar långa. 12 timmars hårt fysiskt arbete tog sin tribut. Skulle man efter sådana arbetsdagar engagera sig t.ex. i fackligt eller politiskt arbete på sin fritid så ville det till att hålla fokus.

Lätt att inse att man nog från det dåvarande etablissemangets sida hade en preferens för utpumpade arbetare utan så mycket energi över för olika samhällsengagemang. Kan liknande bevekelsegrunder finnas idag?

Kanske, men en minskning från 40 timmar i veckan till 35 timmar i veckan är endast en minskning med 12,5 %, inte särskilt revolutionerande. Om man fördelar minskningen över 10 år får man en minskning på 1,25 % om året.

Borde inte en sådan liten minskning kunna kompenseras av tillbakahållen löneökning eller löneminskning? Medellönen för metallarbetare är idag knappt 23 tusen kronor, dvs. cirka tre gånger mer än existensminimum så nog finns det ett utrymme för återhållsamhet eller försiktiga nerdragningar.

Det tyngsta argumentet för att behålla åttatimmarsdagen är att en minskad arbetstid skulle ytterligare försvaga Sveriges internationella konkurrenskraft. Men om minskningar i arbetstid kompenseras med minskat löneuttag så borde väl detta argument i motsvarande mån försvagas?

Fackets roll i ett arbetstidsförkortningssammanhang blir naturligtvis lite intressant. Kanske måste rollen omdefinieras och kanske detta nödvändiga omdefinitierande stöter på patrull på sina håll.

Sen ska man inte glömma att den totala skattebördan av utgifter för A-kassa, sjukförsäkringar, förtidspensioner och försörjningsstöd i den mån arbetslösa kan anställas i stället för att gå arbetslösa minskar. Minskade offentliga utgifter blir plusposter i arbetstidsförkortningsekvationen.

Folk försvinner inte för att de hålls utanför arbetsmarknaden vilket Husby på ett iögonfallande sätt bär vittnesmål om.

Andra änden av inkomst-, förmögenhets- och konsumtionsspektrumet måste kanske föras in i bilden för att moraliskt balansera och öka acceptansen för ett åtstramat konsumtionsutrymme kopplat till arbetstidsförkortning.

Varför inte titta på möjligheten att införa individuella och progressiva konsumtionsskatter? Storförbrukare av t.ex. bensin, olja, naturgas eller köttprodukter skulle då betala högre genomsnittliga konsumtionsskatter än lågförbrukare.

Den magiska exponentiella tillväxten

Tillväxt-gubbar

Hur stora vill vi bli?

Vad är ett lämpligt tillväxtmål?

1%, 1,5%, 2% eller rentav 3% per år?

Om tillväxten i Sveriges befolkning blir 0,9 % per år, hur många invånare finns det då i Sverige år 2100, dvs ett år som många av dagens nyfödda, givet att inga demografiska katastrofer inträffar, kommer att få uppleva?

Svar: 21 miljoner invånare.

Om per capita inkomsten i Sverige ökar med 0,8 %, respektive 1,6% om året fram till nästa sekelskifte vad blir då per capita inkomsten i vårt land?

Svar: 0,8 miljoner kronor, respektive 1,6 miljoner kronor.

Och om befolkningen i Höganäs fortsätter att öka i samma takt som under de senaste 10 åren (0,9 %) hur stor blir då Höganäs befolkning vid nästa sekelskifte?

Svar: 54 000 invånare

Slutsatser: Även så blygsamma tillväxtsiffror som 0,8 eller 0,9% per år ger fördubblingar i befolknings- och inkomsttal fram mot nästa sekelskifte, högre siffror ger rent absurda ökningar. Detta är definitivt inte förenligt med en uthållig utveckling och med ett uthålligt uttag från jordens ändliga resurser.

För Höganäs del leder en sådan tillväxt också till en stor och irreversibel omvandling av bördig jordbruksmark till bostadsfastigheter och annan urban expansion.

Hur stora vill vi då bli?

Sorry, frågan är felställd. Den uthålliga målbilden bl a för att vårt ”carbon footprint”vid nästa sekelskifte skall kunna halveras indikerar tvärtom ett behov av en årlig krympning av vår fysiska resursförbrukning på 0,8 till 0,9 procent. Alltså, vi vill växa men vi måste krympa.

Hej, hopp!

PS  Att sälja in detta budskap till väljare och politruker och att genomföra i verkligheten kräver förvisso en mindre ansträngning!

Varför inte kravaller i Djursholm?

villa i DjursholmFörvisso, individen har ett ansvar. Men att reducera kravaller till bristande ansvarstagande hos individer lär inte föra oss framåt i verklighetsförståelsen.

Förbaskat konstigt att kraveller uppträder i bostadsområden med skyhög arbetslöshet, socialbidragsberoende och med icke-etniska svenskar i majoritet?

Naturligtvis en retorisk fråga. Inte det minsta konstigt utan tvärtom i allra högsta grad förutsebart. Inte fråga om om utan om när det ska bränna till.

Vem har då ansvaret? Politikerna – jovisst!

Vem har valt politikerna? Vi.

Vem har då ansvaret?  Vi!

Försvann individen nu?

Nix!

Men – verkligheten är mångtydig. Svårt – en utmaning för förnuftet – jovisst.

Men – utmaningar är ju till för att antas.

Länk till ”Skapa en miljon gröna jobb”

Klimatmarsch

Se det här som lite av en försöksballong för att pejla handlingsberedskapen för klimataktion. Det är som alla vet nu dags för mer verkstad. Bussigt om ni sprider denna länk med webbformuläret så mycket som möjligt!