Fega politiker motsätter sig reformer på bostadsmarknaden.

Svårigheten att få bostad, framför allt i storstadsområdena, är en gammal följetong. Denna svårighet sänker livskvalitén för väldigt många människor och gör samhället statiskt och konservativt. Följande förklarar situationen. Bristande konkurrens bland byggbolagen, symbios mellan byggbolag och kommunledningar samt korruption i de kommunala beslutsprocesserna å ena sidan och å andra sidan svag rörlighet på marknaden för hyresrätter.

Har det blivit bättre på sistone? Knappast, snarast värre. Gamla kämpar som Assar Lindbäck och Sven Rydenfeldt (med – det skall medges – en del blinda fläckar vad gäller social hänsyn och oligopolmakt men ändå ärliga grytomrörare) har lyft fram bristande rörligheten som en viktig orsak. Rent matematiskt har de ett starkt case.

En ökning av utbudet från redan befintliga hyresrätter på endast några procent skulle drastiskt förbättra läget. Men detta är känsligt, mycket känsligt t.o.m. Det finns givetvis också ett socialt skyddsbehov för personer med svag betalningskraft som bor i hyresrätter i Stockholms innerstad. Sedan långeliga tider har stockholmarna vant sig vid att trixa med svartbetalningar och diverse byteskonstruktioner.

Redan på åttitalet har jag för mig att svartpriset för ett rum i innerstaden låg runt 100 tusen kronor. Det gick faktiskt rykten om poliser som lånade i bank för ha råd med svartbetalningar. Man har onekligen hunnit ganska långt i systemacceptans för utomrättsliga mekanismer på bostadsmarknaden när fastighetsägare, hyresgäster, poliser och banker arbetar unisont för att kringgå regelverk.

Varför är nu bristande konkurrens dålig? Jo priserna blir för höga. Om produktionskostnader blir höga, blir hyror och bostadsrättspriser därefter, dvs också höga. Om jag inte är helt ute och cyklar ligger produktionskostnaden för en kvadratmeter idag runt 35 tusen kronor, dvs produktionskostnaden för en liten etta på 40 kvadratmeter är 1,4 miljoner kronor.  Med bättre upphandlings/exploateringsupplägg skulle denna kostnad förmodligen kunna vara så låg som 20 tusen kronor. För samma produktionskostnad skulle man alltså kunna få 60 -70 procent fler bostäder samtidigt som bankerna inte skulle behöva ta så stora risker vid utlåning.

För att pressa ner byggkostnaderna krävs att många befästa särintressen utmanas. Är det någon som vill kasta denna handske? Osvuret är bäst. Kanske dyker riddaren på den vita springaren upp (Karl den XI med sin Brilliant var inte dum när han långt före Marx rensade upp efter Christina, korrigering av maktbalanser behöver inte ha ett jota med socialism att göra ).

Hur skulle då handlingsprogrammet för en sådan otippad kuse se ut? Några uppslag:

  1. Se till att byggbolag från europeiska lågkostnadsländer kan komma in på den svenska marknaden (byggjobbare finns ju redan från dessa länder men vinsterna kommer knappast svenska konsumenter till godo). Lavallaffären i Waxholm är en skamfläck. Det är här givetvis inte fråga om att släppa hela den svenska marknaden, det räcker mer än väl med en mindre marknadsandel, 5 -10 procent, för att sätta rejäl press neråt på kostnaderna i byggbranschen.
  2. Styr upp kommunernas exploaterings- och upphandlingsrutiner med hårdare sanktioner för regelbrott. Här behövs förmodligen dessutom en skärpning av lagstiftningen.
  3. Stärk de effektiva kommunala bostadsbolagens egenproduktion.
  4. Skaka liv i de slumrande kommunala internrevisionerna (hur ofta hör man att en kommunal internrevision slår larm om brott mot t.ex. upphandlingsreglerna?) .  Se till att kommunernas exploateringsverksamhet blir transparantare och att de utsätts för en hårdare granskning i media och av politiker.
  5. Inför långsiktigt en övergång till mer lägesanpassade hyror, dvs öka rörligheten.
  6. Öppna upp för ett kommunstött byggande med alternativa byggmetoder i vilket horder av kapabla och undersysselsatta personer skulle kunna engageras.

En sådan dynamiska nyordning skulle naturligtvis få underordnas miljökrav och utformas som ett ekologiskt uthålligt projekt. Men – finns viljan så går också detta. Kanske är det t.o.m.  så att en mer dynamisk bostadsmarknad skulle ge bättre förutsättningar för att utveckla ett mer ekologiskt uthålligt byggande.

Det behövs en strategisk blick inför framtidens boende, det duger inte längre att sitta inne och myspysa i säkerheten hos den etablerade ordningen. Vem levererar?

Höga halter tungmetaller i barnmat

I ett pressmeddelande informerar livsmedelsverket om att dom hittat höga rester av tungmetallerna. arsenik, kadmium och bly i barnmat. Inte mängder över gränsvärdena men tillräckligt stora för att kunna utgöra ett hälsohot för små barn. Detta var ju inte bra, även om det inte var helt oväntat. Men det är något som inte stämmer, något som fattas i rapporteringen. Vad kan det nu vara?  Jag känner mej lite irriterad men övergår till annan verksamhet. Rätt var det är så flashar ett stort varför upp!

barnmat

Går man till livsmedelsverkets pressrelease så får man svar, råvarorna som barnmaten baseras på innehåller tungmetaller. Det hade man ju kunnat räkna ut. Men varför in i glödheta Norden innehåller ris och säd för höga halter av tungmetaller. Ska vi våga en gissning – moderna högavkastande jordbruksmetoder. Osökt kommer frågan om skadliga gödningsmedel t.ex. rötslam (alltså en restprodukt från reningsverk som alternativt deponeras eller eldas upp) som gödningsmedel upp. Även ogräs-, svamp- och insektskemikalier kopplade till behoven hos monokulturer och högavkastande brukarmetoder verkar finnas med i bilden.

Borde inte debatten nu länkas in på frågor om uthålliga brukarmetoder? Eller är det så att frågan om ett uthålligt jordbruk reserveras till högtflygande formuleringar i   i långrandiga målkataloger och att frågan om en storskalig omställning till ett uthålligt jordbruk stöter på patrull i form av ett antal välförankrade särintressen.

Dags att få i väg några hårda puckar!