Åsikter skall brytas, Jakob

Unga engagerade politiker är A och O för demokratins framtid. Der finns alltså goda skäl att ta sej en titt på hur det står till i de politiska ungdomsförbunden. Ett hälsobesked från dessa innehåller dessvärre minusposter.  Men intet är nytt under solen.

Andan faller nu på och jag delar nu med mej av en liten reminiscens från min tid i styrelsen av Konservativ skolungdom i Helsingborg 1969-1971. Det anordnades i Skåne vid denna tid en intern frågesport mellan de olika moderata ungdomsförbunden, MUF och KS. Första tävlingsomgången hölls i Landskrona.

Från Helsingborg kom jag och några andra 1a eller 2a ringare På Nicolai gymnasiet. Från Hässleholm eller Kristianstad kom ett lag som innehöll bl.a. den präktige Bo Lundgren, sedermera kortvarig ordförande i Moderata Samlingspartiet, numera generaldirektör för riksgäldskontoret, som vid denna tid hade flera års studier i ekonomi och samhällsvetenskap vid Lunds universitet bakom sej (Helsingborslaget gick alltså en säker förlust till mötes).

Svaren till tävlingsfrågorna fanns i bilen som körde oss från Helsingborg till Landskrona. I bilen fanns Johan från klassen över på Nicolai, sedermera i ledningsgruppen för Securitas koncernledning och också den moderate ungdomsombudsmannen som ansvarade för tävlingen.

Nu bar det sej inte bättre än att ombudsmannen inte kunde hålla fingrarna från syltburken och någonstans vid Glumslövs backar öppnades kuverten med svaren på frågorna, vilka sedan blev föremål för intensiva studier under återstoden av resan. Huruvida jag själv protesterade eller inte vill jag låta vara osagt.

Vi slog till allas häpnad knock-out på Bo Lundgren och hans kvalificerade lag. Jag minns att jag desperat försökte att få fuskkompiserna att avge fler felaktiga svar, men nej dom spände bågen hårt.

Så kom då finalen några månader senare. Nu fanns inte längre facit med i resebagaget. Bo Lundgren hade naturligtvis kvalat in som tvåa och han och hans lag fick sin rättmätiga revansch. Hm, hm dagsformen kan variera.

Titt som tätt under de senaste 40 åren har man också kunnat läsa om fusk med medlemsrapportering, jag tror i snart sagt samtliga ungdomsförbund.

Hur läget är just nu med medlemsrapporteringen i ungdomsförbunden har jag ingen aning om – men jag har ju inte kunnat undgå att notera att de rapporterade medlemstalen sjunkit kraftigt i alla politiska organisationer under de senaste decennierna.

Med små personkretsar som är aktiva i ungdomsförbunden följer demokratiska risker.

En sådan är att lobbyingintressen försöker skräddarsy unga politiker i ungdomsförbunden.  Styrningen kan då förväntas gå mot unga personer som är massmedialt effektiva, dvs de besitter de personliga egenskaperna, trevligt utseende och karisma vilka sätts i främsta rummet och kunskap och äkta politiskt engagemang sätts i andra hand.

En annan risk är risken för infiltration, dvs att någon annan grupp baserad i någon annan organisation bestämmer sej för att låta några av sina medlemmar gå in och engagera sej i ett politiskt ungdomsförbund för att driva sin egen agenda, görs detta smart kan det fungera ett tag. På sikt gör det dock att den infiltrerade organisationen tappar fart och engagemang, blir anemisk och börjar producera dåliga resultat.

En tredje risk är risken för hela demokratin. Om de kärngrupper som skall bära demokratin framåt domineras av personer som ger högsta prioritet åt sin personliga karriär och som i värsta fall dessutom har sin primära lojalitet utanför det politiska partiet är det fara å färde. En person av denna kaliber kommer inte att ha ett äkta och starkt engagemang för demokratiska värderingar, respekt för minoriteter, respekt för yttrandefrihet och avvikande uppfattningar och respekt för hela det demokratiska beslutsmaskineriet. Risken för fulspel, kompisvälde och dålig etik ökar i små grupper vilket gör hela miljön oattraktiv för ärliga personer.

När man talar med folk som själva inte är politiskt engagerade blir bilden ganska nerslående. Föraktet för politiker är kompakt. Detta kompakta förakt matchas ofta dessutom av en motsvarande kompakt okunskap om demokratiska och politiska förhållanden.

Vad göra? En riktig tiotusenskroners fråga. En sak är klar. Fler måste engagera sig politiskt såväl i ungdomsorganisationer som i moderorganisationer. Med krympande antal i basorganisationer och försvagade fackföreningar följer stora risker för demokratin. Folk behöver utbildas och tränas i grundläggande demokratiska och politiska frågor vilket kan ske både i föreningar i utbildningssammanhang.

I sista hand får man väl upplysa folk om att dom har de politiker dom förtjänar.

Stort tack i alla fall till de ungdomar som går in och arbetar politiskt med ett äkta engagemang. Och faktum är att de är få ställen där man kan lära sej mer om samhället än just i politiken.  Trots ovan kritiserade brister är politik riktigt kul (lite sittfläsk får man dock skaffa sej).

Ungdomar ni behövs!