Strukturell övervikt i västvärlden och på en del andra ställen som t.ex. Golfen

Övervikt kan enligt min mening diskuteras på olika plan. Ett samhälleligt och ett individuellt. Att diskutera övervikt behöver alltså inte innebära att kritik riktas mot enskilda individer. Det finns många, många strukturer och mekanismer som trycker in folk i övervikt.

Samhället blir mer och mer bilanpassat, punkt till punkt transporter i privatbil gör att apostlahästarna atrofiererar och att bukarna sväller. Dagligvaruhandeln trycker på oss stora förpackningar av designad mat som triggar tvångsätande. Ett hysteriskt utbud av recept och kulinariska läckerheter driver på ätandet.

Om man tittar på dokumentärfilmer från 20- och 30-talet ser man nästan endast slanka människor. Dokumentärer från dagens storstäder är fulla med fläskiga typer. Hade vi kunnat färdas bakåt i tiden till 30-talet och satt en stegräknare på utvalda personer så nog tusan hade man kommit på att den tidens människa genomsnittligt förflyttade sig 2 – 3 ggr längre sträckor till fots än dagens. Därmed inte sagt att jag vill ha tillbaka nödåren men det fanns något i gamla tider som var bra och som nu är väck.

Faktum är att det går att räkna fram hur mycket vår aggregerade övervikt bidrar till växthuseffekten. Jag tror att detta bidrag ligger i storleksklassen 3 – 5%, alltså inte småpotatis precis. Övervikten är en samhällelig miljöfråga.

Jag skulle gärna se att det dök upp en ekologiskt inriktad dagligvarukeja med inriktning på att underlätta för folk att göra kloka matval, mycket vegetariskt, små förpackningar av chips och godis, kalorimärkning av hela innehållet i en matförpackning (inte bara av 30 grams portioner)  och inriktning mot att underlätta för folk att förbruka kalorier när de förflyttar sig till butiken, cykelparkeringar med prioriterad lokalisering och med tak och laddstationer för elcyklar och elmopeder.

Bara genom att välja att handla i en sådan butik skulle man minska risken för överätande – lätt som en plätt.

Liliith Svensson (KD) och bostäderna i Varberg

Måste vi sänka kvalitén för att få billigare bostäder? Absolut inte! Några tips:

1.Se till att det blir konkurrens vid upphandlingen. Låt byggbolagen konkurrera utgående från samma arkitektoniska lösning. På så sätt kan oligopolistisk prissättning minskas.

2. Se till att korruption hos kommunala tjänstemän utesluts genom effektiv internrevision. Se till att internrevisionen jobbar seriöst och inte väjer för lojaliteter till partikamrater i känsliga befattningar.

3.Bjud in byggbolag från lågkostnadsländer att delta i anbudstävlingar.

4. Var uppmärksam på anbudskarteller. Se till att tjänstemännen på exploaterings- och inköpssidan i kommunens förvaltning är insatta i konkurrensreglerna.

5. Förmodligen kan även mindre lokala byggbolag bli huvudentreprenörer, att så inte sker beror förmodligen på en i förväg uppgjord rollfördelning mellan byggaktörer.

6. Tillämpa i realiteten EUs upphandlingsregler och trixa inte för att slippa konkurrens från andra EUländer. Varför ser vi inte ett enda spanskt, grekiskt, portugisiskt eller lettiskt byggbolag i kommunala exploateringar? Visst finns det utländska byggjobbare här men deras närvaro slår inte igenom i konsumenternas lägenhetspriser, förtjänsterna stannar hos byggbolag och underentreprenörer.

7. Kvadratmeterkostnaden skall kunna komma ner från 35 till 15 tusen kronor.

8. Visa nu att politikerna har något litet annat än gelé i ryggraden!

Spelar det någon roll vad det kostar att bygga när man ändå lånar till investeringen? En 3a på 70 kvadrat kostar med 35 tusen kr per m2 hela tvåmiljonerfyrahundrafemtiotusen kronor att bygga. Detta ger en kaptitalkostnad på åttatusen kronor i månaden vid en årsränta på 4 %. Som hyreslägenhet måste en sådan lägenhet hyras ut för mer än 10.000 kr i månaden för att inte ge förlust. Kan man i stället bygga för 15 tusen kr per m2 kan hyran bli 5.000 kr i månaden vilket är vad en pensionär med endast garantipension orkar med med nöd och näppe.

När byggbolagen vill ha ett förenklat regelverk för att de skall slippa anpassa sina byggmetoder i kostnadssyfte så gäller det att se upp! Härigenom cementeras också upphandlingsmetoder som minimerar konkurrens. Ur konsumentens synvinkel är det helt säkert bättre att byggbolagen får dras med vissa kostnadsfördyringar pga  mer flexibla produktionsapparater om kommunerna därigenom kan få en avsevärt förbättrad konkurrens.

Otroligt spännande tid vi lever i!

Man känner på sig att historien nu samlar sig för att ta ett språng. Härligt! Något Cullbergskt ”kris och utvecklings” stuk över hela tillställningen. Sånt gillar jag. Systemförvaltarna kan springa och gömma sig – nu våras det för systemomstörtarna eller nytänkarna, om man så vill. För  inte så länge sedan hade historien tagit slut, jisses!

  1. Vi börjar med att byta ut BNP mot ett lyckoindex som fångar upp, välbefinnande, miljötillstånd, social harmoni, sysselsättning mm.
  2. Transportinfrastrukturen ställs om till slow-speed och kollektivt.
  3. Detaljhandeln görs mer småskalig/internetbaserad.
  4. Byggsektorn länkas in på lokala material och återvinning.
  5. Energisektorn ställs om till uthålligt, decentraliserat och kärnkraftsfritt.
  6. Gammalt hantverk återupplivas.
  7. Samhällsbyggandet görs mer ekologiskt uthållig.
  8. Vapenindustrin avvecklas.
  9. Ägandet i produktionen ses över.
  10. Det internationella samarbetet tillförs helt nya och mer kraftfulla samarbetsformer.

Men som alltid finns djävulen i detaljen. Många sociala experiment har kraschat under historiens gång, realsocialism, kulturrevolutioner, löntagarfonder, det statslösa samhället och en mängd småskaliga utopiska samhällsexperiment.

Men ändå – det linjära produktions-/konsumtionssamhället klarar inte dagens och morgondagens utmaningar. I vilka former skall det nya stöpas utan att mänskliga rättigheter och demokratiska friheter trampas under fötterna? Svaren finns inte primärt i teorier och analyser utan i verklighetens projekt.

Klarar dagens människa den nödvändiga mentala omställningen? Det vet inte förrän vi försökt. Något val finns inte. Bilan hänger och det är bråttom.

Dödstyst i Höjeste rett

När min mor disputerade i processrätt i Lund i början av 60-talet skickades hon av sin handledare professorn i processrätt, Karl Olivercrona, till Oslo för att samla in information. I detta sammanhang introducerades hon till Höjeste Rett som höll ett arbetssammanträde. Så ställdes den oundvikliga frågan: vem är då Er handledare. Svaret gavs. Sen föll en isande minutlång tystnad. Min mor fattade ingenting, samtalet länkades in på nytt ämne.

I enrum med kontaktperson kom sedan förklaringen. Karl Olivercrona var en känd svensk nazist och hade avböjt en norsk förfrågan att med sina tyska kontakter försöka få loss ledande personer vid Oslos universitet som satt internerade i tyska koncentrationsläger under andra världskriget. Minnet av de som svek var fortfarande färskt i Oslo i början av 1960-talet.

Månne hägrade en befattning som justitieminister i en svensk quislingregering för den gode Karl. De nazistiska sympatierna gick djupt inte bara i lundensiska akademiska kretsar utan även rent allmänt i den skånska myllan. Men nu är det 2013, korten har blandats om och mycket vatten har runnit under broarna, vi behöver inte gå på detaljer, men inte  heller jag kommer ifrån att MV Mavi Marmara har ett starkt case.

Citatet i föregående inlägg från barnboken Kanaljen i Seraljen  av Lennart Hellsing.

PS Ben Ali hette den korrumperade tunisiske presidenten som störtades i januari 2011 i den tunisiska revolutionen.

Krymp och kallorimärk begripligt!

Vi dränks i en strid flod av diet- och bantningstips, träningstips, individuell coachning och Gud vet allt. Gemensamt för denna flodvåg är att det i stort sett alltid handlar om individens ansvar. Men om Ali Ben Ali är smällfet och tjock kan väl ändå inte vara samhällets ansvar? Jovisst kan det det. Detta framgår också av de följande raderna – mamman var köksa och pappan var kock -. I vart fall om vi läser in samhället i föräldrarskapet.

jordnotter_pase_text_liten

 

Ta den lilla oskuldsfulla jordnötspåsen här intill. Den innehåller mer än halva dagsbehovet för en genomsnittlig vuxen. Påsen är kalorideklarerad så leverantören har ryggen fri. Det trixiga är bara att det är förbaskat svårt för att inte säga omöjligt för en kund att få detta faktum klart för sig. Den enda siffra som sticker ut på påsen är 190 kilocalorier.

Detta kan väl vara okey! Men hoppsan! Efter luppgransning så upptäcker man att dessa 190 kilocalorier gäller endast 30 gram av påsens innehåll.  30 gram är dock skrivna med så liten stil att åtminstone jag inte kan läsa ut siffrorna utan stora ansträngningar.

Borde inte hela påsens kaloriinnehåll skrivas ut med stora och tydliga siffror tillsammans med en varningstext? Så borde det vara. En annan fundering: snacks och godis säljs i allt högre grad i stora förpackningar. Vad skall en singel göra som inte erbjuds något alternativ till en 300 grams chipsförpackning?

Snacks och godis triggar med sin socker- och saltsmaksättning tvångsmässigt ätande. Risken är överhängande att singeln slukar hela påsinnehållet i ett svep.

Detta gör stora förpackningar utan begriplig kallorimärkning extra farliga både för individen och samhället.  Individen blir tjock och samhället får onödiga sjukvårdskostnader, bortfall av arbetstimmar och utsläpp av växthusgaser.

I min ekologiska dagligvarukedja finns:

  • gott om små förpackningar (50 – 100 grams förpackningar) att välja mellan och
  •  förpackningar med kallorimärkning för hela innehållet