Kapitalismens inneboende motsättningar

Déjà vu. Det kapitalistiska produktionssystemet måste kontinuerligt expandera sin produktion samtidigt som dess privata ägande genom höga sparkvoter förhindrar allmänhetens köpkraft att öka i takt med produktionsapparatens kapacitet.

Dvs återkommande överproduktionskriser (massarbetslöshet och randekonomier i bankrutt)  i en evig reinkarnationscykel. Rätt eller fel? Diagnosen har en hel del som talar för sig men botemedlen är omtvistade.

Keynes, Wigforss, Stalin, Ohlin, Meidner och Sachs, alla har de varit inne och spelat på planhalvan, var och en utifrån sina utgångspunkter.

För så där en tjugo-tjugofem år sedan var det många som drog en suck av lättnad – nu är väl ändå spöket borta. Men historien tog inte slut även om caset argumenterades av Fukuyama. I stället blev det nästan tabula rasa. Vad händer nu?

Efterfrågestimulerande insatser à la Keynes slirar i en värld med ett globaliserat kapital, fungerar endast mycket begränsat och leder i värsta fall till nationella ekonomiska kollapser som i Grekland. Samtidigt tycks det planekonomiska racet ha körts in i cementväggen när Sovjet brakade samman. Ändå tittar spöket fram.

Spelet måste nu föras på en global nivå (kolla in på Trotsky-Stalin fighten). Det behövs ett transnationellt fackligt och politiskt samarbete med punch för att matcha ett avnationaliserat finanskapital.

Kanske en global Karl den XI som på ett smart sätt kan församhälleliga globalt finanskapital (partiell expropriering) utan systemkollaps.

Vilka försvarsallianser måste då tacklas? Förmodligen en del oförutsedda som intressegemensamheter som t.ex.  mellan miljardärer sprungna ur kommunistisk kinaelit och de stora finanskapitalspelarna från västekonomierna.

Sen skall muslimerna klämmas in i analysen också.

Tur att det inte är tråkigt.

Klargörande av en ringrostig ekonom

Pris: det som en kund betalar för en vara eller tjänst.

Kostnad: de resurser som gått åt för att framställa en vara eller tjänst.

Gratis: en vara eller tjänst överlåts utan motprestation/pris.

Ingenting kan produceras utan någon resursförbrukning utom naturligtvis i trollkarlarnas förlorade land, alltså är ingenting gratis i den bemärkelsen att saker, som kaninerna ur trollkarlens hatt, kan hoppa fram ur tomma intet.

Är gratis, i sin riktiga bemärkelse, fult eller fel? Knappast. Åtskilliga samhälliga tjänster är gratis för allmänheten. Polisens närvaro, som i vissa fall stävjar brott, hela utbildningssystemet, grund-, gymnasie-, och högskolan, bibliotek, räddningstjänster, akutsjukvård för papperslösa, utnyttjande av det offentliga rummet för fordons- och personförflyttningar, allemansrätten mm mm. Listan kan göras lång.

Gratis är varken fult eller fel, utan ett fenomen som alltid har funnits, som på vissa områden begränsas för mycket och på andra områden för lite. Exempel på ful och felaktig avgiftsbeläggning är avgifter för akutsjukvård för papperslösa. Ett exempel på när avgifter borde tillämpas i högre omfattning är nersmutsning av luft, mark och vatten.

Lagstiftaren har i våra marknadsliberala rättsstater valt att skydda och uppmuntra konstnärligt och vetenskapligt skapande med upphovsrättsskydd. I många fall bra, i andra fall blir konsekvenserna etiskt tveksamma som t.ex. när fattiga människor i fattiga länder insjuknar och dör därför att de inte kan betala för upphovsrättsskyddade mediciner

Gratis kontra avgift är helt enkelt en hyperintressant diskussionsfråga och handlingsparameter.