Déjà vu. Det kapitalistiska produktionssystemet måste kontinuerligt expandera sin produktion samtidigt som dess privata ägande genom höga sparkvoter förhindrar allmänhetens köpkraft att öka i takt med produktionsapparatens kapacitet.

Dvs återkommande överproduktionskriser (massarbetslöshet och randekonomier i bankrutt)  i en evig reinkarnationscykel. Rätt eller fel? Diagnosen har en hel del som talar för sig men botemedlen är omtvistade.

Keynes, Wigforss, Stalin, Ohlin, Meidner och Sachs, alla har de varit inne och spelat på planhalvan, var och en utifrån sina utgångspunkter.

För så där en tjugo-tjugofem år sedan var det många som drog en suck av lättnad – nu är väl ändå spöket borta. Men historien tog inte slut även om caset argumenterades av Fukuyama. I stället blev det nästan tabula rasa. Vad händer nu?

Efterfrågestimulerande insatser à la Keynes slirar i en värld med ett globaliserat kapital, fungerar endast mycket begränsat och leder i värsta fall till nationella ekonomiska kollapser som i Grekland. Samtidigt tycks det planekonomiska racet ha körts in i cementväggen när Sovjet brakade samman. Ändå tittar spöket fram.

Spelet måste nu föras på en global nivå (kolla in på Trotsky-Stalin fighten). Det behövs ett transnationellt fackligt och politiskt samarbete med punch för att matcha ett avnationaliserat finanskapital.

Kanske en global Karl den XI som på ett smart sätt kan församhälleliga globalt finanskapital (partiell expropriering) utan systemkollaps.

Vilka försvarsallianser måste då tacklas? Förmodligen en del oförutsedda som intressegemensamheter som t.ex.  mellan miljardärer sprungna ur kommunistisk kinaelit och de stora finanskapitalspelarna från västekonomierna.

Sen skall muslimerna klämmas in i analysen också.

Tur att det inte är tråkigt.

It's only fair to share...Email this to someoneTweet about this on TwitterShare on Google+Share on FacebookPrint this page