Vid en snabb betraktelse kan det verka hugget som stucket om vi skall betala TV-avgift eller skatt. Lutar man sej tillbaka aningens och tänker efter framträder en annan bild. TV-avgiften ger faktiskt den statliga televisionen en högre grad av finansiell självständighet gentemot statsmakten än skattefinansiering.

Vad händer om staten måste dra åt svångremmen för att skatteintäkterna faller i en lågkonjunktur? Då kommer alla utgiftsposter på bordet. Ponera att regering och riksdag kommer fram till att tre procent ska tas med osthyveln på samtliga statliga utgiftsposter. Då åker televisionen med. Televisionen befinner sej med andra ord i en kommunicerande kärl situation med alla andra statliga utgiftsposter.

Med avgiftssystemet är det mycket svårare.  Utgiftssidan hos televisionen är inte direkt åtkomlig från finansdepartementet. Vill regeringen i en lågkonjunktur sätta åt televisionen måste man gå via en sänkning av licensavgiften för att på det sättet skapa större betalningsutrymme hos de skattskyldiga för att betala statliga skatter. Effekterna av en avgiftssänkning på det statliga budgetsaldot blir svaga och indirekta. Åtgärden blir därför inte särskilt intressant för statsmakterna i ett åtstramningsläge.

Trösklarna för en sådan åtgärd är uppenbarligen mycket högre än tröskeln för att rätt och slätt skära ner ett anslag i den statliga budgeten. Det är alltså mycket lättare att använda ett anslag som ett politiskt styrinstrument än att använda TV-avgiften. Statsmakterna kan passa på i ett kärvt budgetläge och ge en misshaglig television smäll på fingrarna.

Frågan är inte enbart hypotetisk. Den statliga televisionen har faktiskt till skillnad från privata massmedia gjort riktigt bra ifrån sej under de senaste decennierna i sin granskande uppgift t.ex. vad gäller de stora rättsröteaffärerna. Ett stort tack till statens television för dessa insatser!

It's only fair to share...Email this to someoneTweet about this on TwitterShare on Google+Share on FacebookPrint this page