Handlar det om att beräkna ett carbon footprint så skall man räkna med de utsläpp som förorsakas av den konsumtion som sker i ett land. Kander har först räknat fram ett per capita tal korrigerat för import och export. Detta tal blir 9 ton CO2. Metoden för att räkna fram detta tal förefaller helt riktig. Exporten konsumeras ju inte inom Sverige och skall därför vara en minuspost samtidigt som importen blir en pluspost. Siffran som fås ger ett underlag för att bedöma vilka utsläppsvolymer som kan knytas till vår konsumtion.

Kander stoppar emellertid inte här utan går vidare och korrigerar upp exportposten med 4,6 ton CO2 per capita eftersom svensk produktion är utsläppssnålare än produktion i världen i övrigt. Detta kan kännas trevligt för ett svenskt ego men gör tyvärr att vi inte längre har ett konsumtionsbaserat carbon footprint mått. Måttet fyller därför inte längre sitt syfte nämligen att ge en fingervisning om på vilket sätt vi kan ändra vår konsumtion för att få ner de globala utsläppen. Måttet blir vilseledande för en carbon footprint bedömning och innebär ju också att den globalt konsoliderade utsläppssiffran blir för låg om inte andra länder korrigerar upp utsläppen från sina importerade varor när dessa importeras från Sverige. Länder som importerar utsläppssnåla varor från Sverige skulle alltså bestraffas med ett högre per capita mått. Här har det slirat lite i tankeprocessen.

Men detta innebär ju inte att Sverige inte skulle kunna få credit för sin utsläppseffektiva industri. Givetvis skall största möjliga objektivitet eftersträvas vid internationella klimatförhandlingar och då måste man rimligen arbeta även med ett produktionsbaserat mått. Sedan får man hitta metoder för att i förhandlingssituationer ta hänsyn till de olika måtten. Men, Kanders bastardmått håller inte måttet.

 

It's only fair to share...Email this to someoneTweet about this on TwitterShare on Google+Share on FacebookPrint this page