Full sysselsättning förutsätter grön skatteväxling

Gröna investeringar är bra. Dom behövs på massor av områden. Dessa investeringar kan skapa en del sysselsättning men kanske mindre än vad man hoppas.

Tyvärr går det enl min uppfattning inte att investera fram full sysselsättning. Här handlar det om mycket mer om förändringar av priset på ändliga tillgångar relaterat till priset på arbete. Det måste relativt sett bli dyrare att använda ändliga tillgångar, fossila bränslen, andra råvaror – you name it – med andra ord grön skatteväxling.

Externa kostnader, dvs miljökostnader som inte fångas upp i de ekonomiska aktörernas bokföring, skall återspeglas i prisbildningen på råvaror.

Och här dyker nu en kruxfråga upp som är en verklig utmaning – men det bryr vi oss inte om för vi gillar utmaningar!

Det blir svårt för att inte säga omöjligt att genomföra grön skatteväxling i ett land utan att detta lands export och import höggradigt påverkas och påverkas på ett sätt som förmodligen drastiskt minskar den ekonomiska aktiviteten och därmed sysselsättningen i landet i fråga, dvs en icke önskvärd effekt.

Fokus hamnar nu på global samordning av den gröna skatteväxlingen. Alla internationella samarbetsformer hamnar på bordet, FN, EU, WTO, Kyotoavtal – what have you.

Helt säkert måste dessutom helt nya globala samarbetsorgan nyskapas för att hantera en global grön skatteväxling.

Detta framework och den globala mentalitetsförändring som krävs trixar man inte fram över en natt. Men frågeställningen är absolut något för politikerna att seriöst sätta tänderna i.

Förmodligen har arbetets organisation också en viktig roll att spela för den fulla sysselsättningen.

En global ekonomi som alltmer inriktas på globala oligopol och monopol motverkar full sysselsättning vilket även denna trends pedang, en alltmer ojämn global förmögenhetsfördelning gör.

Hur var det nu med äggen och omeletten? Dags att borsta av Karl den XI:e?