Svårigheten att få bostad, framför allt i storstadsområdena, är en gammal följetong. Denna svårighet sänker livskvalitén för väldigt många människor och gör samhället statiskt och konservativt. Följande förklarar situationen. Bristande konkurrens bland byggbolagen, symbios mellan byggbolag och kommunledningar samt korruption i de kommunala beslutsprocesserna å ena sidan och å andra sidan svag rörlighet på marknaden för hyresrätter.

Har det blivit bättre på sistone? Knappast, snarast värre. Gamla kämpar som Assar Lindbäck och Sven Rydenfeldt (med – det skall medges – en del blinda fläckar vad gäller social hänsyn och oligopolmakt men ändå ärliga grytomrörare) har lyft fram bristande rörligheten som en viktig orsak. Rent matematiskt har de ett starkt case.

En ökning av utbudet från redan befintliga hyresrätter på endast några procent skulle drastiskt förbättra läget. Men detta är känsligt, mycket känsligt t.o.m. Det finns givetvis också ett socialt skyddsbehov för personer med svag betalningskraft som bor i hyresrätter i Stockholms innerstad. Sedan långeliga tider har stockholmarna vant sig vid att trixa med svartbetalningar och diverse byteskonstruktioner.

Redan på åttitalet har jag för mig att svartpriset för ett rum i innerstaden låg runt 100 tusen kronor. Det gick faktiskt rykten om poliser som lånade i bank för ha råd med svartbetalningar. Man har onekligen hunnit ganska långt i systemacceptans för utomrättsliga mekanismer på bostadsmarknaden när fastighetsägare, hyresgäster, poliser och banker arbetar unisont för att kringgå regelverk.

Varför är nu bristande konkurrens dålig? Jo priserna blir för höga. Om produktionskostnader blir höga, blir hyror och bostadsrättspriser därefter, dvs också höga. Om jag inte är helt ute och cyklar ligger produktionskostnaden för en kvadratmeter idag runt 35 tusen kronor, dvs produktionskostnaden för en liten etta på 40 kvadratmeter är 1,4 miljoner kronor.  Med bättre upphandlings/exploateringsupplägg skulle denna kostnad förmodligen kunna vara så låg som 20 tusen kronor. För samma produktionskostnad skulle man alltså kunna få 60 -70 procent fler bostäder samtidigt som bankerna inte skulle behöva ta så stora risker vid utlåning.

För att pressa ner byggkostnaderna krävs att många befästa särintressen utmanas. Är det någon som vill kasta denna handske? Osvuret är bäst. Kanske dyker riddaren på den vita springaren upp (Karl den XI med sin Brilliant var inte dum när han långt före Marx rensade upp efter Christina, korrigering av maktbalanser behöver inte ha ett jota med socialism att göra ).

Hur skulle då handlingsprogrammet för en sådan otippad kuse se ut? Några uppslag:

  1. Se till att byggbolag från europeiska lågkostnadsländer kan komma in på den svenska marknaden (byggjobbare finns ju redan från dessa länder men vinsterna kommer knappast svenska konsumenter till godo). Lavallaffären i Waxholm är en skamfläck. Det är här givetvis inte fråga om att släppa hela den svenska marknaden, det räcker mer än väl med en mindre marknadsandel, 5 -10 procent, för att sätta rejäl press neråt på kostnaderna i byggbranschen.
  2. Styr upp kommunernas exploaterings- och upphandlingsrutiner med hårdare sanktioner för regelbrott. Här behövs förmodligen dessutom en skärpning av lagstiftningen.
  3. Stärk de effektiva kommunala bostadsbolagens egenproduktion.
  4. Skaka liv i de slumrande kommunala internrevisionerna (hur ofta hör man att en kommunal internrevision slår larm om brott mot t.ex. upphandlingsreglerna?) .  Se till att kommunernas exploateringsverksamhet blir transparantare och att de utsätts för en hårdare granskning i media och av politiker.
  5. Inför långsiktigt en övergång till mer lägesanpassade hyror, dvs öka rörligheten.
  6. Öppna upp för ett kommunstött byggande med alternativa byggmetoder i vilket horder av kapabla och undersysselsatta personer skulle kunna engageras.

En sådan dynamiska nyordning skulle naturligtvis få underordnas miljökrav och utformas som ett ekologiskt uthålligt projekt. Men – finns viljan så går också detta. Kanske är det t.o.m.  så att en mer dynamisk bostadsmarknad skulle ge bättre förutsättningar för att utveckla ett mer ekologiskt uthålligt byggande.

Det behövs en strategisk blick inför framtidens boende, det duger inte längre att sitta inne och myspysa i säkerheten hos den etablerade ordningen. Vem levererar?

It's only fair to share...Email this to someoneTweet about this on TwitterShare on Google+Share on FacebookPrint this page