Vi förflyttar oss 23 år tillbaka i tiden. Det är den 9e november 1989. Det ingen trodde kunde hända händer, berlinmuren faller (själv hade jag influensa och satt som fastklistrad framför TVn på Lundagatan på Södermalm).

Under en treårsperiod därefter faller den ena öststatsregimen efter den andra. I Kreml klockan 19.32 på kvällen den 26e december 1992 halades så den sovjetiska flaggan för att ersättas med den ryska trikoloren. Sovjetunionen var nu upplöst och punkt satt för det kalla kriget.

Världen kunde andas ut, Francis Fukuyama förkunnade till och med att historien var slut. En märklig omständighet var dock att i stort sett ingen, framför allt inte analytikerna inom det västliga underrättelseväsendet, hade förutsett östs implosion. I det stora hela hade beskrivningar av sovjetblockets ekonomiska styrka baserats på de realsocialistiska staternas egen statistik.

Något radikalt ifrågasättande av den på denna statistik baserade bilden av östblockets ekonomiska styrka gjordes inte. Detta var häpnadsväckande med tanke på östsystemens välkända interna svagheter.

Som genom ett trolleri går luften ur de realsocialistiska ekonomierna, de skrumpnar ihop till bråkdelar av vad människorna i Väst fått sig till livs i decennier.

Alltså klackarna i taket i Väst – eller –  kanske inte i alla rum. Mannen på gatan har skäl att glädjas men hur är det nu med Västsidans generaler, vapenindustrier och kompisar i beslutsfunktioner inom politik och offentlig förvaltning. Man kan gissa att mer än någon enstaka i detta gäng måste ha fått en rejäl dos av existentiell ångest.

Hur skulle nu pengarullningen till rustningsindustrin kunna motiveras? Nu var goda råd dyra! Det tog lite tid. Men så äntligen kom räddningen. Och denna därtill i en helt oväntad skepnad – al-Qaida.

It's only fair to share...Email this to someoneTweet about this on TwitterShare on Google+Share on FacebookPrint this page