Kan tyckas vara en tjatig sifferexercis. Mycket har nu ordats om 20 eller 30 procent, Lena Eks dubbla roller m.m. Med sin frånvaro lyser emellertid resonemangen hur i hela fridens namn dessa reduktioner skall genomföras i praktiken. Vi har åtta år på oss!

Mellan år 2000 och 2010 minskade utsläppen av CO2ekvivalenter i Sverige med 4,3 procent. Endast 4,3 procent!

Nu skall utsläppen minska dryga 20 procent (30 procents alternativet) under innevarande decennium, räknat från år 2010, d.v.s. cirka 5 gånger snabbare. Väljer man 40 procents alternativet skall utsläppen minska cirka 8 gånger snabbare än under förra decenniet.

Till detta skall adderas en förväntad befolkningsökning i hela landet fram t.o.m. år 2020 främst p.g.a. en ökad invandring på en sju-, åttahundra tusen personer vilket gör att de nödvändiga  minskningarna blir svårare att genomföra.

Jag undrar i mitt stilla sinne om någon av de politiska företrädare som uttryckt sin uppfattning i frågan bl a på den mycket reklamerade supermiljöbloggen egentligen har koll på vad detta åtagande innebär.

Det går t.ex. inte att förlita sig endast på teknisk utveckling inom transportsektorn. Under det gångna decenniet har bilar i och för sig blivit mycket bränslesnålare, hybrid- och elbilar tar växande marknadsandelar. Ändå har utsläppen från transportsektorn i stort sett varit oförändrade under perioden 2000 – 2010. Bilparken omsätts långsamt.

Skall någonting seriöst i utsläppshänseende hända fram till år 2020 måste mycket tuffa åtgärder vidtas inom transportsektorn. Utsläppen måste minska med två, tre procent om året under resten av innevarande decennium, att jämföra med ingen minskning alls under perioden 2000 – 2010!

Biltullar, skatter, ombyggnation av infrastruktur, incitament för utsläppsfria fordon, noll-taxa inom kollektiv-trafik, kanske nya gynnade fordonsklasser för cykelhybrider o.s.v., o.s.v..

Inom energisektorn minskade i och för sig utsläppen med åtta procent under 2000 – 2010. Men minskningstakten skulle behöva dubbleras eller trippleras för uppnående av 30 procents målet .

Politiker och myndigheter måste kunna ha uppfattningar om hur dessa bastanta reduktioner skall genomföras i praktiken.

Några uppslag:

  1. Byråkratin behöver vässas kraftigt och förmodligen förstärkas till numerären (som tur är lär det finnas en och annan akademiker på sparlåga för dessa utmaningar om jag inte är fel underrättad).
  2.  Verklighetsbeskrivningarna måste uppgraderas. Datafångst, statistisk bearbetning och rapportering måste förbättras. Tillförlitliga CO2 rapporter på hög detaljnivå måste göras per halvår eller kvartal och med bara några månaders fördröjning. Det går inte att vänta två år på statistik om vi tar oss själva på allvar.
  3.  CO2 planer på kommun-, läns- och nationsnivå måste bli obligatoriska. De flesta kommuner och län har ännu idag inte fått häcken ur vagnen vad gäller CO2 planer. Denna senfärdighet beror till råga på eländet på många håll inte på oförmåga utan på direkt ovilja.
  4.  Planuppföljelse måste göras, minimum per årsbasis, avvikelser analyseras och åtgärdas, kanske måste vites-, eller bötespiskan vina.

 Det går att uppnå 30 procents målet. Men herre jösses inte utan fokus, hårda nypor och ändan ur vagnen.

 

PS Jag reserverar mig för ev felräkningar, kraven kan ju heller inte var så högt upptrissade för dessa helt ideella insatser.

It's only fair to share...Email this to someoneTweet about this on TwitterShare on Google+Share on FacebookPrint this page