En annan infallsvinkel till växthuseffekten

Enorma arealer av jordens yta har under årtusenden eroderats och förlorat sin växtlighet pga av överutnyttjande som betesmark.  Youtubeklippet här” Permakultur med John D. Liu”   visar med exempel från Kina, Jordanien, Ruwanda och Etiopien hur det är möjligt att vända denna utveckling.

Kina_plata_brun

Infernaliskt spännande. Som upplagt för en global offensiv för att återställa miljontals kvadratkilometrar fördärvad mark med permakultur som metoden kallas. Det fascinerande är att återställandet kan gå snabbt. Inom loppet av 5 – 10 kan hela biotoper med växtlighet inklusive träd återskapas.

En global strategi för detta borde utformas. Till att börja med kan man göra en systematisk kartläggning av lämpliga områden för återställning, förmodligen ”a piece of cake” med dagens satelliter i den mån materialet inte redan finns.

Därefter får man inrätta finansierade program för  inkomststöd till befintlig befolkning och stöd för att hålla betande djur instängda och kostnader för det egentliga återställandet, markarbeten mm. I vårt ”närområde” utgör i stort sett hela medelhavsområdet och Sahel-området kandidater för sådana här program. Ett antal positiva effekter uppnås.

Kina_plata_gron

Stora nya (nygamla) kolsänkor skapas. Detta inte framför allt på grund av ny biomassa men på grund av att själva jorden återställs och får ett högre kolinnehåll. Nederbörden ökar och klimatsvängningar minskar. Markens försörjningskapacitet för människor  ökar och växter djur som man trodde vara utrotade dyker upp igen.

 

När spricker Kina?

Sovjets fall tog alla mer eller mindre på sängen. Avsaknaden av realistiska analyser av det sovjetiska samhället och dess ekonomiska apparats alla misslyckanden var, för att uttrycka saken i underkant, anmärkningsvärd.

Skattebetalarna i väst fick helt enkelt inte någon valuta alls för de miljarder dollar och kronor som under decennier pumpats in i underrättelseanalyser och andra ansträngningar för kartläggning av Fi. Ändå var det i dessa tidsepoker verkligen angeläget att så att säga kunna siza upp fi för uttagning av korrekta kompassriktningar för försvars- och utrikespolitiska strategier.

Ska nu dessa sorglustiga analytiska haverier upprepa sig med Kina. Det är statistiskt väl dokumenterat att militär styrka följer ekonomisk styrka. Det är alltså om allting fortsätter ungefär som hittills endast en fråga om tio, tjugo år innan Kina och kanske också Indien passerat USA vad gäller ekonomisk styrka. Inte allt för långt efter ett sådant skifte följer ledartröjan vad gäller militär styrka.

Vad händer då med globala demokratiska grundprinciper och mänskliga rättigheter? Det är inte svårt att för sitt inre måla upp en hel del otrevliga scenarior med avstamp i sådana skiften. Just det, då anmäler sig en inte helt ointressant fråga. Hur kommer Kina att utvecklas inrikespolitiskt? Kommer den auktoritära postkommunistiska modellen är bära långt in i det 20e seklet?

Vissa analogier kan göras med Sovjets sammanbrott och tidpunkten för detta. Visst det fanns kanske omständigheter som lyckligen samverkade för sammanbrottet, Gorbatjovs uppdykande på scenen, perestrojkan, och glasnosten. Men en annan viktig faktor spelade säkert in, nämligen att de som hade blod på händerna från Stalintiden var hädangångna eller alltför försvagade av hög ålder och skröplighet för att kunna blockera utvecklingen. Alltså de systemväktare som hade mest att förlora på kursändring hade hunnit upp i pensionsålder och däröver.

Man kan alltså addera si så där en fyrtio år efter upphörandet av de grövsta brotten mot mänskliga rättigheter. Vi tillämpar detta synsätt på Kina och räknar fram från kulturrevolutionens slutfas på 70-talet. Vi hamnar då på år 2020. Sen kan vi plussa på fem – tio för längre förväntade livslängder för kinesisk maktelit (jämfört med den tidens Sovjetiska). Därefter, dvs någon gång runt år 2025 – 2030 borde något hända med det kinesiska auktoritära systemet, allting annat oförändrat.

Och detta något bör om vi har tur vara att någon form av konvulsion som värker fram ett mer demokratiskt system med de rättigheter vi omhuldar och kanske i processen också en uppdelning i en federal statsbildning eller helt enkelt  i fullfjädrat separata, och från den kinesiska kroppen självständiga, asiatiska stater .

Kapitalismens inneboende motsättningar

Déjà vu. Det kapitalistiska produktionssystemet måste kontinuerligt expandera sin produktion samtidigt som dess privata ägande genom höga sparkvoter förhindrar allmänhetens köpkraft att öka i takt med produktionsapparatens kapacitet.

Dvs återkommande överproduktionskriser (massarbetslöshet och randekonomier i bankrutt)  i en evig reinkarnationscykel. Rätt eller fel? Diagnosen har en hel del som talar för sig men botemedlen är omtvistade.

Keynes, Wigforss, Stalin, Ohlin, Meidner och Sachs, alla har de varit inne och spelat på planhalvan, var och en utifrån sina utgångspunkter.

För så där en tjugo-tjugofem år sedan var det många som drog en suck av lättnad – nu är väl ändå spöket borta. Men historien tog inte slut även om caset argumenterades av Fukuyama. I stället blev det nästan tabula rasa. Vad händer nu?

Efterfrågestimulerande insatser à la Keynes slirar i en värld med ett globaliserat kapital, fungerar endast mycket begränsat och leder i värsta fall till nationella ekonomiska kollapser som i Grekland. Samtidigt tycks det planekonomiska racet ha körts in i cementväggen när Sovjet brakade samman. Ändå tittar spöket fram.

Spelet måste nu föras på en global nivå (kolla in på Trotsky-Stalin fighten). Det behövs ett transnationellt fackligt och politiskt samarbete med punch för att matcha ett avnationaliserat finanskapital.

Kanske en global Karl den XI som på ett smart sätt kan församhälleliga globalt finanskapital (partiell expropriering) utan systemkollaps.

Vilka försvarsallianser måste då tacklas? Förmodligen en del oförutsedda som intressegemensamheter som t.ex.  mellan miljardärer sprungna ur kommunistisk kinaelit och de stora finanskapitalspelarna från västekonomierna.

Sen skall muslimerna klämmas in i analysen också.

Tur att det inte är tråkigt.

Klargörande av en ringrostig ekonom

Pris: det som en kund betalar för en vara eller tjänst.

Kostnad: de resurser som gått åt för att framställa en vara eller tjänst.

Gratis: en vara eller tjänst överlåts utan motprestation/pris.

Ingenting kan produceras utan någon resursförbrukning utom naturligtvis i trollkarlarnas förlorade land, alltså är ingenting gratis i den bemärkelsen att saker, som kaninerna ur trollkarlens hatt, kan hoppa fram ur tomma intet.

Är gratis, i sin riktiga bemärkelse, fult eller fel? Knappast. Åtskilliga samhälliga tjänster är gratis för allmänheten. Polisens närvaro, som i vissa fall stävjar brott, hela utbildningssystemet, grund-, gymnasie-, och högskolan, bibliotek, räddningstjänster, akutsjukvård för papperslösa, utnyttjande av det offentliga rummet för fordons- och personförflyttningar, allemansrätten mm mm. Listan kan göras lång.

Gratis är varken fult eller fel, utan ett fenomen som alltid har funnits, som på vissa områden begränsas för mycket och på andra områden för lite. Exempel på ful och felaktig avgiftsbeläggning är avgifter för akutsjukvård för papperslösa. Ett exempel på när avgifter borde tillämpas i högre omfattning är nersmutsning av luft, mark och vatten.

Lagstiftaren har i våra marknadsliberala rättsstater valt att skydda och uppmuntra konstnärligt och vetenskapligt skapande med upphovsrättsskydd. I många fall bra, i andra fall blir konsekvenserna etiskt tveksamma som t.ex. när fattiga människor i fattiga länder insjuknar och dör därför att de inte kan betala för upphovsrättsskyddade mediciner

Gratis kontra avgift är helt enkelt en hyperintressant diskussionsfråga och handlingsparameter.

Mammon och 3e statsmakten

Demokratins genombrott är nära sammankopplat med den framväxande tredje statsmakten och det fria ordet. Vad händer nu om tidningspressen och etermedia alltmer styrs av kallhamrade mediemoguler, som Rupert Murdoch, multimiljardärer som de amerikanska bröderna Koch, de allt vanligare 100% reklamfinansierade gratistidningarna, reklamfinansierade tv-kanaler eller Internettidningar?

Kan systemkritiska röster göra sig hörda i ett sådant massmedialt landskap? Med svårighet får nog svaret bli. Talesättet att inte bita den hand som föder äger alltjämt sin giltighet. Kan en gratis lokaltidning som till en betydande del finansieras av en bilbilaga samtidigt kritiskt och objektivt granska transportsektorns miljöinverkan. Svaret blir nej, dessa två olika världar låter sig inte förenas.

I slutändan styr mammon. Kritiska röster tynar. Om det fria ordet är på reträtt då är också demokratin på reträtt? Ja, så är det nog. Vad göra? Tja, goda råd är dyra men förmodligen handlar det om att utveckla nya massmediala strategier för Internet. Än är sista ordet inte sagt.