I ett globalt rättvisesammanhang kan man inte undgå att förr eller senare tackla frågan om personliga utsläppsrätter. Bakgrunden är de enorma skillnaderna i växthusgaspåverkande beteenden mellan människor i olika länder och olika ekonomiska omständigheter.

En amerikansk, rysk eller saudisk miljardär förorsakar kanske 10 000 gånger större utsläpp än en indian som lever i en liten kvarlevande stam av ursprungsbefolkningen i Amazonas djungler.

På ett teoretiskt plan är det uppenbart att dessa skillnader på något sätt borde återspeglas i hur stater och världssamfund utformar regler för att komma till rätta med de alltför stora utsläppen av växthusgaser.

Ett praktiskt genomförande blir dock inte helt problemfritt. Hur skall insamlingen och registreringen gå till? Integritetsinvändningarna tornar upp sej. Skall vi bygga upp ett kvalificerat miljöspioneri med 270.000 statligt avlönade inrikesspioner efter modell hur Stasi spionerade på det östtyska folket?

Men ändå –  frågan låter sej inte avvisas. Hur skall stater och internationella samfund förhålla sej till att en miljardär kan förorsaka 10.000 gånger större utsläpp än en bushman i Kalahari eller en indian i Amazonas? Skall vi nöja oss med de generella mekanismerna eller skall Storebror stygga till sej på något kreativt sätt?

Kanske kan resurser som f n felanvänds omalllokeras för detta nobla syfte? Geniknölarna får gnuggas.

It's only fair to share...Email this to someoneTweet about this on TwitterShare on Google+Share on FacebookPrint this page