Steget före

Vindstilla, ½ plusgrad, molnfri himmel = tur till Kullens fyr & ICA Skutan i Brunnby med elmoped. Denna dag går inte att missa. Moppen nu fulladdad. Knorren – Skutan håller söndag men kompenserar vid behov med telefonbeställning och hemkörning.

 



Skakiga antaganden i norsk elbilsutredning

Den norskfinansierade elbilsutredningens slutsats är att det är tveksamt om elbilar i miljöhänseende är överlägsna konventionella bilar med förbränningsmotorer.

Jag ifrågasätter utredningens slutsats.

Invändning 1:
Fossilbränsleandelen ligger runt 60 % i den europeiska produktionsmixen . I Norge kommer 99 % av elen från vattenkraft. I Sverige kommer 90 procent av elen från vattenkraft, kärnkraft samt kraftvärme baserad på biobränslen. Fossilbränsleandelen i elproduktion i såväl Norge som Sverige är alltså försumbar eller obetydlig. I Norge och Sverige blir därför en elbil mycket miljövänligare än vad utredningen kommer fram till.

Invändning 2:
Utredningens antagande för bilens användning gäller den nuvarande europeiska produktionsmixen för el. Detta är knappast ett relevant antagande. En bils livslängd kan ju vara upp till 30 år. Tanken är ju faktiskt att klimatpolitiken skall leda till att den europeiska elproduktionsmixen kraftigt förändras mot förnybara produktionsmetoder under denna tid. Utredningen borde gjort ett dynamiskt antagande om den förväntade genomsnittliga produktionsmixen under bilens livslängd.

Invändning 3:
Enligt utredningen härrör en betydande del av en elbils miljöbelastning från själva produktionsfasen av bilen. Denna fas är energiintensiv men utredningen borde givetvis även här redovisat ett dynamiskt resonemang utgående från att produktionsfasens el successivt under kommande åren blir mer och mer baserad på förnybara framställningssätt.

Jag ser att utredningen slutsatser valsar runt på nätet utan något kritiskt ifrågasättande. Det är just så här lobbyister kan trixa till det. Få journalister anstränger sej tillräckligt för att läsa utredningar kritiskt utan nöjer sej med att lydigt och utan ifrågasättande sprida slutsatser som baserar sej på icke relevanta antaganden.

Av de fyra utredarna som av Beatrice Rindevall presenteras som norska ingenjörer är endast en norrman.En bakgrundscheck av forskarna skulle kanske ge grund för ytterligare reflektion!

Elbilar

Jättebra att tillfälle ges att ställa frågor ang elbilar. Utan att djupdyka i ngn utredning vill jag lägga ngr synpunkter. Den konventionella bilindustrin är kanske, globalt sett, den industribransch som har störst ekonomisk/politisk betydelse och som tränger djupast in i det mänskliga psyket.

Att röra om i den är inte lätt. Det är då inte konstigt att de flesta elbilsprojekt tar sin utgångspunkt i ett konventionellt bilkoncept, dvs en personbil som väger runt ett och ett halvt ton. Härigenom kan industrin i stor utsträckning utnyttja existerande produktionsapparater, maskininvesteringar, plattformar och know how. Samtidigt är det f n batterikapaciteten som är akilleshälen. De moderna urbana samhällena har dessutom utrymmesbrist, ny infrastruktur är olje- och energitung och många omkommer i trafiken pga höga hastigheter.

Alltså borde en elbil för det uthålliga urbana samhället ha låg vikt, ta litet utrymme, ha en relativt låg topphastighet samt ge en starkare subjektiv fartupplevelse för att förebygga frustrationer och blådårekörningar.

Vad har vi då. Jo en bil som (1) väger 300 – 500 kg,  (2) som har två sittplatser, (3) som inte går fortare än 70 – 80 kilometer i timmen som har en maximal motoreffekt på 10 – 15 kw och (4) som bara behöver 30 – 60 % så mycket utrymme på vägnätet som konventionella bilar.

Men utgångspunkt i dessa fyra punkter är det med nu existerande teknik närmast en barnlek att bygga en elbil med lång räckvidd, mycket konkurrenskraftigt pris och små externa miljöeffekter.

Kombinerar man ett massanvändande av denna typ av bil med en låghastighetsinfrastruktur får vi dessutom ett mycket säkrare system för bilburna persontransporter.

Såväl produktionsapparater som fullständigt överväldigande marknadsföringsutlägg för den existerande ordningen gör att lansering av elbilar hittills har varit som att köra huvudet i en cementvägg.

Varför vi svenskar inte får ändan ur vagnen är dock inte så svårt att gissa.  Men ofödda generationerna behöver starka ombud. Roligast vore om dessa nu ofödda i framtiden kunde sända oss en tacksamhetens tanke i stället för förbannelser.

Höganäs – Väla, t o r med elmoped

Mulet, 9 -10 grader varmt, enstaka skurar, 12 sekundmeters vind och 18 i byarna. Perfekt dag för elmoped från Höganäs via Ingelsträde, Mjöhult och Allerum till Väla köpcenter. T o r cirka 45 kilometer. Sagt och gjort. Gympapasset på Friskis får ställas in. Tusan bara att mopedskrället bara är halvladdat.

Men det finns ju laddstolpar både vid Väla köpcenter och i IKEAs garage så tillbakaturen borde vara säkrad. Jag kör genom ett avfolkat och höstligt landskap. Vilken skillnad mot Estland i början av nittiotalet för att inte tala om Etiopien på sextiotalet. I Estland var det fortfarande mest den gamla  nomenklaturan som körde privatbil, i Etiopien gick folk miltals längs vägarna, javisst – maratonframgångarna hängde ihop med dessa förflyttningar till fots.

Nåväl, här på den folktomma skånska landsvägen stiger mopedens energiförbrukningen rejält pga blåsten. När jag närmar mej Helsingborg börjar jag därför spana efter 230 volts uttag för att inte hamna i knipa. Och där är uttaget. Svennis bil i Hjälmshult. Svennis själv dyker upp o gör inte någon större sak av att jag snor hans el men undrar lite buttert hur nätet skulle klara av och ladda fordon om alla körde elektriskt. Jag lovar att det går att fixa med lite god vilja.

Elmoped laddas i Hjalmshult

Efter en stund iväg igen och ut på 111:n och sedan Väla. Kör direkt till köpcentrats laddstolparna som oturligt nog inte fungerar, alltså vidare till IKEA. Den snälla informationsdamen vet dock ingenting utan ringer till en kollega som ger det nedslående beskedet att även IKEAS laddstolpar inte fungerar. Jag försöker inflika att det säkert går att ladda från vilket 230 volts uttag som helst men informationsdamerna vidhåller att det inte går att ladda mopeder på IKEA.

Men, säger jag, om jag själv hittar ett 230 volts uttag är det då Okey för mej att ladda. Klart det är säger damerna. Jag vänder mej om, går fem meter och hittar ett 230 volts uttag. Sen är det bara att köra in moppen i IKEAs entré och eltanka. Medan jag väntar blickar jag ut över IKEAs parkering.

Bilparkering

Här är bilen kung. En cykel i IKEAs cykelställ denna dag. Under den 21-22 kilometer långa körningen hit har jag kanske passerat två, tre cyklister och definitivt inga elmopeder eller elcyklar.

Jag kan inte göra annat än instämma  med Claus Leggewie och Harald Welzer i boken ”Slutet på världen så som vi känner den” (naturligtvis med förtydligandet att kapitalismen i det här sammanhanget måste innefatta såväl stats- som privatkapitalism) att:

”även om det bara är alltför tydligt att bilen – i en värld som blivit liten och platt, som har utmärkta kommunikationsmedel och fantastiska teknologier för kollektiv-, lokal – och regionaltrafik och hotar att gå under på grund av alltför stora utsläpp – inte är något annat än en anakronism, så är dess tid inte på långa vägar förbi: den är djupare förankrad än någonting annat i vår kulturella identitet.

Kapitalismen tillfredställer människors meningsbehov genom konsumtionsmöjligheter; och bilen står för nöje, makt, klass, frihet, bekvämlighet, fetischvärde, teknologi och sound – alltså maximalt av konsumerbar mening. Därför vill ingen avskaffa den, trots att den sedan länge hör gårdagen till.”

Kul att du virkar Kajsa!

Jag kan bara inte låta bli att berätta att jag haft en stor stick- och virkverksamhet i Tallinn på 90-talet. Jag stickade Anna Holtblads och Sandnes kollektioner.

I Sovjet hade man ju under hela kommunisttiden hållit liv i handstickandet i statliga företag. I Tallinn hade det fram till precis till då jag kom dit hösten 1992 funnits kombinat med hundratals handstickerskor. Dessa företag upplöstes vid tiden för självständigheten och den nya republiken och stickerskorna blev arbetslösa.

Jag satt i en lägenhet i centrala Tallinn med en sekreterare som talade estniska, ryska och engelska. Vi satte in några pyttesmå annonser i ett par tidningar och sedan ringde telefonen kontinuerligt i en vecka. Vi tog 500 telefonsamtal.

När stick- och virkverksamheten var som störst hade vi i produktionstopparna upp till 150 handstickerskor och några virkerskor. Vi hade en otroligt duktig virkerska som bodde på Ösel som virkade Anna Holtblads ganska krävande plagg. Under en period hyrde vi också ett litet hus i Kuuresaare, största staden på Ösel, för att lättare kunna placera virkuppdrag och garnfärgning.

Those were the days.