Skapa en miljon permanenta gröna jobb!

Dags att se sanningen i vitögat. Företag och myndigheter i dagens högteknologiska och strukturrationaliserade samhälle förmår inte själva skapa alla de jobb som behövs för full sysselsättning. Det faktiska antalet arbetslösa, dvs inkluderat alla oregistrerade människor som vill arbeta är förmodligen två, tre gånger så stort som det officiellt uppgivna talet på cirka 400 tusen arbetslösa. Den faktiska arbetslösheten kan skattas till från 800 tusen till dryga miljonen.

Hur skall alla dessa människor kunna få jobb? Jordbruket är idag högeffektivt och sysselsätter mindre än en procent av arbetskraften, industrin går samma utveckling, endast 14 procent av arbetskraften jobbar idag i tillverknings-, eller byggbranschen. Den kunskapsintensiva tjänstesektorn expanderar men kan knappast förväntas anställa mer än en mycket liten del av dagens arbetslösa.

Sänkta bolagsskatter kan ha betydelse för att attrahera investeringskapital men ändrar inte den långsiktiga trenden mot slimmade organisationer, outsourcing och automatisering.

Det behöver skapas upp till en miljon nya arbetstillfällen med kravprofiler som passar de arbetslösa under de närmaste åren. Stora segment av befolkningen, medelålders och äldre invandrare, unga lågutbildade och friställda äldre människor kommer över huvud taget inte in på arbetsmarknaden. Det kan fungera socialt med påtvingad arbetslöshet hos första generationens invandrare men om andra och tredje generationens invandrare hamnar i permanent utanförskap i trista förorter så smäller det förr eller senare.

Det är enligt min mening ett naivt önsketänkande att tro att de arbeten som behövs för att anställa personer i dessa grupper skulle dyka upp spontant hos privata eller offentliga arbetsgivare.

Någon form av kraftfullt samhälleligt ingripande är ofrånkomligt. Jag tror det behövs en kombination av indirekta styrmetoder, typ grön skatteväxling och direktstyrning genom massiva ”permanenta beredskapsprogram”. Kanske bör upp till ett par hundra tusen människor anställas i sådana program.

Men här finns ett surt äpple att bita i. Det är naturligtvis vare sej lämpligt eller möjligt att anställa så mycket folk i beredskapsprogram till avtalsenliga löner.   Lönerna bör vara låga men ändå såpass rejäla att incitament erbjuds i förhållande till existensminimum samtidigt som det också skall finnas ett incitament att söka ett ”vanligt jobb” hos en offentlig eller privat arbetsgivare.

Sjösättningen av dessa beredskapsprogram kommer att stöta på både ett fackligt motstånd för lönedumpning och ett näringslivsmotstånd för konkurrenssnedvridning. Projekten förutsätter därför någon form av bred uppgörelse med arbetsmarknadens parter som innefattar såväl mekanismer för samexistens som effektiv korruptionskontroll.